När alla masker faller…

Jag såg en film på tv häromkvällen, som ligger i bakhuvudet och mognar tills sig. Det är så med vissa filmer eller böcker; reflektionerna kommer efteråt. Jag missade första halvtimmen och kom in i handlingen i ett samtal mellan den unga studenskan (Penelope Cruz) och läraren eller kanske var han professor/författare?

Läraren bor ensam och har en vuxen son som är läkare, men kontakten dem emellan är dålig. Han har ett livslångt ströförhållande med en jämnårig kvinna (förstår inte om det är hans f.d. fru). Denna kvinna upptäcker vid ett besök en typiskt kvinnlig attiralj i lägenheten och ställer läraren mot väggen: Har han ytterligare ett förhållande på sidan av deras? Hon känner sig djupt sårad och läraren nekar och drar en lögn om utlånad lägenhet och kompis med sällskap.

Läraren och Cruz verkar vara djupt förälskade i varandra, så till den grad att Cruz ber honom att komma till hennes examensbjudning. Detta ska bli den första gången som hon ska presentera honom för sin släkt och sina föräldrar. Han tackar ja och på examensdagen sitter han i sin bil med blombuketten på sätet bredvid. Bilen står stilla och han lyfter sakta telefonluren och ringer till Consuela, som hon heter i filmen.

– Jag sitter fast på bron. Trafikstockning. Tyvärr, jag kan inte komma.

Consuela är tyst och sedan säger hon: Varför gör du så här mot mig? Tårarna bränns i hennes ögon. Hon säger några ord till och bryter sedan förhållandet.

Läraren förklarar för sin kompis att han inte vågat bli bedömd genom de övrigas ögon; herre gud det är ju trettio år som skiljer oss åt!  Hans vän dör senare i filmen.

Livet fortsätter och läraren/författaren håller föredrag, är med i radio osv. Han påstår att han håller på att glömma Consuela. En gång när han träffar den jämnåriga kvinnan erkänner han att han varit djupt förälskad i Consuela. Kvinnan berättar om sitt ensamma liv. Konstigt, säger de; det här är första gången vi verkligen talar med varandra på alla dessa år. Ja, säger den andre: det finns par som varit gifta i femtio år, men ändå aldrig talat så här med varandra.

En nyårsafton ringer hans telefon. Det är Consuela. Hon befinner sig i närheten och frågar om hon får komma upp. Hon har klippt sig. Borta är hennes långa, vackra hår. Snygg du är, tycker läraren. Jag håller på att vänja mig, säger Consuela. Klipper det kortare och kortare. Jag har bröstcancer. Upptäckte det i duschen. Jag ska opereras på två veckor.

Ingen annan har älskat mig som du har, men det är konstigt; nu känner jag mig plötsligt äldre än vad du är, säger Consuela med blekt ansikte och glansig blick.

Läraren besöker sin son läkaren och frågar om Consuela och hennes chanser att tillfriskna. Sonen säger att det inte ser vidare bra ut. De klappar om varandra och som verkar som om värmen mellan dem så sakteliga växer.

Consuela opereras kort därefter och slutet blir inte lyckligt. Consuela dör.

Men kärleken dör aldrig…

Annonser

Om Britta

Jag tycker om ord. Formulera ord. Skriva ned min tankar om livet. Det liv som jag aldrig helt kommer att förstå. Jag försöker bara göra det lite mera förståeligt. Genom att skriva. "I like words. Formulate words. Writing down my thoughts about life. The life that I never will completely understand. I just try to make it a little more understandable. By writing."
Det här inlägget postades i Okategoriserat. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till När alla masker faller…

  1. Mumin skriver:

    Är det så, att riktig kärlek aldrig dör? Kan den hålla ett helt liv? Hur mycket orkar en kärlek bära, innan den kraschar och går sönder i tusen bitar, likt ett billigt duralexglas som spricker -exploderar, går sönder och samman…. sekunden innan är det helt, i någons hand och håller vätskan på plats. Så kan det även vara för kärlekens väsen, plötsligt går allt sönder, spricker, exploderar i din hand, utan att du vet varför. Du står där med spillrorna av det du hade alldeles nyss och frågar dig vad det var som hände?

  2. Deckargunnar skriver:

    Nej alla filmer har inte lyckligt slut. Men kan vara nog så bra ändå…eller kanske just därför? Inte kul att det alltid är ”Hollywood”-slut ..i-)

  3. Filosophia skriver:

    Låter som en fin film. Förstår den berörde dig!Kram och hoppas du har det fint!

    • Britta skriver:

      Tack…jag mår bra! Ja, filmen var mycket bra, så till den grad att jag såg den i repris igår…Hoppas allt är bra med dig! Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s