Då flyger mitt hjärtas fågel…

Kom ihåg att vara mig nära. Björn Afzelius. Då flyger mitt hjärtas fågel. Det är svårt att tänka sig att han är död. Borta. Men jag tänker mig att hans hjärtas fågel flyger däruppe fortfarande. Att han sjunger för de som inte kan, för de som inte har någon röst, för de som förtvinar, krymper.

Mitt hjärtas fågel – låt den flyga…

Publicerat i Okategoriserat | Märkt , , | 8 kommentarer

Imorgon…

Kvällen är sen och jag har återigen sett filmen ”Timmarna”. Tre liv, under tre tidsperioder och centralt i handlingen är Virginia Woolf och romanen ”Mrs Dalloway”. Kanske kom jag i rätt stämning efter att jag just ikväll läst sista delen av Karl-Ove Knausgårds romanserie ”Min kamp” på 3 600 sidor. Känslor, liv, vardag och om det som händer under ytan. Finns det en motsats till Facebook borde innehållet i ”Min kamp” platsa som värdig motpol; för allt det glättiga har ingen plats i dessa böcker. Så uppfriskande i all sin långdragna detaljrikedom. Livet är ibland inte större än så och ändå griper det tag. Som svåra saker gör. Verkligheten måste vara verklig, annars spelar ingenting någon roll.

Imorgon är snart idag…

Publicerat i Böcker, Okategoriserat | Märkt , , , , | 2 kommentarer

Min skönhetsopererade familj…

Fastnade framför dokumentären ”Min skönhetsopererade familj” ikväll, en film av Claudia Lisboa som åker hem till sin familj i Brasilien som älskar skönhetsoperationer. Brodern är plastikkirurg och opererar alla i hela släkten. Föräldrarna är drygt 70 år och de skiljde sig för elva år sedan och pappan lever nu tillsammans med en kvinna som är fyra år äldre än Claudia. Claudias mamma överlevde de första fyra åren efter separationen med lyckopiller och plastik. Hon berättar att fadern styrde hela familjen och när han skulle sova skulle alla andra sova, när han ville ha tyst – skulle alla vara tysta. Han var lynnig, hade ett hett temperament och slog barnen ibland. När Claudia var i 20-årsåldern fick hon en allvarlig depression. Hon är den enda i släkten som inte plastikopererat sig. Hon flyttade till Sverige istället.

Claudias pappa säger att kvinnor inte är snygga när de blir gamla. Hängbröst och rynkor. Ingen man tycker om gamla kvinnor, det bara är så. Sambon har silikonimplantat och en ansiktslyftning. Det visuella gör så mycket.

Claudias bror, plastikkirurgen, förklarar för Claudia hur vacker hon skulle kunna bli med en mindre och smalare näsa och ett litet lyft vid ögonbrynen. I hela dokumentären anar man Claudias tårar bakom det behärskade ansiktsuttrycket. När kommunikationen sviktar, när familjen inte godtar en naturlig skönhet, när ingenting riktigt är bra och man slåss om utrymmet och kritiken ligger så nära till hands.

Ett riktigt bra exempel på en dysfunktionell familj…

Publicerat i Okategoriserat, TV | Märkt , , | 8 kommentarer

Till mina nya vänner på italienska kursen

Min andra blogg finns på VK: http://blogg.vk.se/brittabloggen/

Det var kul att träffa er ikväll!

En medelålders kvinna. Nyss ”singel”, men drömmar om att kunna tala italienska. Jag har varit på en del semesterresor under årens lopp, mer eller mindre flygrädd varje gång. Drömmen om italien började med att min dotter ville att vi två skulle göra något roligt tillsammans och vi anmälde oss till en nybörjarkurs i italienska på Folkuniversitetet. Efter den kursen fortsatte jag några år själv med ett antal kurser, men det är ju så att man måste träna, träna och åter träna och man glömmer så fort, så jag närde en liten dröm om att åka till Rom och gå en kurs i italienska. Nu skulle jag då bli ensam och min semester var ett tomt blad. Jag gjorde slag i saken och bokade en intensivkurs i två veckor i Rom och ett hotellrum som inte låg alltför långt ifrån Stazione Termini dit jag skulle komma med tåg från Leonardo da Vinci-flygplatsen.

