Det som rör sig inom en människa…

Den här berättelsen skrev jag för några år sedan. Det är så mycket som finns inom människan. Så mycket…

När jag vaknade var min arm lika slapp och kall som en död fisk. Den fanns liksom inte, som om den kapats vid min vänstra axel till ett stycke kött helt skilt från min kropp och under ett kort ögonblick undrade jag om jag fortfarande levde. Jag drog armen över mitt huvud där den legat dubbelvikt, lyfte och släppte den sedan och landade tungt på min mage. Jag låg tyst och väntade på att något skulle hända. En lätt stickande känsla sade mig att blodet sakta börjat pulsera i min arm igen. Jag vände mig på sidan och tittade ut i mörkret. Aldrig någonsin förut hade jag upplevt min kropp vara stympad, att något som tillhört mig inte längre fanns hos mig, utan för alltid hade tagits ifrån mig. Oåterkalleligt.

HÖST

Miras skor växte genom löven. De gula och bruna löven. Höstens löv som virvlar runt i pirutter och dansar som de bara kan göra under några enstaka ljuvliga dagar när solens strålar fortfarande är varma och sommaren gör allt för att dröja sig kvar.

Jag går genom löven, tänkte Mira. De bruna och fula löven. Min axel är det enda jag känner och idag ser jag inte skönheten i de små buskarna som fortfarande är klädda i grönska. Idag ser jag inget av det fortfarande friska, gröna, utan min blick vandrar fram och tillbaka längs vägens kant och allt jag ser är gula löv. Jag bär en väska av skinn, fylld med böcker och smulor från en gammal frukost däri. Smulorna som har legat där så länge att de blivit en del av den bruna väskan av skinn. Drömmen passar in i smulorna och de gula löven. Bakom en häst och ryttare sitter jag på en vagn och hästen och vagnen rusar fram på en väg av vassa spetsar av klippor. Vagnen kränger hit och dit, svajar och jag ropar inombords av rädsla att vagnen ska välta, men inget ljud låter sig föras över mina läppar, röda mot mitt vita ansikte och mitt mörka hår som virvlar i vinden. När mina läppar öppnas och jag vill ropa högt av rädsla, kränger vagnen och jag tror att den kommer att välta. Hästen stannar och ryttaren vänder sig om. Jag är räddad från denna vansinnesfärd, i denna mörka natt på spetsiga stenar som klippor. Mitt ansikte är åter rött och läpparna har blivit vita och håret hänger på mina axlar som långa rep av trådar och ryttaren vänder sig om. Jag kunde ha vält med vagnen i kurvan, vält för att ryttaren piskade hästen så hårt. Ryttaren vänder sig om och i hans ansikte ser jag otålighet och grymhet. Jag kunde ha skadats, kanske dött, men ryttaren sitter och gråter bakom sin häst i sin egen olycka.

– Se på mig, sade Ryttaren. Jag skyndade mig, manade på min häst. Piskade min löddrande, blanka häst med man som silvriga strålar. Jag försökte rädda en kvinna, men så nära att vagnen vält och fört min blankskimrande häst till marken och tagit mig med i fallet. Jag kunde ha brutit min nacke och mina ben och aldrig mera kunnat mana på min häst.

– Jag darrar av skräck, av ovisshet och alltings meningslöshet, sade Mira. Jag satte mig i en vagn för att bli förd till en underbar plats, där inga bruna löv ligger framför mina fötter. Jag hade ett hopp om att ryttaren skulle se min kvinnlighets brunn, mitt djup, min stjärnas glans och han skulle sakta föra mig framåt på vägen. Framåt på vägen mot platser bortom löven, platser med prunkande pioner och vattenfyllda fontäner, med statyer av nakna kvinnor och pulserande, friskt vatten. I fontänernas bottnar finns stenar som spetsiga klippor, men klipporna är osynliga, de döljs av vatten som brusar och bubblar. Jag skulle ha stannat vid en av dessa fontäner och lagt mig ned i gräset och gnidit mina hälar i grönskan, men ryttaren har avbrutit min resa. Min axel värker av ovisshet och alla dagar jag burit min bruna väska av skinn med smulor av någons frukost däri. Jag kommer inte längre ihåg vems frukost det var, men en gång var de bruna smulorna ett doftande, välsmakade bröd. Ett ljust bröd som andades hetta och liv och söt frukt och brunbrända kanter. Nu är brödet dött och gammalt och endast smulor finns kvar. Smulorna ska bevaras tills jag kommer fram till fontänen, oasen, där klipporna är gömda bland brusande vatten. Där allt finns under ytan. Där alla gula löv aldrig virvlar vid vägens kant och fyller mitt sinne med förtvivlan och lust att ropa, bort!

– Jag är en man, sade Ryttaren. Jag är en ryttare som kan tygla och mana på en silvrig hingst. Min häst blänker av alla timmar jag ryktat och plockat skräp från manen, av all den kärlek och tid jag varit vid hans sida, i hans spilta. När tårar bränt bakom darrande ögonlock har mulen värmt mina händer och mitt hårda hjärta. Jag känner kärleken och jag darrar inför den. Min kropp skakar av fruktan för att vänja mig vid den. Jag går på gatan och irrar runt mellan husen. Jag irrar runt mellan mörka hus och bävar inför floden inom mig – floden som hotar att skölja över mig. Och jag rymmer till min häst för att undgå den. Den når mig inte längre. Jag har slutat att skaka. Jag står i spiltan med min silvriga springare och hästens saliv dryper och faller tungt i stora droppar nedför min brynja i stål. Jag känner varken glädje eller sorg i mitt mörka bo. Jag är ensam.

– Inte visste jag att du var en man, sade Mira. Jag trodde att du var en figur i en blank rustning utan hjärta. Men, vad är en man? Ser han träden varje dag innan han tar på sig sin plåtrustning och tar fram sitt svärd? Jag fick ett slag på axeln idag. Min hud brände som av eld och under skinnet värkte leden, benet. Kanske var det en man som slog hårt på min axel med ett svärd när jag gick i högarna av löv.

– Idag skiner solen, sade Ryttaren. Jag tänker på den rädsla och ilska jag kände igår. Den ilska jag kände när jag såg kvinnan som satt på vagnen bakom hästen. Som om hon var orsaken till att jag piskade min häst och att vagnen krängde i den snäva kurvan. Jag har aldrig tillåtit mig att älska och aldrig vågat närma mig kärleken. Att närma sig kärleken är värre än att gå bort från den. Att aldrig känna de ljuvaste drillar i magen, i bröstet, i den hårda lemmen. Men är kärlek något mer än den hårda lemmen? Jag tänker på mor som vaggade mig i sin famn och kysste mina kinder och min panna, strök mig hår bakåt, kammade och knäppte knapparna i min skjorta och mina byxor. Hennes änglahår var alltid utom räckhåll. Hennes kvinnlighet helt utom räckhåll. Hennes kärlek alldeles för vänligt bortklemande. Hon såg igenom alla mina lager och alla mina drömmar. Hon visste vem jag var innan jag utforskat händer och fötter och petat mig i de mjuka hudvecken. Hennes omättliga kärlek skrämde mig och jag ville springa bort. Jag ville springa bort över ängarna av klöver och tistlar och gömma mig bakom den stora stenen. Det var tiden innan jag hade häst, när jag bara längtade efter en häst att kliva upp på, dra i tömmarna, tygla, rykta och smeka över länden. Borsta den ostyriga manen och stänga in den i spiltan över natten. Jag lägger mig i spiltan och sover med det svettiga och stingsliga djuret. Tillsammans i dofter av häst och svett.

– Jag mår illa och vill kräkas när jag ser hästar, sade Mira. Jag stelnar när jag ser löddriga hingstar. Jag älskar små kolibrier och kanariefåglar. Gula fåglar och blå fåglar. Jag älskar alla djur med glada färger. Jag älskar påfåglar och papegojor. Jag älskar alla djur jag slipper klappa och krama och lägga i mitt knä. Nej, i mitt knä vill inga djur smekas, klias eller sova. De stiger genast upp och tittar på mig med sneda ögon och undrar varför jag inte gnuggar och kliar deras tjocka pälsar i murriga färger. Murriga färger som grått, brunt och sand. Färger utan innehåll eller spänning. Mina tankar går runt och runt. Jag tänker när jag inte förstod att allt redan hade passerat. Att det gjorde det under tiden som jag kröp ihop av rädsla och förvåning över skrän och vilda skratt. Allting passerade under tiden som jag letade efter en ryttare med häst och vagn som kunde föra mig genom skogens saftiga grönska och ängarnas fjuniga bollar. Allting passerade under tiden himlens moln blev bolsterdun och salladen i trädgårdslandet växte sig stor och trådig. Mina sparade dagar är redan förbi. Min plånbok är redan tom, fast jag tror den är fylld med guldmynt och små brev av kärlek. De små breven är aldrig skickade, guldmynten är borta. Allt är slut och jag lever bara i efterdyningarna av mina planer för framtiden. Min uppfattning om tiden är fördröjd – ett steg bakom verklighetens. Drömmar hemsöker mig om natten och våta hårslingor tvinnar sig runt mitt ansikte som slingrande sjögräs.

– Jag ser igenom alla, sade Mira. Motiven och allt det som aldrig blir sagt. Jag ser det i ansiktsuttrycken, det som lever i känslan i rummet. Jag ser alla och smakar på ord, skruvande i stolar och stela ansikten. I mig samlas allt och på nätterna tömmer jag min rikedom. Nu är jag på väg till den andra stranden och jag löser min biljett. Som alltid är biljetten i första klass och i egen kupé. När jag sitter på det gröna sätet i tåget ser jag ut genom fönstret och tänker på Ryttaren. Jag tänker på Ryttaren och hans stela mask som jag inte vet vad den dolde. Jag är en solitär, en skir kristall, men Ryttaren talade bara om sig själv, sin egen smärta och rädsla och tyckte att folket borde omringa honom, falla på knä och ta fram näsduken och snyfta högt. Så sorgligt är det att vara en ryttare att alla borde gråta högt och buga gång på gång.

– Jag är bara en mask, sade Ryttaren. En mask som visar vad den vill. Jag har ingen ambition att röra vid känslor eller allvarliga ting. Jag vill bara utgå ifrån mig själv, vara följsam och lyda. Jag lyder för jag följer ledaren. Han som jag tror på. Jag kan skratta, prata och låtsas visa empati, men inom mig är jag som vassa klippor och nästan ingen vågar beträda dem.

