Om du sitter nöjd, kanske har ett bra jobb, frisk och en bra lön kanske du tycker som Elisabet Höglund gör i AB, citat:
”Därför gör det mig så beklämd när jag varje dag läser om människor, som klagar över svårdiagnosticerad värk i axlar, nacke, rygg och fötter, och som till varje pris kräver att få fortsätta att vara sjukskrivna. Häromdagen läste jag om en kvinna, som fått diagnosen fibromyalgi (smärtor) i foten. Värk och felbehandling gjorde att hon slutade jobba, blev långtidssjukskriven och sjukpensionär på deltid. Nu slåss hon för att få behålla sin sjukpenning?…”
När jag läser Höglunds inlägg – blir jag beklämd! Vad vet Elisabet Höglund om den kvinnans smärtor och vilka sätt hon kämpat på för att må bättre? Hur kan man över huvud taget veta någonting om en sjuk människas lidande om man inte själv varit i samma situation?
Jag fick akut smärta i min rygg för några år sedan, en molande värk där inga värktabletter hjälpte. Jag låg ensam i tre dagar, grät av smärta, utan att veta om jag skulle orka öppna dörren om någon ringde på. Jag kan säga att under de tre dagarna hade jag inte kunnat arbeta – tänk då att ha konstant värk år ut och år in?
Läser vidare i bloggen och hittar en länk till en artikel om en tjej som idag är 20 år, men blev våldtagen när hon var 12 år och hur hennes liv gestaltat sig efter det; psykiska problem, posttraumatisk stress, social fobi; ja hela sin ungdomstid förstörd. Hon såg gärningsmannen på pendeltåget för ett tag sedan: han skrattade och kände inte igen henne. Hans fortsätter sitt liv leende – trots att han förstört en annan människas liv. Denna tjej har också säkert svårt att kunna arbeta. Hon anmälde händelsen, men fick rådet av polisen att gå ut och gråta, så kanske det skulle kännas bättre.
Livet pågår – men i olika världar. Någon våldtar, en annan får bära ett trauma inom sig ett helt liv. Någon lider av fibromyalgi och ständig värk, blev sjukpensionär på halvtid och någon blir beklämd över det…
Nej, det finns inga 10-punkters lättsmälta handlingsplaner över att få tillvaron att se ut som den borde göra – om inte roten till det onda aldrig någonsin skulle ha hänt…
Brittas Betraktelser 
…klokt skrivet och jag blev bestört när jag läste Elisabet Höglunds artikel, ibland undrar man verkligen hur folk tänker?Må gott! 🙂
Frågan är väl också om man ens tänker efter innan man skriver en sådan artikel. Hon har varit ute i media och beklagat sig över hur folk kommenterat hennes frisyr och framställt sig lite som ett offer, att det är synd om henne på något sätt. Kanske är det synd om alla människor, för vi har våra tillkortakommanden, var och en har sina problem, men det finns grader i vad som är lyxproblem och verkliga problem. Tonen i artikeln var kall och innehållet axplock från olika händelser och människor som inte hade mer gemensamt med varandra än fysisk ohälsa i varierande grad. Alla har inte samma förutsättningar att vinna medalj i ett OS – inte ens helt friska människor…Att ens inställning kan spela roll, det håller jag med om – men belasta inte sjuka människor och säg att det är deras eget fel om de är sjukskrivna eller är förtidspensionerade.Hoppas du får en riktigt fin dag:-)
Tja……. så här på morgonen med en blå himmel och strålande solsken. Du skriver bra och du har rätt vi lever i olika världar nära varandra men ändå så långt ifrån.Jo, det finns hopp, måste finnas liksom handlingsplaner.
Hopp finns alltid! men inte alltid enkla lösningar.Ha det gott!
Jag vet att det finns olika uppfattningar om Petra Mede men jag beundrar henne när hon var sommarpratare och sa;”Jag har inte träffat nån sjuk som inte skulle vilja bli frisk o jobba. Punkt!” Och hon vet vad hon talar om.Hur blev samhället så här omänskligt?
Jag vet inte. Kanske har det något med en uppfattning att normaltillståndet för en människa är att vara frisk? Vi måste ha ett samhälle som tar hand om sjuka och friska – alla kan drabbas av sjukdom.
Jag blir också beklämd nu. Det hade varit lätt annars att vara FÖR Höglund i anda fall, då man läst om hennes bakgrund som mobbad. Så sorgligt när den som inte alltid ”haft det lätt själv” ändå inte kan förstå andra, bara för att dessa inte haft samma problem som en själv.Deprimerande.
Jag håller med dig Anna – det är deprimerande. Tänker vi människor enbart på oss själva?Ha det gott!
…hej, jag är den som tidigare hette Arrami ”vargen” här, lade ner bloggen p.g.a. att jag tröttnade på en del ”troll” och denna gång är det en permanent frånvaro som aktiv bloggare. 😉 Går in här och läser, liksom hos ”Uno” och ”Solnatt”…i övrigt får det vara…Må gott! Kram.
Jag har alltid läst din blogg med största intresse – kanske inte kommenterat så mycket, men mycket av du skrivit har berört och jag har reflekterat vidare. I mina ögon är du en stark människa, med hjärtat på rätta stället. Kanske du kommer tillbaka? Du vet, broar som rivs – kan byggas upp igen…Må gott själv!