Jag har inget lokalsinne heller, men jag tog tjuren vid hornen och bestämde mig för (trots allt hade jag varit till Rom förut en gång) att jag skulle genomföra resan. Nyinflyttad i min lägenhet hade jag kvällen innan avresan bestämt mig för att strunta i att åka. Kursen var betald, resan var betald, hotellet var betalt, men min rädsla över att gå vilse redan på Umeå flygplats blev för stor. Jag drog fram min röda, fina resväska och packade några småprylar i alla fall. När jag vaknade i ottan nästa morgon bryggde jag kaffe och gick ned till älven och satte mig på en parkbänk. Det var en strålande vacker morgon och solen var på väg att gå upp över mig och Umeå. Nu gör jag det här tänkte jag och sedan sprang jag hem, rafsade ihop lite mera kläder och slängde ned i väskan, sprang till min dotters lägenhet med en nyckel, sprang tillbaka, ringde efter en taxi och kom till Umeå flygplats i god tid. Nu återstod det bara en flygning till Stockholm, därefter Köpenhamn, Rom, tågresa till Stazione Termini och sedan hitta till hotellet. Allt gick hur bra som helst. När jag kom till Rom var kvällen ljum och massor med turister strosade på Via Cavour, där jag gick fram och tillbaka för att hitta till mitt hotell som verkade vara helt omöjligt. En snäll kvinna i en butik gav mig en karta och ett antal andra snälla människor visade mig vägen och när jag äntligen kom fram till mitt hotell kändes som om himmelriket var nära.

I två veckor stannade jag i Rom, gick till skolan i en grupp med högpresterande ungdomar som roade sig ute på nätterna. Själv gick jag promenader på eftermiddagarna. Strosade titt som tätt till Fontana di Trevi och Pantheon, åt middag ute och tänkte inom mig: tänk om jag en dag kommer att bo här en vinter. Se fontänen en kylig höstdag och andas in Rom när inte alla turister är där. Det saknas bara en italienare. På den fronten har jag inte lyckats ännu. Men min dröm lever vidare och en dag kanske någon knackar på mitt hjärtas dörr och säger: ti amo. questa donna é la pui bella in tutti le mondo. Sposata? No, non sposata! (eller något i den stilen).

Man måste hålla sina drömmar levande…

    Nattstad2

Publicerat i Italien, Okategoriserat | Märkt , | 3 kommentarer

Weekly photo challenge – abstract

This photo is from 2011. I was out walking, and saw a birch tree – like a Halloween-Birch:-)

IMAG0136

Publicerat i Okategoriserat | 4 kommentarer

Att skaffa ett annat liv…

Detta är ett test. Skrev det här inlägget på VKs blogg. Ingen respons. Jag har fallerat i ordens värld. Eller, har jag?

Kanske har vi det alla inom oss, frågor om våra liv och hur det hittills gestaltat sig och hur hade det varit om det varit på ett annorlunda sätt? Om ni sett filmen ”Sliding doors” förstår ni precis vad jag menar. Gwyneth Paltrow, som spelar den kvinnliga huvudrollen åker hem efter en minst sagt tuff dag på jobbet, lite för tidigt. Ena gången hinner hon med tunnelbanan, i det andra scenariot hinner hon inte med och dörren stängs framför henne…och sedan får man parallella historier. Fast filmen är från 1998 känns den ändå aktuell. Skulle man inte önska att missarna i ens liv hade kunna pågå i en värld och i en annan, mycket bättre värld fanns andra alternativ?

De är som dominobrickor, våra liv, när en bricka faller, faller alla andra också. Att enstaka händelser kan ha så stor inverkan på så många andra människors. När man tänker närmare efter så är varje liten händelse, varje litet beslut, varje hårt ord, varje svek – något mycket större. Och varje liten blick, varje skratt, varje kärleksyttring ett måste…

Publicerat i Livet, Okategoriserat | Märkt , , | 6 kommentarer

Om någon söker mig…

Bloggar lite på Västerbottens-Kurirens blogg:

http://blogg.vk.se/brittabloggen/

Publicerat i Blogg, Okategoriserat | Märkt | 4 kommentarer

Endast minus 8 grader…

Det märks att man inte är lika van som tidigare med vinterkyla. Idag har det varit -10° C, men jag har frusit som om det skulle ha varit minus 30. Det är bara att plocka fram täckbrallorna och sluta att klaga!

Ikväll ska jag försöka packa upp de sista kartongerna och bära en del påsar upp till förrådet. Jag har landat igen. Snön och stjärnorna gnistrar och glimrar. Här är ett foto på syrenen som finns på gården där jag bor – en försommardag för några år sedan.

Dagens sommarbild

 

Publicerat i Okategoriserat | 11 kommentarer

Luciamorgon…

Luciadagen och jag har tittat på SVTs luciamorgon. Det är så många minnen med advent, Lucia och hela julhelgen. Jag har tänkt mycket på min pappa och min syster den här månaden, två av mina familjemedlemmar som inte längre finns här, fysiskt vill säga, för inom mig är de ständigt levande.

Såg en snutt på serien ”Hem till byn” som startade någon gång på 70-talet och som jag följde i vartenda avsnitt. Det var nog den serie jag älskade mest av alla. När jordbruken dog ut och familjen Persson flyttade från byn till en lägenhet högt uppe i ett hyreshus i Göteborg och Evert började arbeta som svetsare i en fabrik och man kunde se Lisa, frun, stå vid ett öppet fönster och titta ut över betongen, är en scen som jag inte glömmer. Jag led med barnen Persson och Evert och Lisa som inte längre var fria människor, utan fast i en lägenhet, långt ifrån det verkliga livet och jag kunde känna deras hemlängtan.