– Min rustning har fått en spricka, sade Ryttaren. En spricka som jag inte kan laga. När jag red över klipporna och var nära att välta med min vagn, så såg jag en man som gick bredvid mig. Han gick sakta som om han letade efter något. När han kom till de gula löven lade han sig ned på rygg och bredde ut sina armar och ben. Han sjönk ned i lager efter lager av multnande löv och det sista jag såg var hans ansikte och i hans ansikte såg jag mig själv.

– Han bara fanns där, sade Mira. I orden, i luften, i allt som jag andades. Jag skakade av köld, jag darrade av värme, luften var tjock och molnen föll över mitt huvud, mitt hår, mina lungor och mina knän. Varje dag drabbades jag av yrsel, varje dag föll jag ned i bassängen, varje dag dallrade den heta luften. Varje dag vände jag maten på tallriken, petade i de gröna ärtorna och sköt sedan tallriken åt sidan. Jag klämde på min arm och kände på mitt ben och under den svala huden, den svala huden, bakom min tumme och mitt pekfinger – fanns ingenting. Min arm värker av slaget jag fick och löven finns fortfarande kvar.

Dimman tätnar och trycker diset allt närmare marken. Jag passerar under det stora trädet och löv faller i min famn. Den fuktiga luften pressar våt kyla genom kappan som böljar i ojämn takt runt mina ben.

– Jag är en gasell sade Mira. Varje dag går jag samma väg och gör samma saker. Min gula päls blandas i de gula löven. Jag strövar ut på minnenas savanner, sänker mina horn och min mun letar efter friska, gröna blad. Jag avskyr det av solen brända gräset som sticker hårt under mina klövar. Jag har brutit mig ut ur flocken. Jag har inte längre någon som beskyddar mig. Ingen beskyddar mig från attackerna och de ondskefulla djuren som stryker runt omkring. Jag springer fort och ser mig aldrig om. Nej, jag ser mig aldrig om – tittar aldrig tillbaka. Jag står stilla, darrar och anar faran och sedan springer jag. Jag springer utan att se mig om. Jag springer så fort att svetten tränger ut genom min päls. När faran är över lägger jag mig under ett träd och flämtar. Mitt huvud med de stora hornen sjunker ned mellan mina framben och jag sluter mina ögon. Jag kan inte sluta att flämta. Mitt hjärta slår snabbt och hårt och friheten har alltid ett pris. Frihetens pris är rädslan. Vetskapen om att den som är ensam begär ingenting. Vill inte begära någonting. Den som är ensam måste alltid välja bort något. Mina stora gasellögon kan inte sluta att darra och jag lägger mig tungt på ena sidan. Mörkret sänker sig. Tystnaden breder ut sig. Jag tittar ut i mörkret, i det sammetslena mörkret. Jag är en gasell och min största lycka är när jag finner de gröna, sköna bladen. Jag kan inte med de gula löven som visset virvlar runt. Jag frustar tungt och sänker på nytt mina ögonlock. Den svarta natten omsluter mig. Allt är svart och natten sänker sig. I mörkret kämpar Ryttaren mot gråten och ser sin spricka och sitt ansikte ligga i de gula löven. Han sjunker sakta ned genom lagren.

– Jag gjorde allting rätt, sade Mira. Jag log och lärde mig att säga tack och adjö. Vad mer kan vara till nytta i livet? Måhända alla de små gesterna som människor uppskattar, en snabb beröring på armbågen eller långa ögonkast. Till sist sitter ändå människorna och tänker tankar om ensamhet. Jag tänker resa ut i världen, se storverk och mänskliga drömmar. Jag lever. Jag önskar jag aldrig hade behövt leva. Inte hade behövt uppleva alla stunder av tillkortakommanden, ensamhet och förakt – förakt för människans masker och litenhet. Jag önskar att jag vore någon som är bättre än de som fortfarande letar efter pärlor. Jag tänker inte på om någon anses hög eller låg – jag tänker på människans personlighet – om denne är varm eller kall. Gud, jag önskar att jag aldrig hade behövt födas. Jag var god, älsklig, men i takt med att jag mötte människorna blev jag alltmer trött. Jag erkänner, jag hatar människans egoism. Jag älskar också människan, det som är fritt inom människan, svävande och fortfarande utan bitterhet. Jag har mött Ryttaren. Jag bävade. Är verkligen alla människor – människor?

– Jag gråter, sade Ryttaren. Jag har upptäckt att det jag trodde var sanningen – inte alls är sanningen. Och jag är arg på dem som sa till mig att det var sanningen. Jag gick bland människorna idag. Någon kom fram till mig, tilltalade mig, men jag brydde mig inte. Vad är en människa? Jag älskar bara ryttare, Jag har ingen känsla för andra människor som inte är ryttare. Inte min mor, inte min far, inte någon kvinna eller man som inte har en ryttares rustning. Ni kan tänka att jag är fattig, att jag inte förstått någonting, men sanningen är den att jag vet allt. Jag är befriad från känslor och kan göra allt jag vill. Vilken makt finns det inte i detta? Ni människor som blöder närhelst en människa säger: Jag hungrar. Vad har ni att vinna? Jag föddes med min rustning, mitt skal och vad jag älskat detta skal, men nu, vet jag inte längre vad jag tror på. Igår fann jag en spricka på min rustning. Min rustning är på väg att falla i bitar.

– Jag ser allt, sade Ryttaren. Ni som ser mig och tror att jag är en drömmare, en figur som svävar fritt mellan människorna och tror allas väl, har inte förstått någonting. Jag är en parasit. Jag lever av den tid som människor ger mig och jag utnyttjar deras förtroende och beordrar dem ned på knä. Jag är blank. Jag är en Joker. Utan känslor.

– Jag har känslor, sade Mira. Stora känslor, större än Ryttarens. Det största skapandet finns i känslor. En sträng som går vidare från navelsträng till liv efter liv. Känslorna söker liv och dör i känslolöshet, i vardagens tristess, i allt prat som inte betyder någonting. Alla små petitesser är fiender till liv. Jag blev lovad livet och sprang ut bland de gröna bladen som växte på de stora gröna fälten. Jag visste bestämt att det fanns en mening. Jag har ännu inte funnit den. Jag frågar mig varje dag vad meningen är. Det var därför jag frågade Ryttaren om att få en plats på hans vagn. Jag var på väg. Jag hade slutligen bestämt mig. Jag hade packat min väska och lagt den på vagnen. Allt i mitt liv fanns i väskan. Jag hade släppt ut mitt långa hår och det virvlade i vinden. Jag hade bestämt mig för att äntligen bli fri. Ryttaren satte fart. I början gick färden i lagom takt. Sedan ökade farten. Det var på samma sätt som om de tankar jag har om ord. Jag betraktar och sparar minnen. När jag tänker på ord tvivlar jag alltid. Jag såg Ryttaren och jag beslöt mig för att fråga om jag fick följa med en bit på vägen. Han verkade tro att jag behövde bli räddad från något och jag undrar vad han trodde jag flydde ifrån. Vad det enbart det faktum att jag var kvinna och hans blanka rustning var det som skulle hjälpa mig?

– Varför gör jag jämt samma saker, sade Mira. Jag tittar sällan upp i himlen, utan riktar blicken rakt fram. Samma väg varenda dag. Jag önskar att jag någon gång gett mig tid att titta upp i himlen och följa ett moln med blicken. Inte rädd för att se vart det var på väg eller för att följa molnet fast jag inte visste vart det var på väg. Jag kunde ha upptäckt ett molns vandring över himlavalvet, sprakande ljus, stjärnors fall, solars uppkomst och månljus. Allt kunde jag ha fått om jag bara vågat följa ett endaste litet moln, men jag var förblindad av varje dags uppgift, så upptagen att göra min plikt, att vara den bästa av alla de små människor som går med bruna skinnväskor med gamla brödsmulor inuti att jag glömde bort det enklaste av allt – att följa ett moln. Jag frågar mig alltmer ofta om kärleken är död. Och jag svarar allt oftare att kärleken inte längre finns. Kärleken finns inte kvar och människors tomma blickar har slutat leta efter den. Den försvann i tristessen och den bruna skinnväskan. Den försvann i människans strävan att alltid vara lik någon annan. Ljumheten har inga gränser, ljumheten är en våt myr. Jag måste tänka större än ljumheten – som om solen alltid skiner just för mig, Som om allt det jag gör är manna från himlen. Som om gräset vrider sig av skratt och luften ler när jag vaknar på morgonen. När jag somnar på kvällen vrider sig leran och träden susar tungt. Allt är jag, ingenting kan vara utan mig.

– Jag sitter här och skriver, sade Mira. Mina ord är mina ord. Ord som betyder någonting. De går genvägar. Inga omvägar för att vilseleda, mina ord är vägda av mig. Orden leder mig till den kvinna jag inte kan förlika mig med. Träden står tunga i min trädgård. Mörkret sänker sig och jag famlar efter något att hålla mig i, som för mig bort från mörkret, men i de skumma hörnen viskar någon. Lovar att saker och ting blir bättre om jag slutar upp med att strosa bland rosor och pioner. Om jag slutar att sticka mig på taggar och efteråt slippa linda mina händer. Hon sitter där i ett av de skumma hörnen och tittar på mig. Hon säger ingenting, utan studerar mitt hår, mina händer, mina läppar och min vita klädsel. Hon säger ingenting, men leendet skymtar och hon sträcker fram sin vita och blodlösa hand. Jag vänder bort mitt huvud och tar hinken och fyller den med kallt vatten och häller hastigt innehållet över min darrande kropp. Jag skakar och faller ned på knä. Jag vrider mig i smärta, som i födslovåndor och önskar att jag återigen kan födas. På nytt se dagen gry. Där sitter jag tills natten blir gryning och mörkret försvinner och alla skumma hörn blir vackra. Varför hällde jag kallt vatten över min späda kropp, min vackra hud?  Jag står naken i trädgården. Det regnar och de ljumma dropparna faller och faller i jämn takt. Gud häller vatten över min kropp. Jag är renad. Renad. I allt det enkla finns en sanning. I allt som är stort – föds storhet.

