De borttappade pärlorna

Hon hade gått en lång väg. Nu var hon trött och satte sig ned för att vila. Hon var varm och törstig, men ingenting hade hon att svalka sig med. Den onda foten gjorde sig återigen påmind. Hon hade gått en lång väg och under tiden hon trampat på sin stig hade sekunderna gått i samma takt. Här satt hon nu och funderade på vad hon sett under vägen. Stenen hon satt på var vass och skavde mot hennes ben. Som så mycket annat i livet; det skaver och trycker och ibland uppstår sår som kliar då de läker och har man tur bleknar ärren till slut.

Hon förstod att hon ödslat så mycket tid på sådant som var onödigt. Till ingen nytta. Hon hade kastat sina dyrbara pärlor på marken när hon istället varsamt skulle ha kysst varenda en av dem och sedan gjort en vackert halsband och trätt det om sin hals.

Hon reste sig upp. Dags att vandra vidare. Hon borstade bort jorden från sin klänning och strök sig hastigt över den heta pannan. Hon tittade ned på marken och såg pärlorna ligga där invid hennes fötter. Hon böjde sig ned och plockade sakta upp dem en efter en och lade dem varsamt i kjortelfållen. Det var inte för sent. Ett halsband skulle det bli och det skulle pryda hennes hals och varje dag skulle det påminna henne om att hennes vandring inte varit förgäves. Hon hade funnit sina pärlor och lärt sig att bevara dem nära sitt hjärta.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s