Det började för fyra år sedan…

Jag vaknade en morgon och svullnaden under ena ögat var påfallande. Den försvann under dagen, men har allt sedan dess poppat upp med jämna mellanrum. Nu händer det titt som tätt att ett finmaskigt rutmönster gjort sina klara avtryck på mina armar och ben när jag kliver upp från soffan. Mitt mörkbruna hår har fått glittriga slingor.

När jag ser mig själv i spegeln försöker jag att le lite mot den nya bekantskapen som tittar tillbaka mot mig. Trevligt att träffas:-) Är det du som är jag?

Jag förstår inte längre att andra inte vet vem Julia Ceasar var, att 60-talet snart låter som 1800-talet, att jag endast tittade på TV1 när jag var barn – i svartvitt. Att jag älskade Evert Taube, Thor Modén och Svenne Hedlund.

Och jag tänker på ”Vart blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare jord, ett nytt sätt att leva? Var det bara tomma ord? Var är dom nu, dom som påstod att dom hade alla svar, men svek alla oss och valde makten? Dom är kvar.”

Och jag tänker på alla de som fanns förut och som gjorde mitt liv till mitt liv – en del av dem är borta nu.

Och när småbarnsmamströttheten var stor – förstod jag då att jag aldrig någonsin i framtiden skulle känna mig så levande som just då? 

Inte är jag alltför sorgsen över tidens gång – jag tänker också på Karin Boye:

Men än faller tidlösa
stänk i vår famn
en stund då vi är borta
från mål och namn,
då solen faller tyst
över ensliga strån
och all vår strävan syns oss
som en lek och ett lån.

Jag gnuggar mig försiktigt under ögat, ler återigen mot min spegelbild och säger: ”Vad du än gör – använd aldrig Botox…” 

Annonser

Om Britta

Jag tycker om ord. Formulera ord. Skriva ned min tankar om livet. Det liv som jag aldrig helt kommer att förstå. Jag försöker bara göra det lite mera förståeligt. Genom att skriva. "I like words. Formulate words. Writing down my thoughts about life. The life that I never will completely understand. I just try to make it a little more understandable. By writing."
Det här inlägget postades i Okategoriserat. Bokmärk permalänken.

10 kommentarer till Det började för fyra år sedan…

  1. Ewa. skriver:

    Fint skrivet =) nej jag visste inte vem Julia Cesar var men när jag ser bilder på henne så känner jag igen henne =)) Jag känner också av att man inte är 25 längre lite jobbigt och deppigt på ett sätt även om jag känner att jag heller inte vill vara 25 egentligen =)) Livet är en prövning =) Kraaam fina Britta =))

    • Britta skriver:

      Kram själv fina Ewa – jo, du förstod vem jag syftade på med Julia:-)Tidens tand är inte så mycket att göra åt – tänker mig istället att man får mera pondus och karaktär… Ha en fin kväll – och hoppas du är piggare nu!

  2. Lilla Anna skriver:

    Vilken härlig text!

  3. Arrami skriver:

    …behöver så vackra själar Botox? 😉 …äh, dum fråga som bär samma ord som ”Lilla Anna” skrev ovan…”vilken härlig text”…igen! ;-)Må gott!

    • Britta skriver:

      …och tack igen! Alltid roligt med positiva omdömen och kommentarer. Om jag ska vara ärlig så vill jag alltid ha positiva kommentarer och uppmuntrande tillrop. Inte någon här som kan göra vågen???Tack snälla – det betyder mycket för mig:-)

  4. Filosophia skriver:

    Jag vet också vem Julia Ceasar var och alla de andra fina gamla svenska skådisarna. Det känns som om det är ganska mycket som har försvunnit sedan den tiden. En anda, kanske, en vilja att minnas också. Idag handlar allt om det senaste och nyaste…förgänglighetens tidevarv…Jag trivs inte alls med mitt åldrande. Tror aldrig jag känt mig ung så därför är jag inte beredd. Men botox tror jag jag hoppar över iaf ;-)Fint skrivet rara du!KRAM

    • Britta skriver:

      Jag tror inte du heller behöver Botox…vi är så bra som vi är:-)Jag har alltid känt mig ung och gör det fortfarande. Jag förstår bara inte att JAG är 48. Tack för fina ord! Kram!

  5. Bokmalen skriver:

    Julia C var jag lite rädd för när jag växte upp. Jag gillade Gunnar Wiklund och Thore Skogman, ja:-)När jag läser vad du skriver om småbarnstiden så sa Maken i förra veckan: Bokmalen, du har aldrig varit så stark och vacker som när du väntade Dottern och när hon var liten. Så lycklig och glad. (Det är jag visserligen nu också:-)Tumme!

    • Britta skriver:

      ”Vi ska leva med varandra”…jo, Gunnar Wiklund var bra:-)Känslor av lycka för att man väntar barn är nog vanligt att man har – och att utstråla dem – sedan blir man bara småbarnstrött:-)Tack för tummen och ha en riktigt fin kväll!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s