– Jag har på känn, sade Mira, att det jag gör just nu och som jag gjort så många gånger förut – är den allra sista gången. Jag känner det i mina fingrar, i min kropp och i allt det jag älskar att slutet närmar sig. Jag kommer att fortsätta framåt en tid, men sedan är kommer livet att vara över. Jag lämnar allt gammalt bakom mig, öppnar dörren och försvinner bakom ett moln. Jag står naken i en trädgård och regn strilar sakta ned över min kropp. Min vita, fula kropp. Min sköna, underbara kropp. Mitt långa hår vrider sina trådar över mina axlar. Jag fryser inombords och älskar kylan.

– Jag kommer att stå där i min stjärnglans, sade Mira. Knappt någon kommer att förstå att det är jag som står där. Så förblindad av en oslipad kant av diamanten, en tro att den kanten är den enda kant som finns, men jag går bakom hörnet. Kikar på nästa kant, upptäcker kant efter kant och ytorna som reflekterar ljuset. Diamanter, kristaller, jag faller i ljus. Jag kommer att springa på ängarna, lägga mig ned i gräset, se myrorna som stretar på i sitt eviga arbete och skratta högt när fåglarna glider över mitt huvud. Mitt arbete är inte klart ännu. Det mognar, tankarna samlas. Jag går mot natt och natten kommer att föda mig på nytt. I ensamheten blir alla tankar stora. Det är där som storheten föds. Min kropp vrider sig som i kramp när jag hör alla ord och meningar som människor fritt släpper ifrån sig. Jag kan inte med dem som vältrar sig i ord om sig själva, som inte kan få nog av att berätta om plantorna de planterat. Alltid i sin egen trädgård, alltid i förvissning om att de är värda att lyssna på. Om man inte har förstånd att vara tyst och reflektera över havet och molnen och vassa klippor är man som lyckligast. Om man dag efter dag går omkring i en ljummen värld, obekymrad över gatornas kantstenar. Lyckliga människor är de som inte vet något alls, som endast är vad de är, varken mer eller mindre. Lyckliga är de människor som bara ser världen som en estrad, en plats där man är stjärna och kan få applåder och bugningar. Lycka är något som kommer utifrån, tänker man – och inte något som föds inom en själv – oavsett vad.

– Jag hade kunnat älska dig, sade Mira, om du bara hade visat mig ditt rätta jag. Istället var du tvungen att sätta mig på din vagn. Jag hade kunnat älska dig om du bara stannat upp ett kort ögonblick och velat ha ett svar på någon av dina frågor. Jag hade kunnat älska dig om du inte bara följt med och ständigt format dig, fastän du själv trodde att du förde vagnen – att du styrde skutan och vågorna som krossade klipporna och sköljde över oss, aldrig hade börjat eller ens tagit slut. Jag hade kunnat älska dig om du böjt dig ned för att se nyckelpigan som vandrade på det gröna bladet under busken. Jag hade kunna älska dig om ingenting redan varit försent. Nu faller jag sakta ned i de bruna löven, nu drar naturen sin sista suck. Nu vrider vindarna min hud kall. Jag faller i löv och ser färgerna i gult och rött sänka sig över mig. Inombords breder kylan ut sig, känslolösheten räddar mig från sorgen och gråten. Du famlar efter mig och vill rädda mig från det svala täcket. Jag springer åter på de kalla och hårda klipporna och mina nakna fötters röda rispor ger mig en aning av liv. Ett ensligt ljud skär igenom allt, ett kvidande ljud från någon som har tappat bort sin flock. Mörkret sänker sig och luften är mättad med vattendroppars tyngd. Jag hade kunnat älska dig om du tagit din häst och följt med mig ut i skymningen till landet som ännu är fördolt för de som tror att det endast finns ljus och söta bakverk och vita smulor och tecknet på ett sunt förnuft och ett välanpassat liv och att alla speglar måste visa samma ansikte, i alla hus och i alla små rum, i stad efter stad. Nu går jag här och längtar efter vita kakor och lyckliga människor och allt jag finner är nya stigar som jag måste beträda, krypa min väg fram på. Jag sitter bland skuggorna och ser lågor ängsligt fladdra på husens väggar. Min förklädnad ser ingen, för jag själv fladdrar med lågorna, följer deras dans och upptäcks därför inte. Tänk dig inte ett liv bland ärtskott och mjuka rosor, i blommande alléer eller i morgonljus mellan skira spetsar. Fönstret står på glänt i den ljumma aftonen, en fågel sitter i busken utanför. Gräset omsluter allt i sin grönhets färg.

– Jag föddes bland män med svärd, sade Ryttaren. Jag hade ingen annan bild av människan än svärd. Hot är skydd och trygghetens storlek förmågan att använda svärdet. Kalla, hårda klingor dansade ständigt framför mina ögon. Jag älskar allt som är spetsigt och hårt. Hårda kanter, hårda ord, hård natur och hårda blickar. Jag mäter mig ständigt med det yttersta, det hårdaste, det kargaste. För att jag måste veta att min hårdhet inte mjuknat. Det mjuka har inget med mig att göra. Jag föraktar allt som är mjukt. Tårar och ödmjukhet. Det är därför jag skakar. Jag bävar av mina drömmar och mina tårar. Av mitt fall från hårdhetens klippa. Mitt hjärta blöder, värker, jag är fylld av rop på hjälp, av hjälplöshet och jag föraktar min svaghet. Under min rustning är huden grå och död. Jag önskar att min hud åter blir levande igen. Att någon enda människa kan beröra mitt hjärta så att min hud kan blomma av kärlek och tillgivenhet. Att någon stryker min panna när jag är på väg att somna och låter mig lära känna kärleken, närma mig den, utan rädsla för att dö på klippans hårda spets.

– Jag fortsätter mitt arbete, sade Mira. Det är ont om tid. Min tid är utmätt, men tidpunkten vet jag inte ännu. Finns den? Är den skriven? Har min tid lagts in i den stora tidsrullen? Har jag äntligen en plats i livet – fast platsen kunde ha varit mera glädjefylld. Jag tror inte längre på något. Inte på någon. Allt har passerat förbi, allt är gammalt, allt är förbrukat. Hade jag vetat det jag vet idag skulle jag ha dansat på min grav när jag var ung. Jag hade skrattat åt texten på min gravsten – utan att skälva av rädsla. Nu har jag börjat utmejsla orden på stenen, men först är det Ryttaren som jag ska bemästra. Vem är han? Vad vill han mig? Kan han bli en människa? Det han inte vet är att när han äntligen hittat den han älskar har framtiden passerat. Den kvinna han hittat är jord i ett skal och vad som gror i jorden kan ingen veta. Allt är ovisst. Ingen vet någonting. En tistel eller en ros. Trädgårdsgångarna är krattade. Raka. Släta. Tryggheten gör entré.

– När jag såg henne började mitt inre att brinna, sade Ryttaren. Jag såg mitt ansikte i en spegel en gång och tänkte aldrig mera. Jag bestämde mig för att jag var intakt, att det inte fanns några som helst sprickor i min rustning. Med näbbar och klor skulle jag försvara mig mot livet, mot människorna och den makt som de skulle vilja försöka utsätta mig för. I mitt nakna ansikte, i det bara ansiktet lyste känslighet och rädsla. Samma dag skaffade jag en rustning så stark, så ogenomtränglig att ingen skulle kunna spräcka den. När jag drog hjälmen över mitt huvud spred sig en kyla genom min kropp och mina känslor dämpades. Jag var redo för strid. Jag var redo för alla angrepp mot min person, mitt kött, mitt blod och min manlighet. Jag skulle slå tillbaka, höja mitt svärd och erhålla makt över alla. Över män och kvinnor. Högst upp på en vass klippa skulle jag ensam stå kvar och först då skulle jag låta min rustning falla. Det underliga är att jag den senaste tiden angripits av tvivel. Tvivel över min bestämdhet, mitt mål och mina tankar. När jag tog upp Mira i min vagn (och då visste jag inte att hennes namn var Mira) sprack min rustning. Det var endast en liten, obetydlig spricka i järnet, men det fanns inte där förrän den dagen. Jag körde så fort och jag gjorde det för att skrämma henne och jag tappade kontrollen över min häst. Och jag längtar efter att låta mitt skydd vittra bort. För vad har jag vunnit med min rustning och mitt hat. Nu sitter jag här på ensamhetens piedestal och kan inte vända tillbaka, inte återgå till den tidpunkt när jag beslöt mig för att skydda mig själv. Jag sjunker ned i tårarna över mitt liv, i ånger och längtan efter att vända tillbaka, men istället är jag tvungen att gå framåt. Jag såg mig själv idag i en annan människas ögon. Jag behövde ingen spegel. Inga ord. Allt var redan sagt och vetskapen om att vi hade kunnat vara lyckliga tillsammans om jag bara valt en annan väg. Om jag valt en annan väg och aldrig tagit på mig rustningen. Jag trodde på orden om styrka, om kraft, om manlighet och att ingenting skulle såra mig. Jag var berusad av manlighetens rätt att diktera villkoren, att jag inte behövde bry mig om någon annan. Mitt ego var hårt, okuvligt och ristat i sten. Min rustning låg under den blida ytan. Det ingen såg fanns inom mig och jag gick mellan människorna och lämnade grus och leriga vägar bakom mig. Krossade berg och sörja. Men, det var min rätt som man att gå när jag ville gå. Det var min rätt som man att diktera villkoren över mitt eget och även andras liv. Det var min rätt att bestämma hur handlingen skulle ske, framskrida, hur slutet skulle se ut. Jag gjorde planerna och berättade inte för någon vilka de var. De gick helt ovetande om allt tills jag en dag lät bilan falla, för jag älskar kontroll. Jag älskar att manipulera och styra människor. Min grymhet finns under ytan och under rustningen, men min grymhet är inte något som jag själv tror att jag har eller besitter – det är endast andra människor som tittat på mig med skräckslagna miner och sagt mig att min grymhet inte visar några gränser alls. Först nu kan jag förstå vad grymhet är, först nu då min rustning är på väg att falla isär. Först nu när jag ser att himlen är blå och känner hur min rustning skaver.

I gathörnet står en sköka och jag plockar upp henne, bjuder upp till dans. Jag trycker henne ned i min förnedring och låter min ångest vältra sig över hennes späda kropp. Efteråt sitter jag på sängkanten och gråter. Jag reser mig upp och höjer armen och slår henne om och om igen och från hennes ansikte rinner blod. Hon säger ingenting, men lyfter sedan handen. Försent inser jag vad som blänker till i den slutna näven. Jag hinner inte säga något. Mitt skrik hinner inte fylla rummet, innan knivens svarta skaft syns på mitt bröst. Jag faller ned på golvet. Mitt blod blandas med skökans blod. Vi blir ett igen. Förenas i förnedring och död.

