Konsten att veta var man ska leta…

När jag var liten hade jag en bok som hette Mina klasskamrater. Där skulle kompisarna fylla i ditt och datt om sig själva och även skriva vad man ville bli när man blev stor. Jag kommer ihåg att jag också skrev om mig själv i boken och efter mycken funderande över vad jag egentligen ville bli, blev svaret ”Manukäng”; inte hjärnkirurg, inte lärare, inte busschaufför, utan manukäng.  Det var ett svar helt taget ur luften. Jag visste helt enkelt inte vad jag ville bli. Mina föräldrar hade ett litet jordbruk och min pappa var skogshuggare och min mor skötte ladugården och sju barn. Allt jag lärde mig om andra människor kom från alla böcker jag läste. När jag upptäckte att byskolan hade ett litet bibliotek, när Bokbussen stannade till utanför ett hus i en liten by långt ifrån människor och städer, när jag läste Mobergs utvandrarsvit, när jag började förstå skillnaden mellan utanpåverket och vad som verkligen döljer sig inom en människa, fann jag en nyckel till livet utanför.

Vi levde ett enkelt liv. Naturen styrde oss. De tidiga sommarmorgnarna när solens strålar glittrade över sjön och det gick fort att byta om till baddräkt och springa barfota ned till sjön och vada ut i vattnet från land och sedan slänga sig raklång i. Vattnet var så kallt att underbenen domnade bort, men när man legat i blöt några minuter så hade man helt tappat känseln och då gick det bra att fortsätta bada. Alla dagar man gick och räfsade hö, slåttern, häst och hästräfsa, getingstick och mygg, mygg, mygg och vårgalna kalvar som hoppade och skuttade omkring i vild lycka första gången de kom ut i det fria. Hösten kom och potatisblasten frös och isen lade på sjön och vi gick mot mörkare tider. Det var inte ovanligt att det var trettio grader kallt på vintern. Det blev snögrottor, snölyktor och skidåkning. Allt hade sin tid. Kom man in i det varma köket där veden i spisens knastrande tryggt, kunde man grilla en korvbit i glöden som dröjde kvar.

Jag levde ett sakta och stillsamt liv, ofta utan ord för orden kom bara till mig genom böckerna och sedan fastnade de inom mig för att slutligen snirkla sig ut genom mina fingrar.

Jag är född på 60-talet, men min barndom är som hämtad från 40- eller 50-talet. Och allt det gamla viskar fortfarande till mig; du är länken till framtiden. I dig knyts småbrukarsamhället ihop med IT-världen. Du vet vad ingen annan vet. Hur lätt det är att inte äga något och inte ha några val och hur svårt det kan vara att ha livet serverat på fina fat. Att stort kan vara smått och att smått kan ge dig lycka. Och idag vet jag att ”manukäng” är en mannekäng.

Annonser

Om Britta

Jag tycker om ord. Formulera ord. Skriva ned min tankar om livet. Det liv som jag aldrig helt kommer att förstå. Jag försöker bara göra det lite mera förståeligt. Genom att skriva. "I like words. Formulate words. Writing down my thoughts about life. The life that I never will completely understand. I just try to make it a little more understandable. By writing."
Det här inlägget postades i Okategoriserat. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s