Hemlängtan kanske är ett ord som innehåller en mängd av saker och tillstånd. Hemlängtan kanske mest av allt är en sorgsen längtan över den tid som flytt som aldrig kommer tillbaka. När man förnimmer en speciell doft eller känner igen något inom sig som var  bra känns det som att komma hem igen.

Jag har återvänt till mig själv och rör mig fram och tillbaka över tiden och minns. Allt är så nära och samtidigt så långt ifrån. Mina glasklara minnen bär jag alltid med mig…

Publicerat i Okategoriserat | 6 kommentarer

Bara ett ögonblick bort…

Min trygga barndom eller så trygg den kunde vara. Mat på bordet. Ordning och reda. Regler. En 33 cl-läskedrycksflaska som delades i tre glas. Den som delade fick välja sist. Som man sådde fick man skörda. Vintern var kall, snöig och sträng och om sommaren dansade de vita molnen under himlens tak. Om jag hade en lanthandel runt knuten skulle jag gå dit och handla. Vrida och vända på saker jag tänkt köpa och peka på en fin, liten köttbit bakom diskens glas. När jag handlar på stormarknaden har jag en jättevagn att dra runt. Jag går samma runda jämt och vet exakt vad jag ska ha. Jag plockar, skannar och paketerar i mina kassar. Fort går det och allt finns. Varorna går nästan ända upp till taket och överflödet sänder budskapet att det är bara att shoppa loss.

Jag läser om de nya asylreglerna i Danmark och att man där ska kunna konfiskera värdesaker och kontanter hos de som söker asyl och jag känner ett stigande obehag. Parallella liv. Man tror att alla har det som man har det själv tills man någon tid lever ett annat slags liv och får inblick i andras världar. Att inte vara fri. Inte i sitt eget land. Inte i något annat land heller. Att vara i händerna på andras välvilja och inte kunna ta beslut. Att bli fråntagen sina ägodelar i ett främmande land.

Min mamma brukade lyssna på Einar Ekberg och

Jag är främling, jag är en pilgrim
blott en afton, blott en afton bor jag här.
Försök ej hindra mej, jag vill följa
Guds folk på väg genom sand och bölja!
Jag är främling, jag är en pilgrim,
blott en afton, blott en afton bor jag här.

Ibland tänker jag att det är viktigt att tänka på – blott en afton bor jag här. Det får mig att se världen med lite annorlunda ögon.

 

Publicerat i Funderingar | Märkt , , | 5 kommentarer

Som det har snöat…

Nu är det vitt ute och en vecka kvar till första advent. Inga stjärnor i mina fönster ännu, men det blir så småningom. Först ska jag flytta och sedan blir det tid för lite julpynt och tomtar. Tiden går så fort och den här hösten har formligen rusat förbi.

Jag har börjat fundera på hur viktig miljön är för mig för att kunna skriva och vara kreativ. Att bara finnas i ett rum vilket som helst inte är nog, utan det måste vara ett rum som föder tankar. Böcker kan kännas levande bara genom att stå i en bokhylla, men de kan också kännas stängda om de finns i fel rum. Jag hoppas i alla fall att det är så och att min inspiration kommer tillbaka när jag har flyttat och har rum med högt i tak.

Människan måste ha en medfödd längtan efter saker som är vackra. Skönhet är balsam för själen. Det vackraste av allt är en eld, det näst vackraste en solnedgång, det tredje vackraste är glittrande vatten och det fjärde vackraste är en blommande äng. Är man född vid ett vatten, är det något man alltid kommer att sakna om man inte ser det från sitt fönster. Men jag ser allt inom mig, allt bär jag med mig…

Publicerat i Funderingar, Okategoriserat | Märkt | 4 kommentarer

GnällSverige…

Folk är mer än lovligt bortskämda idag och gnäller över allt och inget. Bagateller och petitesser ska ventileras och skrivas om. Jag är otroligt tacksam över det jag har. Jag skulle säkert kunna ha det ännu bättre, men även sämre – vilket får mig att må ganska bra. Rinnande varmt vatten, värme och inomhustoalett är ingenting som jag tar för givet – när jag var barn hände det då och då att vattnet i brunnen sinade, det var iskallt inne på morgonen innan vedpannan fick fyr och även utedasset fick nyttjas ibland. Jag fördes in i 60-talet av en fläkt från 40-talet och jag förstår värdet i det vi har idag.