– Jag drömde, sade Ryttaren. Det är dags att lämna rustningen. Det är dags att våga leva.

– Jag sitter i restaurangen, sade Ryttaren. Idag är jag en annan man. Jag har tagit av mig min rustning och under det hårda höljet fanns ett mjukt skinn. Jag tog av mig alla plagg på min kropp, bar in blommor, tände ljus och lade mig i ett bad, Jag låg i badet och drog bladen från rosorna och bladen blandade sig med vatten och jag andades lugnt. I mörkret, i skenet av fladdrande ljus såg jag Mira. Jag vill skaka av mig döden, det kalla som ständigt omger mig. Jag vill lära mig att känna och att visa min skörhet. Jag är man, men jag vet inte vad det innebär. Om våld och svärd inte är vägen att gå, vad måste jag istället ta till för att skapa mig en ny värld? Vissa frågor kan aldrig bli ställda. Det är emot allt sunt förnuft att fråga eller ens vilja ha ett svar. Så låg är människans natur att man aldrig kan fråga för smärtan som svaret innebär är utanför allt som mänsklighet innebär. Att fråga innebär också hos mottagaren ett kvitto på att ingen tillit finns – att allt anses möjligt. Att hela livet är ett svek.

Ryttaren sjönk ned i sina grubblerier. Vad skulle han göra för att komma framåt? Vilka väger fanns ännu öppna för en medelålders man, en man, en man att räkna med. Det finns ingen humor med att vara medelålders, tänkte Ryttaren. Orden hade tagit slut. Jag blev ingenting. Jag är bara ett skal. Den som jag tror att andra vill se; så ironiserar jag över mitt liv och försöker få andra att skratta. Jag tar mig om magen och känner hur min framtid krymper.

– Min framtid har redan krympt, sade Mira. Jag kommer att dö innan jag blir gammal. Jag kommer att avsluta mitt liv innan det ens började. Jag som hela tiden hoppades att imorgon skulle vara en dag att kunna starta om på nytt. Att imorgon var den dagen då mitt liv skulle bli rosenskimrande och glatt. Jag är ung och jag är gammal. Min kropp har slutat att leva. Den luktar illa och jag vill skiljas ifrån den, springa iväg utan att den märker att jag är borta. Istället måste jag alltid bära kroppens smärta. Alla svåra minnen, de hårda orden och sveken som den inte glömmer. Jag vill skrika rakt ut när jag hör de okunniga som inte förstår, inte vet att sekunden snart är slut. Att jag snart är borta. Att mullen kommer att blandas med min uppluckrade kropp, för jag kommer inte att brännas efter min död. Jag är mera rädd för elden än för döden. Jag är rädd för att jag ändå kommer att finnas i ett andra medvetande, att kroppen aldrig kommer att glömma. Jag undrar vart jag är på väg och om imorgon verkligen kommer att bli mera rosenskimrande och härlig. Gud lyser med sin frånvaro och jag funderar ständigt över vem Gud är. Talar Gud till mig när jag sover eller sitter han vid min sida och styr mina fingrar när jag skriver? Låt Gud tala, säger han åt mig att skriva. Vad skulle Gud tala om – om jag lät honom använda mig som redskap, tänker Mira.

– Jag är sanning, sade Gud. Jag är sanning. Sanning är jag.

Gud har vaknat. Han tvinnar mitt långa hår mellan sina fingrar och säger: Jag skapade dig efter min avbild. Varför, tänkte Mira?

– Alla kvinnor tycker att de är fula, sade Mira. Alltid finns det en kvinna som är vackrare. Den vackraste av alla kvinnor. Det finns ingen högre mening med livet än att vara vacker.

– Var är kärleken, tänkte Mira. Vart har den farit? Finns den enbart i musik, i ord, i blommor och gröna löv? I mitt hjärta har den slocknat. Jag sörjer varje dag, varenda dag saknar jag den. Djupet, det bråda djupet. Jag drunknade ett kort ögonblick och sedan när jag fick mitt medvetande tillbaka var allt borta. Jag hade inga minnen kvar. Känslorna är borta. Döda. Jag nyper mig i armen, slår näven i bordet, ser på människor och försöker uppbringa någonting, men allt är blankt.

– Hur ska vi någonsin kunna nå fram till varandra igen, sade Mira. Min inre röst och jag själv talar olika språk. Vi går åt helt olika håll och jag slits itu. Mitt ansikte är blankt, men inom mig pågår kampen om mitt liv.

VINTER

– Jag såg snö falla idag, sade Mira. Från min säng såg jag flingornas avtryck mot fönstrets svala yta. Jag ligger i min säng och allt är stilla. Det känns som om tiden stannat och ger mig en sista smekning av liv. Jag ligger för det mesta i min säng och blundar, utan att sova eller tala. Jag lever just nu, i den här minuten, i den här timmen, under den här dagen som kanske blir min sista. Jag undrar vad som kommer att möta mig efter att mitt liv tagit slut. När jag dragit min sista suck och snön smält bort och över mig växer grönt, friskt gräs. Men ännu lever jag och jag har aldrig varit lyckligare än jag är just idag. För så är det varje dag när jag vaknar ur min halvdvala och ser snön som sakta faller mot mitt fönster. Jag lever.

– Jag kan inte glömma henne, sade Ryttaren. Hon tog sin väska och sprang bort från min vagn och från den dagen har min rustning sakta vittrat bort. Mitt hårda skal har knäckts under min längtan efter någon som jag bävar inför. Mira tog min hårdhet med sig när hon sprang sin väg.

– Jag hatar henne, sade Ryttaren. Utan min rustning är jag inte längre en ryttare. Varje dag försöker jag få min hårdhet tillbaka, men tårarna vill något annat. Om jag inte längre är en ryttare, vad är jag då? Min mörka rustning är borta och jag har blivit osynlig. Ingen ser längre på mig med fruktan i blicken eller bugar underdånigt. Jag är inte längre någon.

– Jag älskar henne, sade Ryttaren. Jag ska leta efter hennes utsträckta hand och hon ska ge mig svaret på vem jag är. Hennes blick ska träffa mitt hjärta och få mig att skälva. Hon ska se på mig och jag ska inte kunna släppa hennes blick. I hennes spegel ska jag se vem jag är. Vem jag är när jag inte låter tiden slösas bort av tarvliga skämt och idiotiskt prat. Min rustning har blivit en fasad. Jag fruktar inget annat än min nya sårbarhet. När jag idag gick på vägen halkade jag på en fläck av is och ramlade. Mitt knä började blöda och röda droppar föll ned på den blanka, hårda ytan. Jag förstod plötsligt vad livet är. Livet är ögonblick efter ögonblick, staplade på varandra. Jag kan inte komma ihåg alla ögonblick, jag minns bara de som borrat igenom mitt minne med smärta och jag undrar om jag någonsin har levat.

– Jag ska söka henne, sade Ryttaren. Jag ska ge mig ut på gatorna och leta efter den människa som fick mitt högmod på fall. Förut såg jag allt ovanifrån och nu ser jag ingenting alls. Jag ser inte klart, kan inte samla mina tankar. Jag är inte längre den som styr, den som är större, överlägsen. Min självbild darrar och jag vet inte längre om jag är man eller kvinna. Mitt inre är upplöst i tusen och åter tusen fragment. En mörk tavla som kastats bort. Vem är jag?

– Jag ser fortfarande honom framför mig, sade Mira. Trots att jag är svag, att jag inte kan äta eller smärtan i min mage gör mina minuter längre än dagar, så kan jag inte sluta att tänka på honom. Hans hårdhet, grymheten i hans ögon fyller mig med fruktan. Jag såg in i ondskans ögon och vad jag såg kan inte vara osett eller glömmas bort. Efter mitt möte med mannen med hästen blev jag sjuk. Jag drogs ned i ett djup av hårda ord och hårda tankar. Jag naglades fast i en tillvaro utan kärlek och det är hans ord som förföljer mig.

En dag kände sig Mira plötsligt bättre och hennes kläder prydde hennes späda kropp och hon gick ut genom hemmets dörrar för att åter möta livet. Bara för en dag. Hon ville se en man, träffa ett barn och dricka en kopp kaffe. Så simpla var Miras önskningar. Hon njöt av sin sista dag i friskhet och liv.

Snön yrde runt Miras fötter. Miras fötter omslöts av svarta stövlar i skinn. Mira gick och gick. Hennes nypåkomna friskhet gav henne färg i ansiktet och hon mindes dagen som förändrade hennes liv. Det var en av de dagarna som en människa kan se tillbaka med – en del av glädje – en del av sorg. Den dagen som får en människa att gå i en bestämd riktning, som om det varit förutbestämt, men enbart är en tankevilla. Allt den dagen gjorde var att få människan att tro att antingen var allt möjligt eller så var allting försent. Mira var övertygad om att allt var försent. Förmodligen skulle hon dö. Som alla gör en gång, men inte när man fortfarande är ung och har år efter år framför sig.

– Döden förföljer mig, sade Mira. Hur kan man veta att ett endaste möte i ens liv kan vara avgörande för allt som kommer efter? Att minnet av en människa man möter i livet sveper genom alla timmar som sedan passeras? Mina möten i livet har fått mig att önska att jag inte hade mött någon endaste människa.

– Han var mitt allt, sade Mira. Det var innan jag träffade Ryttaren. Det var därför jag var på rymmen, på rymmen från livet. Det var därför jag klev upp på vagnen som skulle föra mig bort från livet. Mitt liv som gett mig sorg och saknad. All min kärlek som aldrig blev besvarad, som aldrig fick gensvar, som aldrig fanns.

– Hans ögon genomborrade mig, sade Mira. Jag dog i hans armar, jag levde i hans armar, jag fanns i hans armar. Hans armar dödade mig. Jag stod fastnaglad inför hans blick. Jag såg hans längtan, kärlek och glädje. Jag har aldrig upplevt livet så levande som i just det ögonblicket. Den själviska kärleken, inte den uppoffrande kärleken. Jag var saltstoden som sett för mycket. Jag såg en mans själ och hans osäkerhet, frågor och smärta. Jag kommer aldrig att glömma det ögonblicket och när jag ligger på min dödsbädd kommer jag inte att tänka på fåglar eller blå himmel och ett öppet hav; nej, jag kommer att tänka på kärlekens avgrund och att jag hade valet att dyka ned i den. Men, jag gjorde det inte. Jag stålsatte mig och dog. År efter år som därefter följde, förföljde mig kärleken. Drog mig ned i sorg och vemod. Min själ grät och slutade att leva. Det var kärleken som dödade mig och tog min livsgnista.

