Jag vaknade klockan tre härom natten…

Inte alls ovanligt nuförtiden, men jag vaknade och min pappa, som är död sedan många år tillbaka, fanns där. Jag såg honom inte, han pratade inte med mig; men jag kände hans närvaro. Det har inte hänt förut. Det var som om han satt på min sängkant och jag mindes honom precis som han var innan han blev sjuk. 

Kanske går han bakom mig på dagarna och ser vad jag gör. Lägger in en Ettans snus ibland och öppnar en lättöl av märke Svarta Björn. Han tar av sin skinnkepsen och drar håret bakåt innan han med ett bestämt tag klämmer ned den på skulten igen. Dricker kaffe på fat genom en sockerbit och doftar av bäckolja och skog. Rör vid min kind och säger till mig: Kommer du ihåg när du var liten och jag bar dig på min rygg, över stock och sten och livet var ändlöst och bara nu. Nu är livet bara aningens annorlunda. Inatt blåste jag lätt över din kind och jag och du som alltid talat utan ord – förstod. 

Annonser

Om Britta

Jag tycker om ord. Formulera ord. Skriva ned min tankar om livet. Det liv som jag aldrig helt kommer att förstå. Jag försöker bara göra det lite mera förståeligt. Genom att skriva. "I like words. Formulate words. Writing down my thoughts about life. The life that I never will completely understand. I just try to make it a little more understandable. By writing."
Det här inlägget postades i Okategoriserat. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Jag vaknade klockan tre härom natten…

  1. KnurraLinda skriver:

    Fint.Jag tror att de våra finns kvar. Jag känner starkt en samvaro med min gammelmormor. Hon dog när jag var 7 år men jag har fantastiska minnen av henne och jag känner verkligen hur hon är med mig ibland. SEn har jag en massa grejer som hänt efter att min första hund dog också men då blir kommentaren alldeles för lång:)Ha en fortsatt fin helgKram

    • Britta skriver:

      Tack ska du ha..:) Det är skönt att bära med sig fina minnen och det finns starka band som aldrig bryts. När jag tänker på det så har jag en bok som är skriven av en norsk författarinna, Margit Sandemo, där hon skriver om skyddsänglar eller hjälpare. Det är bara ett fåtal som märker dem; men de finns här och beskyddar oss. Den tanken känns rätt så skön…Ha en fin söndag:)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s