Britta bloggar, berättar en sann historia om sommar och 70-tal…

Jag skriver ibland i jobbets personaltidning. Den här lilla historien skrev jag 2001. Hittade den i mina gömmor. Nostalgi, glädje, 14 år och livet hägrande framför en. Låt solen gå upp för kärlekens skull…

Det är för oss solen går opp – och lyser som guld, för kärlekens skull

Så raffinerat enkelt och klokt. Ted Gärdestad, vem har gett mig mera sommar än just han? ”Somrar svepte fram/Jorden värmde våra fötter där vi sprang/Rågen gungade och gräset växte grönt/Hela livet var så skönt”. Ja, hela livet var så skönt. Vad gjorde det om regnet öste ned? Det var ju ypperliga tillfällen att krypa ned helt påklädd i sin säng och återigen läsa favoritboken ”Barn 312”. Hur jag memorerade mina böcker för att sedan, när det faktiskt fanns syskon som ville sova och de helt sonika (efter många tillsägelser) fick slita pågående lektyr ur min hand; jag reciterade högt och ljudligt, ord för ord, fortsättningen, vilket bara resulterade i att jag till slut fick boken i skallen. Vilken retsticka jag var! Men som med så mycket annat här i livet var det ett ständigt givande och tagande.

Det var storasyster Ingrid som införlivade mig i musikens värld. Hur vi dansade runt på det nyfernissade köksgolvet iklädda faderns urtvättade flanellskjortor och undertröjor, för det var i proggens tid, sjungandes Påtalåten, Cheops pyramider och Jag vill ha en egen måne, medan vi drack hemkokt hallonsaft och tuggade på sockrade rabarberstjälkar.

Om man av någon anledning steg upp tidigt en vacker sommarmorgon, såg man den stora sjön, Brännträsket, ligga alldeles blank och stilla mot den klarblå himlen och de lätta sommarmolnen. Solens strålar gjorde ytan lik ett glittrande stjärnfall. Då fanns det ingen återvändo; på med träskor, raskt ombyte till badkläder och sedan vandra den smala stigen vid sidan av ängen och bagarstugan, byns äldsta hus, ned till sjön. Kändes vattnet för kallt, och det gjorde det ofta, bredde man ut badhandduken på bryggan och lade sig ned för att sola. Vattnets stilla kluckande mot bryggan, tvättstugan och den gamla, rödmålade ekan, fyllde mig alltid med ett obeskrivbart välbefinnande och lugn.

Till sommarens fröjder hörde också de många skräckfilmsrepriserna. Att sova i tält, som man tidigare under dagen bestämt, efter man sett Levande begravd eller Frankensteins monster, gick däremot inte så bra. Men, det är ju det som är det fina med lov eller semester, man kan ändra sina planer.

Det händer nu och då att jag drabbas av häftig hemlängtan, kanske inte så mycket efter barndomshemmet i just detta ögonblick, utan mera att en kort stund åter få vara 14 år, bli kallad Försvarsadvokaten av mina syskon, läsa Min Värld eller Hennes, frysa hallonsaft till glass, räfsa en sommaräng, ta en sommarfika på gräsmattan, se ut över sjön och veta att ett helt sommarlov ligger framför mig och av hela min själ och mitt hjärta tro att idag är det för mig solen går opp och lyser som guld för kärlekens skull.

Trevlig sommar till alla er andra mentala 14-åringar önskar Britta

Annonser

Om Britta

Jag tycker om ord. Formulera ord. Skriva ned min tankar om livet. Det liv som jag aldrig helt kommer att förstå. Jag försöker bara göra det lite mera förståeligt. Genom att skriva. "I like words. Formulate words. Writing down my thoughts about life. The life that I never will completely understand. I just try to make it a little more understandable. By writing."
Det här inlägget postades i Okategoriserat. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Britta bloggar, berättar en sann historia om sommar och 70-tal…

  1. Imse Vimse skriver:

    Tack för en alldeles underbar nostalgitripp!Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s