– Det är så många saker som jag inte vet, sade Mira. Min ungdoms längtan, mitt förstånd, min förtvivlan över mänskligheten. Min tro som aldrig blir större än just tro. Jag har aldrig sett skillnaden i människors beteende som en orsak av om den är man eller kvinna eller var människan bor eller går i kyrkan eller ej – nej jag tror det beror på om människan är varm eller kall, om det finns barmhärtighet mot den svagare, om det finns medmänsklighet. Om man tror på Gud, men är besatt på tanken att uppfylla alla lagar och förordningar – för att själv sväva in i himmelriket – finns ingen Gud. Om man är kall och styr andra med hårdhet – finns ingen Gud. Om man är varm och gör vad Gud skulle ha gjort – finns en Gud. Det är de varma och de kalla som står emot varandra. Varför man blir varm eller kall – det är nyckeln. Kanske var det redan klart i början av livet, kanske inte. Och jag undrar vad jag var i början av mitt liv? Var jag varm eller kall? Ville jag alla väl eller ville jag bara mig själv väl? Det här är dagen när jag ska söka efter svaren om mitt liv; gå tillbaka, skärskåda spillrorna av mig själv – innan jag träder in i dödens rum. Till Gud eller till ingenting.

– Jag vet inte ännu vart jag är på väg, sade Mira. Var kommer mitt liv och min själ att vandra? Finns det människor som älskar essensen av det som är jag, oberoende av någonting annat? Kommer någon människa att gråta vid min grav – oberoende av om jag var greve, baron, kung eller tiggare? Vad består människovärdet av, är detta en ägodel som aldrig kommer att kunna värderas i pengar? Jag kommer att träffa Ryttaren igen när jag är redo. Jag kommer att gå min sista strid, men tiden är inte inne för denna stund ännu. Det är fortfarande morgon. Allt är stilla. Snön ligger vit. Naturen andas. En fågel. En människa. Ett avtryck i tiden. Jag är det avtrycket.

Jag blundar och bidar min tid. Jag har bara denna dag att leva. Resten av mitt liv ska överlevas. Jag kommer att dö när sommaren gör sitt bokslut. Men ännu är dagarna långa och fåglar visar sig ibland, men stenen på ängen kommer att överleva mig. Den kommer att stå där även den dag jag dragit min sista suck och är på väg att bli mull. Jag som är levande och stenen som är död. Så död att den aldrig svarade mig på mina frågor. Död. Men jag lever. Idag. Och kanske är det bättre att ha levat – bara en kort period, än aldrig fått chansen att andas – utan endast att finnas till.

– Stenen vet alla mina hemligheter, sade Mira. Min enda vän i livet är en sten. Jag älskar stenar. Jag älskar stenens sträva yta, de grå nyanserna, stenens vetskap. Speciellt de stora stenarna bär mångas sanningar och hemligheter. Min sten tog mina ord och lade dem till marken och sade till mig: ”Det är bra så, Mira. Det är bra så. Livet fortsätter. Dag efter dag. Det är bra så” Stenen tröstade mig när jag stod tätt mot dess raka sida och tittade upp i blå himmel. Jag berättade om mig, om Mira, om den sköra fågeln som sjöng i mitt bröst. Hur jag ville sträcka upp händerna mot skyn och flyga upp och sväva i vit klänning med vingar, som vita plymer. Stenen var hård och samtidigt en klippa i ett gungande, stormande hav.

Stenen var min vägg, himlen mitt tak och gräset mitt golv; mitt hus hade ingen dörr, men den hade ändå en nyckel. Så gåtfullt var allt som fanns bakom den låsta dörren, I gräset vandrade nyckelpigan på min hoppfulla hand och flög sedan bort i frihet. Och mörkret sänkte sig över mitt hus och allt blev dunkelt och tryckande tyst. I gryningen fanns inget ljus.

– Stenen är täckt med snö, sade Mira. Jag har tänkt på stenen ändå, sedan höstens löv virvlade ned i min famn. När de multnade lövens dansade runt mina skor. Då mindes jag stenens lugn. Nu är den täckt med snö. Isskorpan är hård och kall. Jag borde värma upp min sten, Kanske får det vänta tills vårens sol, när islossningen brakar loss och vänder upp och ned på livet och allt som är kallt, ynkligt och pinande hårt. När våren kommer och befriar varje själ, fängslad och tung, ut till glimrande, blåsvart is, ut till öppet hav.

– Då ska jag segla på mina drömmar, sade Mira och ingen ska se mina segel och min båt, för båten är redan ute till havs och seglen är mina vingar. Jag blundar och vingarna sluter om min späda kropp och värmer den en sista gång. Och jag sträcker upp mina händer mot himlen och stjärnfallet är i mig och ingenting är längre utan hopp.

– Jag går vidare i mitt liv, sade Mira. Den gröna filten. Trådig och gammal, men trösterik. Den gröna filten är en dröm om livet, om kommande liv, om förhoppningar och tankar om en framtid. Framtiden som är här och nu drömmer jag om mitt förra liv. Vad är det för mening att drömma om ingenting blir som det man drömde om? Ville jag bli rik, ville jag bli framgångsrik, ville jag se världens alla hörn? Ville jag leva? Nu är jag övertygad om att jag vill leva, men nu har jag inget hopp kvar. Idag ska jag gå till caféet och beställa en kopp kaffe och en bakelse. En bakelse med grädde och söta jordgubbar som jag långsamt ska äta och smaken i varenda tugga ska jag memorera. I den varma doften av kakor och bakelser finns njutning av en sista dag i frihet och aldrig förut har friheten känts så viktig. Det är endast när man är på väg att förlora något som man förstår vidden av vad man har. Alla de som ständigt klagar över sin fru eller sin man eller sina barn och hur de egentligen skulle vara för att duga. Vad jag avskyr ältandet och klagandet och petitessletandet. Det är ett sätt att visa upp att man är en oklanderlig människa, utan fel och utan brister. Att man har höga krav och uppfyller dem. Att man inte står ut med fel och misstag. Och all klagan lägger sig över människor och gör dem till de som aldrig kommer att hålla måttet. Att kärleken fås i prestationen och att bara att vara, att finnas till – inte är nog.

Och Mira gick till caféet. Hon valde ett runt bord i ett hörn och satte sig på den breda bänken som löpte efter väggen och klädd med murrigt, brunt tyg. Hon blundade och drack sitt kaffe lugnt och stilla. Bakelsen åts under tystnad, för Mira hade ingen hon kunde tala med och det här var heller ingen stund där ord hade gjort sig särskilt bra. Mira åt sitt livs sista bakelse, hur hade hon kunnat förklara det för någon annan att den här stunden var helig. Helig. Att stunden aldrig skulle komma tillbaka. Doften, rummet, kaffet, bakelsen, soffan, bordet, koppen och fatet. Det var ett ögonblick i hennes liv och aldrig förut hade ett kort ögonblick varit så plågsamt långt.

Ryttaren satt i sin soffa och tänkte på Mira. Soffan var ny och det blanka, svarta skinnet hade ännu inga bestående veck efter någons dagliga avtryck. Han såg sig om i rummet och studerade de få möbler som fanns där. Han funderade över varför han valt dem och om han någonsin trott att de skulle flyta ihop till en enhet och bli ett trevligt rum i ett hem. Ryttaren satt alldeles stilla i sin soffa och hade gjort så i flera timmar. Han kände sig som en ickelevande människa. Han kunde inte bli kvitt tankarna på Mira. Mira, kvinnan, som han ingett rädsla när han kört sin vagn alldeles för fort. Han grubblade över varför han hade velat skrämma henne och han mindes hennes ansikte förvridet i rädsla och utsatthet. Mira, Mira, tänkte Ryttaren. – Hon var så vacker, sade Ryttaren. Hon rörde sig som en älva och svävade nästan upp i min vagn. Han mindes alla andra gånger när vackra kvinnor hade skrattat åt honom. Skrattat när han stumt stirrat på dem och inte fått fram ett endaste ljud över mina läppar. De där kvinnorna som man inte visste var man hade eller vad de tänkte på. De sa aldrig direkt ut vad de tyckte, utan gav subtila signaler, fnissningar och stickande kommentarer, som om man hade en uppslagsbok där man först var tvungen att slå upp fraserna för att förstå vad de egentligen betydde.

– Jag har aldrig förstått mig på kvinnor, tänkte Ryttaren.

På varsitt håll drog kylan genom Miras och Ryttarens hjärtan och tårar blev kristaller av is. I deras själar fanns frågor som ingen av dem själv kunde svara på. De väntade, inte på samma saker, men väntan förenade dem. Det fanns också tidiga morgnar när solens uppgång färgade himlen med djupaste rosa stråk, när fåglarna kvittrade och vinden kändes förändrad. Vinterns mörker var sakta på väg att släppa sitt krampaktiga tag. Miras kropp var blek och tärd, men hon gjorde fortfarande samma saker som hon alltid gjort. Började dagen med tvättning och tvagning. Hon tänkte igenom den dag som skulle komma under tiden som hon drack en kopp kaffe. Åt sakta sitt bröd och lade sig sedan ned i soffan. Idag skulle hon först samla lite kraft och sedan ge sig ut på de isiga stråken. Hon skulle kämpa för att nå sitt mål. Hon var tvungen att fortsätta leta, hon var tvungen att träffa Ryttaren igen. Hon måste få vetskap om vem han var, en slump, en person från det förflutna, en dåre, en kär vän, en varm eller en kall person. Hon undrade om den ondska hon trott sig se i hans ansikte kanske endast var ilska, frustration över livets alla ställen att snubbla på. Han hade något välbekant över sig, som om Mira träffat honom förut. Som om det inte var en slump att han stod där på gatan med sin häst och sin vagn just då när Mira behövde en väg ut. Hon hade dragits till magnetfältet, till sitt öde, till det som hennes liv hade i beredskap för henne. Livet som alltid gick ett steg före och planerade allting, både det goda och det onda och att huvudpersonen inte visste någonting alls om allt detta förrän faktum hade inträffat.

