På promenaden var 40 år som igår…

Det droppade från taken och solen värmde! Ryggen värkte – men min runda gick jag. Jag hade glömt att ladda kamerans batteri, så den fina vårbilden blev om intet. Jag strosade och solen slog emot mig och jag stannade upp och blundade. Vårväder har en speciell doft och plötsligt befann jag mig mitt ute på ett träsk (för en norrlänning är sjöar träsk…) med pjäxor, råttfällebindning och träskidor.

Framtiden ligger framför mig och jag andas in doften av snö, sol och fuktiga lovvikkavantar. Jag vet inte något om vad som framtiden kommer att ge mig. Jag vet inte att jag kommer att föda världens sjunde underverk, att jag ska skrida uppför altargången, att jag ska få känna på sorger, men alltid ändå kunna skratta igen.

Jag vet inte att den känsla av okonstlad frihet jag känner ute på det vita träsket – kommer att slå mig i huvudet den 6 mars 2010 – på en stadspromenad. Att friheten jag kände då alltid kommer att leva inom mig. 

Jag går hem – sätter mig i en solstol – går in och rengör ugnen och städar och fejar köket. Och jag tänker på den flicka jag en gång var – kramar henne i tanken och tänker att – jag överger dig aldrig…

Annonser

Om Britta

Jag tycker om ord. Formulera ord. Skriva ned min tankar om livet. Det liv som jag aldrig helt kommer att förstå. Jag försöker bara göra det lite mera förståeligt. Genom att skriva. "I like words. Formulate words. Writing down my thoughts about life. The life that I never will completely understand. I just try to make it a little more understandable. By writing."
Det här inlägget postades i Okategoriserat. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till På promenaden var 40 år som igår…

  1. Doktorinnan skriver:

    Det där är en känsla jag kan leva mig in i…

  2. Arrami skriver:

    …tror du träffar en punkt hos oss alla…det finns en ung pojke jag håller i handen då och då……han var jag i dåtid, men är även delvis mig nu! ;-)Må gott! 😉

    • Britta skriver:

      Det finns många jag i en människa – allt bär vi med oss. Att helt känna en annan människa är därför i princip omöjligt och kanske inte heller meningen. I alla fall fick jag en sådan längtan efter min barndoms favoritmat igår – så nu stundar det pitepalt:-) Må så gott själv!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s