Jag har upptäckt att jag blir alltmer lik min mamma…

Det smög på mig så sakteliga, utan att jag först lade märke till tecknen, men en dag studerade jag mina fötter och såg att strimmor av ytliga blodkärl brett ut sig som en finmaskig väv tillika fanns här varsel om kommande åderbråck. Mina fötter kommer från förfäder som brukat jord och skog i generationer. Man är jordad med fötter som mina, svävar sällan upp i det blå, men längtan dit är större för dem som aldrig varit där. Din plats är på jorden. Ligg ingen till last. Klara dig själv. Be aldrig samhället om hjälp.

Det finns stolthet och envishet i småbrukares hjärtan. En karghet som kan vara lätt förlamande, men också befriande. Avskalat, enkelt och helt utan flärd. Som ett vitt papper som det ännu inte skrivits en enda rad på. Men den som längtar, måste skriva. Finns där inga anlag till att måla tavlor, gör man det näst bästa. Skriver en tavla.

För att förstå sig själv en smula måste man tänka på historien, de förutsättningar som fanns på den tiden innan vår välfärd skred in i städernas moderna lägenheter. Människorna som flyttade och ständigt bar på en längtan tillbaka till jorden, vattnet och den friska luften. Stillheten. Jag har haft den och jag klarar numera bara av den i lämpliga doser. Det finns ingen romantik i att flytta ut på landet, att bli getfarmare, fårbonde eller hylla livet utan elektricitet och använda utedass. Längtan till landet är en längtan efter att leva, inte för andras skull – utan för sin egens. Vill man ha romantik får man söka sig på annat håll. Men lever, det gör man.

Jag har upptäckt att jag blir alltmer lik min mamma…

 

Annonser

Om Britta

Jag tycker om ord. Formulera ord. Skriva ned min tankar om livet. Det liv som jag aldrig helt kommer att förstå. Jag försöker bara göra det lite mera förståeligt. Genom att skriva. "I like words. Formulate words. Writing down my thoughts about life. The life that I never will completely understand. I just try to make it a little more understandable. By writing."
Det här inlägget postades i Okategoriserat. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Jag har upptäckt att jag blir alltmer lik min mamma…

  1. Poshcat skriver:

    Fint skrivet. Undrar om det är för att min Morfar var sjöman som jag alltid vill till havet. Inte ut på havet, jag är för sjösjuk, men bo vid havet. Gärna på en liten ö, nära land så jag slipper åka långa sträckor med båt. Kalt och kargt ska det vara i naturen… Eller mitt inne i skogen i en liten vit stuga med blåa knutar. Fast gärna elektricitet och vanlig toa, annars skulle jag förfrysa mig på vintrarna… ;D

    • Britta skriver:

      Vatten är fint. Jag saknar den sjö jag växte upp med. Och landet i lämpliga doser är ganska skönt. Håll fast vid dina drömmar…:)Må så gott:)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s