– Är Ryttaren god eller ond, sade Mira. Jag måste få veta. Jag måste söka igenom gatorna och se om jag återigen kan finna honom.

VÅR

– Solen visade sig idag, sade Mira. Jag har längtat efter de ljusa dagarna, men samtidigt inte. Jag har fått vetskap om att mitt liv snart har gått till vägs ände och en ny period, en ny årstid är lika med döden för mig. Jag kommer att lämna mitt jordeliv när solen står som högst på himlen och natten och dagen är lika långa. Jag är starkare än vad jag trodde mig vara. Jag tänker var dag på gamla händelser, på saker som jag kunde gjort annorlunda och sagt andra saker. Min död kommer att bli ett offer för mina tillkortakommanden. De kommer att krympa ihop till små bagateller, trivialiteter i ljuset från något mycket större och mörkare – döden. Ingens skugga är större än dödens. Där blir alla människor änglar och fina människor. Där får de – de godaste egenskaperna och glömda är ögonblick av hat, av missunnsamhet, av förtryck, av sorg och missmod. Glömda är alla illvilliga kommentarer och sneda leenden. Glömda är det svarta som gror inom människan. Jag frågar mig bara; hade mitt liv någon som helst mening? Var det lyckosamt att just jag föddes till denna jord, denna smältdegel av ondska och kärlek, av hopp och förtvivlan, av Gud i våra hjärtan och rädslan ständigt knackande på den inre dörren?

Hur kan jag tänka annorlunda än att jorden berikades när jag föddes? Hur kan jag tänka annorlunda än att jag är stjärnan i mitt liv? Mitt fantastiska, glädjefyllda liv

Det största misstaget en förälder gör är att inte lämna sitt gamla liv bakom sig när det nya kommer in. Att inte befria sig från år av hjärntvätt och stickande kommentarer. Att inte gå in i det nya och lämna det gamla. Det barn som kommer ny i förälderns famn är nyckeln till framtiden. Det barn som visar vägen är större än föräldern. Det barn som visas respekt och tillåts vara en personlighet blir ett barn med trygghet.

Mira tänkte på barnet. Det barn hon tappat bort under årens lopp. Det barn hon borde ha älskat och värdesatt högst av allt. Istället hade hon rymt sin väg och träffat Ryttaren. Och Ryttaren var av en annan värld. En ännu grymmare värld än den Mira kände till. Hon skulle krossa Ryttaren om hon ännu en gång träffade på honom. Hon skulle krossa hans stolthet. Om hennes tid räckte till, tänkte Mira. Idag var hennes hy oroväckande gul och det onda i magen malde dag som natt. Jag är en spillra på den sista dagen levande, tänkte Mira. Vad hade allt för mening, egentligen. Varför födde jag till denna jord? Alla människor som älskat och äskar mig är tysta. Jag kommer att gå ned till dödsriket utan ord. Utan minnen, utan någon som gråter vid min grav. Så onödig var min födelse. Så kort blev mitt liv. Det enda jag har kvar är ett möte med Ryttaren. Så enkelt och futtigt är mitt korta liv. En blinkning. Jag är den vackraste, tänkte Mira. Idag. Imorgon är jag blek och blodfattig. Det är skillnaden mellan liv och död. I livet spelar allt sin roll. I döden är människor bara döda. Ingen är högre eller lägre, sjukare eller friskare, rikare eller fattigare. Allt är dött. Så varför kämpar vi så hårt under livet att vara, tänkte Mira. För nu spelar allt sådant ingen som helst roll. Jag kommer att dö inom en snar framtid. Min kropp sviker mig. Och vad som är jag är ännu en obruten sanning, ett hopp, ett löfte, en svag aning om seger. Jag luktar illa och jag ser dåligt, tänkte Mira. Min kropp sviker mig. Något som är utanför min förmåga att bestämma, att kontrollera gör mig svag, utlämnad till andra människors välvilja. Jag kan inte kontrollera allt, tänkte Mira. Jag är enbart någon i förbindelse med en utveckling som jag helst skulle vilja vara utan. Hur mycket jag än kämpar är mitt liv inte mitt. Mitt liv tillhör inte mig. Mitt liv tillhör döden. Allas liv tillhör döden. Förgängelsen.

Men, så få de är, tänkte Mira. De människor som reflekterar över livet och döden. Och ändå kommer vi alla att stå och försynt knacka på porten. Den stora, stora porten till livet, den som går till kärleken, till allt bakom oss.

Och regnet svepte över mig ikväll, sade Mira. Det stora, stora regnet, svepte min själ bort, min längtan, min tro. Allt var borta. Allt var borta i jordens doft, i lerans vårlika atmosfär. Döden lurar på mig. Döden är alltid nära. När livet återigen känns lätt – knackar döden på min dörr. Och jag kommer att återgå till den lilla människans tillvaro. Att vara precis som alla andra. Gud, vad jag har längtat! Att förstå dessa människor som inte är som jag är.

Dessa förkrympa varelser. Guds avbild.

Våren nalkas och jag ska närma mig den i ett annat land, i en sista glädjefyllt firande över livet. Jag ska möta mig själv på stranden, i månskenets ljus.

– Jag drar fingrarna över min späda rygg, sade Mira. Fast fingrarna är lätta och svävar så stöter de på de upphöjda hudvecken; de är minnen som jag hellre skulle velat vara utan. Ärren kliar mera när häggen blommar och det ljusa, gröna spirande gräset föds på nytt. Jag älskar det nya, de saker som inte är använda och inte de människor som sett för mycket, känt för mycket och inte har några drömmar kvar. Som ser sitt återstående liv som en torr, gammal famn av hö; enbart dugligt till att lagra och ta en tugga av någon gång då och då. Om de bara luktat, fört höet till näsan och dragit in doften av hö och av löften om en ny vår alltid finns i det gamla. Livet sover bara. Det dör aldrig och blir ständigt återuppväckt. Snart är sommaren här. Snart kommer ljuset och drillarna och allt jag älskar och aldrig mera kommer att få uppleva igen. Jag vet inte om jag hinner se höstens mörker krypa in i vrårna och tända stearinljusen i det varma mörkret. Tills dess måste jag stå ut med att höra människornas små tankar. Jag tvingas att stå ut med järn av ord som krymper mitt hjärta ännu mera. Jag som vill sjunka ned på en äng och slippa höra alla ord.

– Det är ännu en dag i regn, sade Mira, men våren har klamrat sig fast och fort går dagarna och snart är sommaren här. Luften är tung av alla dofter, av all uppdämd längtan som människorna bär på. Alla allvarliga och tyngda ansiktsuttryck luckras upp om våren, som jorden som plöjs och får luft och nytt liv.

SOMMAR

Och sommaren kom. Spred värme och ljus och lätt regn färgade gräset djupt, djupt grönt på Miras lilla plätt vid den gråa stenen. Och där kunde läsas, för alla som ville: Allting lever. I solen, i månens sken, i himlens moln och skyar. Allt ville jag älska, men jag visste aldrig om någon enda människa älskade mig – men Ryttaren söker mig än i denna dag…

Skrivet av Britta Johansson under några mörka vintermånader 2014

Annonser
Publicerat i Berättelser, Livet, Okategoriserat | Märkt , | Lämna en kommentar

Branden i Grenfell Tower…

Ibland finns inga ord. Allt är så fruktansvärt sorgligt. Jag följde Sky News. De publicerade en livesänd Facebook-film från en boende högst upp i huset. Sekvensen slutade med att hon bad en bön när hon tittade ut från fönstret och såg brandbilarna komma. Tydligen fanns det inget centralt brandlarm i huset eller några sprinkleranläggningar. I den nyligen renoverade fasaden fanns material i cellplast.

Ikväll har demonstranter stormat rådhuset i Kensington för att få besked – vad händer nu och hur kunde detta hända? Varför har ni inte lyssnat på oss förut? Vi har varit oroliga för brandsäkerheten. En kvinna som intervjuades sade, fritt citerat: Innan valet kryllade det av valarbetare som samlade röster – nu är ingen här! Var är Jeremy Corbyn, var är Theresa May? Vi kräver besked! Vi går inte härifrån förrän vi får ett besked!

Och vi känner för de som blev drabbade av detta hemska öde – för familjerna; män, kvinnor och barn som dog i röken och lågorna och för de som drabbades och överlevde.

Och frågorna finns kvar: hur kunde detta ske?

A working class hero is something to be…

 

Publicerat i Livet | Märkt , , | 3 kommentarer

Världen är sjuk…

Jag önskar att jag aldrig hade behövt skriva just de orden – men uppriktigt – innerst inne – är det inte så vi alla känner (välanpassade ”svenskar”) att världen är riktigt sjuk? Den här maniska viljan att vara riktigt lyckad i andras ögon gör mig att vilja vomera. Det finns en sak jag kan hålla med Trump om och det är att det är fejk news. Och vet ni vad det gör med en, man förpassas till en mörk återvändsgränd, också tvingad att vända åter för att se lyckan i ögonen. Det är svårt att hålla masken i den stunden. Mörkret faller på, allt blir otydligt, gryningstimman, krigen, svälten, övergreppen, fattigdomen. Det är svårt att hålla masken när allt kommer så nära inpå. De fattiga, lemlästade, våldtagna ropar efter hjälp. Det är då världen känns sjuk. När man tänker på kakel och klinkers och parmiddagar. När man tänker på ord som svängs hit och dit. Speciellt i USA med God som överhet. Även som ett hyckleri. Det får mig verkligen att vomera. Hyckleriet. Falskheten. Alla som trumpetar ut Gud och sedan finner sitt högsta nöje i att döda andra, utesluta, hata, förkasta, förminska – och till sist finns det bara en liten millimetersgud kvar. Någon som en människa själv har skapat.

Vem vet hur Gud är? Kan man finna Gud ibland kakel och klinkers, i en blogg, mellan raderna? Förmodligen. Och Gud om du finns och om du läser bloggar och hör böner – fräls oss ifrån självmordsbombare och hyckleri. Fräls oss ifrån människans fyrkantighet. Fräls oss ifrån oss själva. För du har ju sagt – att sanningen ska göra oss fria och det innebär väl att sanningen ännu inte uppenbarat sig för oss. Kan du inte bara lägga ut det på Facebook?

