En spökhistoria – som är alldeles sann…

Jag vaknade inatt och tänkte på händelsen – ännu en gång. Fast det är 38 år sedan den inträffade, finns den fortfarande glasklar i min hjärna. En liten bakgrund: den plats där jag föddes och växte upp var min släkts; det var min farmors farfar som kom till byn och skapade ett liv vid en sjö och hans barn kom att bo runt omkring den ursprungliga boplatsen. Min pappa (som dog 1989) var född på denna plats som han älskade över allt annat. Han lämnade endast motvilligt byn. En vacker sommardag när jag var liten, ca 10 år, skulle min mamma och pappa åka till kyrkogården tre mil bort och plantera blommor på farmoderns och farfaderns gravar. Jag och min syster närmast mig följde med. Jag kommer ihåg hur vi sakta strosade på kyrkogården och läste på gravstenarna. Min farmor, som jag aldrig hann träffa hette Elisabeth. Hon tror att hon dog fyra eller sju år innan jag föddes. Elisabeth kallades Elise.

När vi åkte stannade två av mina äldre systrar i de övre tonåren hemma. De skulle sy kläder och ha en trevlig dag alldeles för sig själva.

När vi återvänder och parkerar bilen på gården rusar två gråtande och rädda unga damer ut ur huset och kastar sig runt halsen på mor och far. Detta hade hänt:

När vi hade åkt satte de sig i köket och tog fram symaskinen. A sydde och radion var påskruvad på hög volym. Då hörde de ett ljud.

          Tyst sa P. Hörde du?

Symaskinen stannade av och radion stängdes av. Bredvid köket finns en hall och från hallen går det en trätrappa upp till övervåningen.  Nu hörde de fotsteg. Någon gick nedför trappan med träskor. Sakta. Stegen stannade upp i hallen.

P och A tittade på varandra, sedan sprang de till ett fönster och öppnade det, hoppade ut och sprang till en av grannarna, byapoeten, som för övrigt är min farmors kusin. De grät och var totalt upprivna. Grannen fick följa P och A hem och gå igenom hela huset. När han gått låste de in sig på toaletten. Det hittar ett långt grått hårstrå som efter vi kommit hem inte gick att hitta igen. Telefonen ringde, men ingen var i luren.

Än idag undrar jag vem det var som gick i trappan. Jag odlade för mig själv en rädsla för mörker och en respekt för saker som inte går att förklara logiskt. Träskorna i trappan blev en klassiker hemma i mitt hus…  

21 tankar på “En spökhistoria – som är alldeles sann…

  1. Spännande. Jag brukar kika på Det Okända fast jag är sjukt skraj av mig. Jag tror absolut att det pågår saker och ting här och var.Ni märkte aldrig något annat då?

    • En gång för länge sedan här jag flyttat hemifrån och var sambo, började det hända mystiska saker. Jag hade börjtat släktforska – men jag slutade tvärt och vi flyttade till och med från lägenheten…

    • Nej, det är lite scary; men samtidigt, kanske det är bra att lufta det en aning. Ingenting jag går och tänker på dagligdags. Du skriver fina dikter. Det är också ett sätt att göra livet lite mer förklarligt (tycker jag i alla fall) och vackrare:-)

  2. det var skrämmande…. min farmor berättade att när farfar dog så sattes radion på, helt av sig självt o spelade farfars favoritmelodi???? hon var INTE senil…… tror dom vill säga nåt elr bara skänka en tanke ibland!! kramiz/sarah

    • Det kan nog vara som du säger – att det kanske bara är för att visa att de bryr sig om. Vissa saker går inte att förklara. Hoppas du får en fin dag!

  3. …kul läsning, även en strikt naturvetare som jag kan inte helt bortse från dessa ”spökhistorier” ;-)…jag har ett starkt minne av en liknande händelse jag tror jag skall skriva ner! Tack för inspiration och en stunds kul läsning! Må gott! 😉

    • Ibland tror jag att jag har ett sjätte sinne, känner på mig saker, uttalar något som någon tänker på eller har pratat om för fem minuter sedan. Eller så inbillar jag mig bara att jag har det…Roligt att få inspirera! Det känns kul även för mig. Ha det så gott och jag kommer att läsa din spökhistoria när den kommer. Må väl!

  4. Tror att vi idag oftast inte är så mottagliga för sådana ”signaler” men jag tror de finns…Om det sen är spöken eller andar eller bara tidsminnen det vet jag inte. Men jag tror inte allt är påhitt och inte heller att allt kan förklaras. Detta trots att jag är en vetenskapsmänniska ut i fingerspetsarna ;-)Tack för din kommentar Britta! Jag undrar så vad det var som fick dig att må så dåligt, men jag är glad att du verkar må bra igen iaf!!Kram och hoppas du får en fin helg!

    • Jag tror inte allting går att förklara – det finns dimensioner som vi inte känner till…När det gäller min ”sömnperiod”; så tror helt enkelt att det var ”många bäckar små – blir en rinnade å” eller hur nu ordspråket var. Onaturlig trötthet var det i alla fall – så jag vet hur det känns. Men nu är jag pigg och alert! Ha en jättefin kväll. Kram Britta

  5. Det är mycket som vi inte fattar o förstår. Allt kan inte förklaras av naturvetenskapen. Men inte ska du vara mörkrädd om det är nån av dom äldre som hälsar på.Dom vill dug säkert bara väl. Min äldsta släkting är 95 snart o drömde för nån vecka sen att hans moromor kom o tog honom i handen o sa ”Var inte rädd”trevli helg!

    • Nej, jag är inte rädd:-) Fin dröm och härligt att det finns 95-åringar som fortfarande kan drömma fina drömmar. Hoppas du också får en fin helg!

  6. Stackars systrar som fick hela sin pysseldag förstörd av ett spöke. Jag minns när min mamma var på fest när jag var i tonåren och saker fick ett eget liv, snabbt ringde jag hem henne. Så kaxig är man inte när det väl gäller 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s