Ett kilo gröna tomater som inte hann mogna….

På ett ungefär, sådär, men livet kunde vara värre än så; jag bryr mig inte så mycket om det. Jag har svårt för att hetsa upp mig för småsaker som bara är ett naturligt tillstånd egentligen. Det är som det är och ibland får man bara acceptera det. Bor man norrut och sätter tomatplantor i blombänken och inte i ett växthus – vad kan man vänta sig?

En tomat hann bli orange. Jag tittade till den varenda dag, som om det varit en guldklimp, rädd att någon hungrig skata skulle komma och stjäla den, precis som med de tio, fina jordgubbarna på min enda jordgubbsplanta. Men tomaten fanns kvar och en dag var det dags att skörda. Jag skar den lilla körsbärstomaten i fyra delar och delade givmilt med mig. Mina ögon tårades av glädje när jag kände smaken av den söta tomaten mot min gom. Min tomat ”produced local”, nära mig.

I alla fall så ligger nu körsbärstomaterna och plommontomaterna på en blommig bricka innanför mitt köksfönster. Den gröna färgen matchar den grå-svarta bänkskivan och allt ser faktiskt riktigt dekorativt ut. De får ligga där tills jag beslutat vad jag ska göra med dem – ibland knipsar jag någon från en kvist och äter, fast de smakar bittert. Jag tröstar mig med att ingen besprutning vidrört skalet och att jag bara är en hårsmån från att stå på nästa års ”Bondens marknad”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s