Publicerat i Funderingar, Okategoriserat | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar

Handen på mobilen…

Dessa smarta telefoner. Jag ser dem överallt, även i min egen hand ibland. ” Can’t you see, we’ve got everything goin’ on and on and on” sjung Paul Young på 80-talet, men knappast var det en smarttelefon han hade i tankarna då. Ibland tar jag med mig en bok med sidor av papper, inbunden eller pocket, att läsa i bussen på väg till jobbet. När vi kommer till Himmelska Fridens Torg i Holmsund (någon som minns Fredrik Burgman?) så väntar bussen ett kort ögonblick innan den startar igen på väg till metropolen Obbola. Vanligtvis står där en annan buss på mötande sida på väg till staden och där sitter alla, nästan alla, och tittar ned i en mobiltelefon. Men vad gnäller jag om – jag stirrar ju ned i en bok, lika försjunken i mitt som alla andra är i sitt. Men, det är sällan jag läser en bok under tiden som jag cyklar och har ett litet barn på pakethållaren när jag korsar en bussgata.

Lika mycket som det finns ett sockerberoende så finns det alla gånger ett mobilberoende. Och ibland skulle jag bara känna för att förbjuda alla mobiler i hela världen och ge alla små och stora barn en läsebok istället. Jag skulle vilja att någon såg mig. Inte som ett Facebook-fenomen eller en figur i en digital värld – en slags röst i natten från cyberspace, utan en agitator som ställer sig upp på barrikaderna och ropar: stäng av era mobiler! Här ÄR jag! eller åtminstone kidnappa alla laddare och se vad det skulle göra med oss. Hur svetten skulle börja sippra i pannorna och nedför kinderna, alla kontakter borta – och mina sociala nätverk. Och allt det jag skulle lägga ut på webben. Typ reprisen av mitt liv. Backupen. Kan man enbart leva sitt liv en gång? Det tål att tänka på. Det officiella livet alltså. Det högst privata och alla hemligheter finns väl i mobilens undre värld – bland meddelanden, foton och digitala avtryck.

Men, livet i sociala medier fortskrider. Vänner, är de man verkligen känner…

 

Publicerat i Livet, Okategoriserat | Märkt , | 5 kommentarer

”Vuxna” är det nya kollot…

Det finns nivåer av allt, men hur har det kunnat gå så här långt? Det började med tonårsmodet på 60-talet. Gled vidare till flower-power på 70-talet, yuppien på 80-talet, 90-talet och Ny demokrati, över till 2000-talet då de som hade mycket fick ännu mer och sedan 2010-talet då sociala medier fick hjärnsläpp med fullt av folk som fick för sig att de skulle skriva exakt allt som ploppade upp i deras hjärnor. Det hör man ju på namnet – ”social” – det innebär väl att man ska socialisera, uttrycka sin mening, och det är ett lajkande och käbblande utan dess like och alla blir precis lika fåniga som tonåringar på 60-talet. För att allt ska vara så socialt nuförtiden.

Det verkar som om ”sociala medier” har blivit asociala. Personan ska putsas och fejas – jag blir den jag skapar. Intressant tanke. Skulle någon stackars överlevande zenbuddist börja skriva om meditation och andlig utveckling eller en frälsningssoldat skulle skriva Halleluja! på tidslinjen så skulle det bli ett Herrans liv! Sådana underutvecklade typer kan man inte ha att göra med. Tro på ett liv utanför Facebook, Twitter och Insta – hur dum kan man bli? Livet är ju i ett nötskal typ 1000 bilder – vad ska man ha själ och ande till – det kan man ju inte ens fota.

What You See Is What You Get- wysiwyg. Jajamän.

I min bokhylla finns det en bok som heter ”Själens fem stadier”. Den är skriven av en synnerligen mogen man Harry R Moody (en av USAs främsta ålderdomsforskare). Boken köpte jag på bokrean för 20 år sedan och jag har nog läst den 7-8 gånger. Jag läser den varje gång när verkligheten kommer alltför nära inpå – när jag vill krypa in under den kärleksfulla filten av tvivel, tomhet och själsligt armod. Låter det trist? Ungefär som livet kanske, eller som ett citat i boken av George Orwell ”De flesta människor upplever en del glädje under livet, men som helhet är livet ett enda lidande och bara de mycket unga eller de mycket dåraktiga tror att det förhåller sig annorlunda”.

Boken ger mig hopp.

”Minns framför allt att en stor hemlängtan gror i allas våra hjärtan och att en stilla röst alltid ber oss, kallar oss att återvända”.

Det är mystik – bortom ord och bild…

Publicerat i Böcker | Märkt , , | Lämna en kommentar

Claes Malmberg…

Har lyssnat på Claes Malmberg ikväll – ett föredrag anordnat av Unionen. Underbart med människor som både kan förmedla humor och allvar. I huvudet på Claes Malmberg – det var mycket bra. Jag gillar verkligen då människor förmedlar något viktigt och det som man tror på.

Publicerat i Livet, Okategoriserat | Märkt , , | 1 kommentar

Vi föds som original och dör som kopior…

Vi föds som original och dör som kopior brukade min mor säga ibland – men jag undrar det jag. Det verkar som om vi till viss del blir vår egen kopia och upprepar samma sak dag efter dag. Jag har i all enkelhet satt ett kännetecken för var och en av våra älskade partiledare och nu är det upp till er att klura ut vem som döljer sig bakom orden – för är det inte just det som politiker gör ibland – säger några väl valda ord under tiden som man inom sig läser mellan raderna om vad man egentligen menar med sina ord…

  • Det är tufft (SL)
  • Nu ska vi inte vara naiva (AKB)
  • Populismen är på frammarsch (JB)
  • Jag är ju en vinnarskalle (AL)
  • Det är en allvarlig siffra (EBT)
  • Jag tycker att det är en dålig idé (JS)
  • Sverige tar ett unikt ansvar (IL)
  • Vi är ganska vanliga människor med vanliga åsikter (JÅ)

Och är det inte så att alla människor borde komma på sina egna slogans istället för att bara anamma andras – helst något som är upplyftande och helt personligt. Jag har mitt eget som förmodligen kommer från Norrbottens inland: Vad ska det vara bra för? Numera kallas det för kritiskt tänkande. En sak är jag i alla fall helt på det klara med – jag är inte och kommer aldrig att bli ”en ganska vanlig människa med vanliga åsikter”…

Publicerat i Livet, Okategoriserat | Märkt , | 3 kommentarer

De som tror att världen är deras att styra…

Läser en rubrik i DN att personalen på en skola på Östermalm i Stockholm är så pressade av föräldrars påtryckningar att de gråter på arbetet. Nu kunde jag inte fördjupa mig i ämnet eftersom jag inte är en prenumerant, men i det här fallet litar jag på rubriken och ingressen. Det finns människor som tror att de ska vara med i allt, lämna sina synpunkter och vara med i samhället, i stadsbyggande, i stort och i smått – som om världen skapades för dem och deras ätteläggar – enbart. Jag kanske bara är omåttligt lat, men reagerar ändå över att hela första sidan av ABs nätupplaga handlar om Melodifestivalen, trots rapporten om stora svältkatastrofer i Afrika och livet krymps ihop till en liten ljummen fyrkant.

När jag gjorde palt idag lyssnade jag på ett halvt öra på TVn som stod på i köket. Camping Queens. Ett av dessa otaliga lek- och underhållningsprogram som är som sockervadd. En tillfällig sockerchock följt av en hastig blodsockerdipp. Vuxna människor ska vara rejäla, några att fråga till råds och hålla i handen när åskan går – helt enkelt vara överlevare. Lekprogrammen är ett förakt för de tittare man tror sig underhålla; den skara som betalar sin TV-licens och tittar på kändisar istället för att själv gå ut och dansa.

Kanske har föräldrarna på Östermalm slutat att titta på TV och istället riktat in sig på barnen. Man har sina rättigheter nedärvda i generna och man påverkar. Och lärarna gråter och önskar att det återigen ska bli hippt att kolla på Bingo-Lotto…

Publicerat i TV | Märkt , , | 2 kommentarer

Är jag på väg att bli gammal…

Jag har inte sett en endaste deltävling i melodifestivalen. Jag har inte tittat på Let´s Dance ikväll och jag frågar mig nu om jag har blivit klok eller gammal. Förhoppningsvis det förstnämnda eller så en kombo, men gamla idrottsstjärnor, programledare, skådisar etc som gör ytterligare en comeback – jag vill inte se dom längre. Jag tänker gå ut och dansa själv. Stänga av mobilen. Stänga av datorn. Bli social. Och sätta mina egna poäng. Fräsch 55-åring med integritet – 10 poäng…

Publicerat i TV | Märkt , , | 2 kommentarer

Bra knep att ta andras statement…

Det finns något som heter Internationella mansdagen och den infaller 19 november varje år sedan 1999. På Wikipedia kan man läsa följande om denna dag:

  • Att främja positiva manliga förebilder, inte bara filmstjärnor och idrottsmän, utan även vanliga män som lever anständiga och hederliga liv.
  • Att fira männens positiva bidrag till samhället, gemenskap, familj, äktenskap, barnomsorg och för miljön.
  • Fokus på mäns hälsa och välbefinnande, socialt, emotionellt, fysiskt och andligt.
  • Att belysa diskriminering mot män i socialomsorg, sociala attityder och förväntningar samt lag och rätt.
  • Att förbättra relationen mellan könen och främja jämställdhet.
  • Att skapa en säkrare, bättre värld, där människor kan vara trygga och växa för att nå sin fulla potential.

Byt ut män och mäns till kvinnor och kvinnors så blir så här:

  • Att främja positiva kvinnliga förebilder, inte bara filmstjärnor och idrottskvinnors, utan även vanliga kvinnor som lever anständiga och hederliga liv.
  • Att fira kvinnornas positiva bidrag till samhället, gemenskap, familj, äktenskap, barnomsorg och för miljön.
  • Fokus på kvinnors hälsa och välbefinnande, socialt, emotionellt, fysiskt och andligt.
  • Att belysa diskriminering mot kvinnor i socialomsorg, sociala attityder och förväntningar samt lag och rätt.
  • Att förbättra relationen mellan könen och främja jämställdhet.
  • Att skapa en säkrare, bättre värld, där människor kan vara trygga och växa för att nå sin fulla potential.