Bland unga har det utvecklats någon slags perfektionshetsigt cupcakesliv med bilder bland perfekta förhållanden, barn, familjer, vänner och hem. Livet tycks ha blivit något som läggs i andras händer, att bli bedömd och med högsta betyg godkänd. Elitistiskt tänkande som säkert många ligger på nätterna och funderar över. Det är svårt att leva upp till perfektion.

När jag såg att Gina Dirawi, denna begåvade, proffsiga, humoristiska tjej skulle bli årets julvärd så blev jag glad! Jag vet att ljuset kommer att bli tänt, någon skämt kommer att bli sänt och hon kommer att bli en alldeles underbar julaftonspresentatör. I likhet med jordbrukssamhällets tillbakagång i Sverige ändras också människorna som lever i Sverige. Vi är en del av den utvecklingen. På riktigt.

Det har varit en vecka med många tankar. Det verkar alltid finnas människor som vill och gör gott och sedan finns det en klick människor som vill ont. De goda människorna får hela tiden ta hand om effekterna av onda gärningar. Livet är alltför svårt att förstå sig på ibland…

Publicerat i Livet, Okategoriserat | Märkt , | Lämna en kommentar

Ordets makt…

Kan man säga att någonting har hänt? Att allt inte är likadant som förut, men skönt ändå, fast det beror på vad det hela handlar om. Ord är inte att leka med. Ord är inte bara bokstäver, utan ord blir till meningar som först skapats i en hjärna. Det handlar om åsikter eller ett sätt att förhålla sig till något eller någon. Känslomänniska som jag är kanske jag inte skrätt orden alla gånger – ibland måste saker få ventileras utan att skyla över. När man läser om näthat och illvilliga kommentarer till folk man över huvud taget inte känner; till barn, till ungdomar – till tjejer och killar – undrar man, om det verkligen fanns en hjärna som producerade de där orden eller om de bara uppstod i all hast, i ett moln, i en sur person som inte fått sitt morgonkaffe eller var arg för att ha blivit kallad något mindre smickrande dagen innan – eller om det handlar om ren ondska, för ont gör det.

Jag läste på AB idag om ungdomar som tagit sitt liv efter näthat, nätmobbning och hur en kille lurades på nätet av åtta killar som utgav sig för att vara en tjej och ni vet webkameran, och sedan spred en film. Han blev utfryst av alla i sin klass och kunde inte slutföra grundskolan och hade då heller inte gått i gymnasiet. Det var väl en kul grej att syssla med i killgänget kanske. Hade de sina hjärnor med sig? Anade de vilken påverkan de hade på en alldeles vanlig, schysst kille? Hurrade de, skålade de i champagne, såg de framför sig hur han grät sig till sömns och när de gjorde de buffade de i varandra och var så bra?

Ja, någonting har hänt; mobbing har alltid funnits, brott som begås av mindre begåvade, men metoderna alltmer raffinerade. Ondskan lever vidare, men en tröst i allt detta var att se programmet om Dagny Carlsson, Sveriges äldsta bloggare. Här finns inget näthat: Jag älskar dig Dagny, 102 år. Kram Britta!

http://www.123minsida.se/Bojan/99578339%3Fpagenum=8

Publicerat i Okategoriserat | Märkt , , | 2 kommentarer

Det är så längesedan…

Allt i livet går i vågor och vågorna vänder alltid åter. Så gör även jag – till min blogg och till mina förhoppningsvis fortfarande vänner på bloggen – och till det skrivna ordet. Visst har jag skrivit ändå; skickat novellmanus till förlag (man tror ju man är bra) utan resultat. Målet och resan, jag vet.

Jag har tillbringat en del tid med mitt barnbarn och mitt hjärta smälter; han är en fantastisk person som upptäcker världen, gillar bilar och ser allt med nya ögon.

Jag har saknat min blogg, att ha kontakt med dem jag brukade ha kontakt med. Alla betyder något. Ett ord, en mening, ett budskap. Så lite vi vet – att kärlek ibland inte ropas eller skrivs ut – utan bara finns…

Publicerat i Okategoriserat | Märkt | 4 kommentarer

Priset av att älska…

Jag förstår – jag är inte en FB-bekväm person. Jag har sett allt, upplevt allt. Jag vet att människor dör – även de som är nära och som man älskar mest av allt. Så illa är livet. Priset av att älska är att sörja. Priset av att känna är att alltid – vara utan. Men störst av allt är ändå att känna – med någon. Jag har varit på begravningar sedan jag var fem år gammal, alltid varit ett steg efter; för så är livet. Vi är hela tiden ett steg efter vad vi tror är framtiden. Och därför är allt som betyder något som händer just idag. Den blomma vi planterar. Den tanke vi sänder. I allt vi gör. Vi går vidare – men, vi gör avtryck. Vi minns människor. Och varför? Det är där vår strävan måste finnas…

Publicerat i Okategoriserat | Märkt , , | 6 kommentarer