Det vore väl en härlig värld att leva i. Tänk en värld där kvinnan är normen. Förebilden. Centrum av universum. Lite tvärtom. Vi hade haft en annan ordning om kvinnor och män varit lika fysiskt starka, där ingen kunnat dra fördel över muskler och storlek, där ingen hade varit rädd för att bli slagen, där ingen blivit hotad, där ingen varit tvungen att utveckla en simultanförmåga för att överhuvudtaget klara av dag efter dag med att röra i grytorna, hålla elden vid liv, snyta barnen och speja efter vilddjur  – samtidigt.

Alla vill vi vill ha en säkrare, bättre värld, där människor kan vara trygga och växa för att nå sin fulla potential. Alla vill vi ha samma makt att forma samhället och våra egna liv – men aldrig på bekostnad av någon annan…

Publicerat i Okategoriserat | Märkt , , | Lämna en kommentar

Imorgon är en annan dag…

Sitter och läser och fastnade för något jag skrev för ett par år sedan:

Inte utan min coach…

Jag har en bok. Hon hade skrivit i den, till mig – mamman, en morsdag eller var det kanske en födelsedag för några år sedan. Det är en bok som från början innehöll helt blanka blad fritt att sätta sin prägel i. ”Till min vackra mamma. Du är viktig för mig”. Sedan kommer foton på mig och oss tillsammans och små berättelser. ”Ett minne som inte är så kul” utspelar sig en dag i juni för ca 20 år sedan: ”Det var en kall, blåsig och mulen sommardag. Jag tror till och med att det regnade. Det var min första dag på simskolan och det var fruktansvärt. Jag frös så att jag skakade, men in i kallduschen var ett måste innan man hoppade i bassängen. Jag kände hur hela min kropp fick en blå nyans av kylan. Sen är allt ett minne blott till du kom genom grinden till skolans simbassäng. Aldrig någonsin har jag blivit så glad som när du kom och hämtade mig med löftet att jag aldrig mer behövde gå dit”.

Även jag har ett minne av den dagen. Jag hade anmält henne till simskolan i Obbolas utomhusbassäng och när jag hämtade henne visste jag att jag aldrig själv hade badat den dagen. Jag fortsätter att läsa: ”Du borde testa att skriva en bok. Du borde skaffa dig ett träningskort på IKSU. Du borde börja köra bil igen. Du borde sluta att kliva upp 4 på morgonen. Somna om! Innan du dör bör du ha rest till Italien och läst italienska.”

Jag reste till Rom för två år sedan och läste italienska och jag har nyss köpt en bil och börjat köra igen och sover det gör jag. Jag har bara två saker kvar – träningskort på IKSU och att skriva en bok. Jag antar att träningskortet på IKSU är det svåraste att uppnå.

Det är också snart 20 år sedan jag för första gången skrev ett litet kåseri i SkärgårdsNytt  – ”En knapps betydelse” och det är väl på den nivån jag fortfarande befinner mig.  Jag funderar ständigt över människor, vad vi gör och vad det får för konsekvenser och varför jag är den jag är. Jag vet inte vem som läst mina små alster, om något av dessa överhuvudtaget haft betydelse för någon – men vad jag vet är att min dotters bok har haft betydelse för mig. Hon som nyss själv blivit mamma. Och jag undrar vad som hänt om jag sagt: ”Det var väl inte så kallt idag. Lite regn och blåst får man väl tåla”. Kanske hade jag fått en bok i alla fall, men det ger mig ändå en hint om att vi aldrig kan veta vad som döljer sig i en annan människas inre, inte ett barns, inte en förälders eller någon annan persons.

Glöm inte bort att tänka på pensionen och håll koll på börskurserna. Det sägs, att ynka 85 personer äger mer än 3,5 miljarder fattiga människor. Livet är orättvist. Därför finns organisationer som Lions. Som känner ett engagemang, som vill hjälpa, som vill. Inte är bilden av det vi vill visa upp allt – det är innehållet som spelar roll. Jag ska fortsätta att fynda på Myrorna och leva mitt liv. Kanske flyttar jag till Italien en dag och skriver min bok, vem vet…

Publicerat i Livet, Okategoriserat | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Snart ljusnar det…

Utanför mitt fönster är mörkret ännu kompakt. En gatlyktas milda sken lyser upp. Det är söndag idag och ännu är timmarna blanka. Ett oskrivet blad, en dag utan krav. Jag sitter här med mitt nybryggda kaffe och är. Jag är här, men min tanke är även någon annanstans. Denna mystik över människans förmåga att uppleva. Världen inombords och världen utanför. Det är som en soluppgång som lovar något, ger hopp om nästa dag, om det här livet och allt som ryms utanför. Som stjärnor är vi. Tillsammans.

De tidiga morgnarna är alltid bäst…

Publicerat i Livet, Okategoriserat | Märkt , | Lämna en kommentar

No fake news…

Jag svävar uppe i det blå och ser ut över Sverige. Det är sant. Jag har fått vingar. Jag har blivit en ängel. Jag kan titta in i varje hus, höra varje ömt ord som sägs och se varje slag som delas ut. Jag kan se att människors tillvaro är helt olika varandras, några föds med silversked i mun och några har inga penningar alls. Det är sant. I staden tycker man att lantisar är trögtänkta idioter och på landet tycker man att stadsborna är dryga och opålitliga. Det är sant. Vissa män tycker fortfarande att kvinnor ska serva männen och några kvinnor vill inte ha med män att göra överhuvudtaget. Ibland ser jag mörker, vapen och stor rädsla och ibland ser jag kärlek och frid.

Ibland ser jag människor som är upplysta, intelligenta och fridsamma, ibland ser jag människor som inte vill annat än att skapa oro, kriser och strider. Ibland ser jag äldreboenden där gamla behandlas som imbecilla och ibland ser jag människor med visioner för en bättre värld.

Ibland ser jag människor som är fyllda av gamla oförrätter, ilska och behov av hämnd för något som hände för trehundra år sedan. Ibland ser jag ett barn som går omkring på en äng och plockar blommor innesluten i oändlig kärlek.

Ibland ser jag människor som är rovdjur, ständigt på jakt efter pengar och makt. Ibland ser jag bönder som mjölkar kor och mockar ladugårdar ren från dynga. De står både bokstavligt och bildligt talat mitt i skiten och kämpar för att människor som bor i Sverige ska kunna köpa närproducerad mjölk.

Alltid ser jag samma människor på TV som kommer med sina åsikter om vad människor i Sverige tycker och tänker. De tyckande människorna har alltid rätt, rätt att basunera ut vad folk tycker, rätt att ha en röst, rätt att säga det ena eller det andra, rätt att vara subjektiva, rätt att driva sina frågor, rätt att ge röst åt svenskar och säga att det är kris fast många människor inte upplever någon kris. Rätt att säga att nu vill svenskarna ha vapen, fast egentligen man ger uttryck åt sin egen önskan om rätten att bära ett vapen.

Jag har blivit en ängel med vingar. Klockan är 09:47. Solen skiner i Umeå. Snön ligger lätt som ett duntäcke på marken. Det är sant.

Publicerat i Livet, Okategoriserat | Märkt , , , | 2 kommentarer

In the ghetto…

”People, don’t you understand
The child needs a helping hand
Or he’ll grow to be an angry young man some day
Take a look at you and me,
Are we too blind to see,
Do we simply turn our heads
And look the other way…”

Elvis hade en oförglömlig röst. Låtarna och texterna blir aldrig gammalmodiga eller oviktiga.

Människor, förstår ni inte?
Barnet behöver en hjälpande hand
Om inte, så växer han upp och blir en arg, ung man en dag
Ta en titt på dig och mig
Är vi för blinda för att se
Vänder vi helt enkelt på huvudet
och tittar åt ett annat håll…

Jag gör det. Tittar åt ett annat håll. Försöker krypa undan från bekymmer och ansvarstagande. Försöker glömma att den här världen är så olika för olika människor. Men allt sätter sig inombords. Det man har sett har man sett, det man har läst har man läst, det man har hört har man hört och det man har upplevt har man upplevt. I morse tänkte jag på den lille flyktingpojken Alan, på en strand i Turkiet. Alla människor har en gång varit små barn. Ett barn vill inte att det ska finnas krig. Ett barn behöver lycka och glädje.

Vad är det för värld vi formar och vilken värld vill vi ha?

Vänder vi helt enkelt på huvudet – och tittar åt ett annat håll…

Publicerat i Okategoriserat | Märkt , , | 4 kommentarer

Denna dagen, ett liv…

Kanske var det Farbror Melkers kunskaper om poeten Thomas Thorild som blev startskottet till MINDFULNESS – en magkänsla om det viktiga här i livet och hur man ska förhålla sig till det. För andra gången idag har jag stött på Horace Engdahl, ja inte i egen hög person – utan i ljud och i skrift. Idag lyssnade jag på radioprogrammet ”Allvarligt talat” där H Engdahl ger sina svar på lyssnares frågor och sedan träffade jag på honom i ett förord i en bok som heter  ”Thomas Thorild – Att följa ögonblicken – texter i urval”. Ni förstår, innan idag hade jag endast hört talas om två av männen i sällskapet, Horace och Melker, Thomas var en vit fläck i min hjärna. Jag har aldrig studerat litteratur, vilket jag smått ångrar. Tänk att få dyka ned i texter från 1700-talet som känns aktuella även idag…

Det är poesi för själen ”Må Förmiddagen vara för mig såsom ett Olympiskt spel, och Eftermiddagen såsom ett Arkadien. Följ Ögnablicken! De leende heliga Stunderna kalla dig. De dölja sig i moln, men för att återblänka ljuvare. Följ dem. Njut deras ljus: skörda deras blomster. Och lät ej skuggorna finna dig innan du börjar att leva! lät ej skymningen möta din gryning!

Vad du gör eller icke gör så flyr den eviga Tiden….”Lev med Naturen, lev idag”.

thorild Tack Horace. För att det finns människor som du som förstår vad själen behöver. Det är ju aningen försent att tacka TT för hans poesi och texter, men om HE av en händelse skulle ge sig på att googla sitt, Farbror Melker och Thomas Thorilds namn – samtidigt – så finns ju chansen till att mitt tack går fram:-) Man måste älska smilisar ibland.

Och lät ej skuggorna finna dig innan du börjar att leva!

Publicerat i Funderingar, Okategoriserat | Märkt , , , , | Lämna en kommentar