En gammal julsaga – till alla Er som fortfarande har barnasinnet kvar

Jag såg honom vandra utanför mitt fönster en kväll i början av advent. Han var stor och aningen krumryggad och i ljuset från gatlyktan kunde jag se hans kläder med en jacka som var ordentligt knäppt på framsidan; byxorna var vida och nedtill instoppade i kängor med grova läderremmar virade runt skaften. På huvudet fanns en grå luva och på axlarna vilade en så tjock, röd halsduk, att man knappt såg tippen på hans näsa. Han stannade upp och gick sedan upp på altanen och tittade på lyktan som hänger där på en vädringspinne. Jag kände ingen rädsla, utan stod tyst och betraktade figuren utanför mitt fönster. Han höjde sin blick och tittade på mig, sedan vinkade han med sin vantförsedda hand, som om han ville att jag skulle komma ut till honom.
Snöflingorna dansade ned. När jag tittade upp i luften såg det ut som små vita bomullstussar som kom mot mig tills jag nästan blev yr och var tvungen att titta ned på marken igen.

– Vi har träffats förut, sa figuren och jag nickade instämmande. Visst hade vi träffats förut. En annan tid, en annan plats, men jag visste att det var så.

– Det är tredje gången nu, sa han. Första gången var du tre år. Du satt i din farfars knä, dina kinder var röda som juläpplen och du lutade ditt lilla huvud mot hans bröst. Du tyckte nog att jag verkade lite skrämmande, då jag var stor och ganska bullrig. När jag frågade om det fanns snälla barn i huset så nickade du bara och klamrade dig fast i farfadern som om du trodde att jag skulle stoppa ned dig i säcken och röva bort dig. Du fick en docka som var brun och hade färggranna kläder, stickade sockar, ritblock och pennor och en ljuslykta. När jag såg dig visste jag att jag skulle komma tillbaka till dig igen, även om det nästan aldrig blir så att den riktiga tomten återkommer till någon som han tidigare besökt.

– Den andra gången var du tjugotre. Åren hade gått, du var ung och glad och fanns på en helt annan plats i livet. Ungdomen lyste om dig, du hade förändrats, men jag var nästan likadan som förut. Ljuslyktan hängde på din vägg och spred ett glimrande sken på den blommiga tapeten.

– Den tredje gången är alltså nu, när du är fyrtiotre. Och eftersom det är tredje gången som vi ses kommer du att få tre speciella klappar av mig. Så, vad önskar du dig?

Tre presenter, men vad? Tre miljoner eller tre hus, eller ett hus, en bil och en trisslott med tre stycken lyckoklöver? Men varken huset eller bilen skulle väl rymmas i en julklapp? Något litet får det bli, några guldtackor kanske, men hur skulle han orka bära dem hem till mig?

Jag satte mig bredvid tomten och lutade mitt huvud mot hans axel, blundade och borrade in näsan i hans varma halsduk. I min fantasi kunde det lika gärna ha varit min farfar eller min pappa som satt där. Och jag visste att det finns önskningar som aldrig kan bli uppfyllda.

– Även om jag hade ett slott, en Jaguar och en guldtacka, tror jag inte att jag skulle vara lyckligare än vad jag är idag. Emellertid finns det tre saker som jag verkligen önskar mig; de ryms inte i några paket, ändå väger de ingenting, men betyder allt: Tro, hopp och kärlek.

Tomten satt tyst en stund och sade sedan:

– Redan när du föddes fick du de gåvor du nu önskar, men ibland glömmer man bort vad som är det viktigaste i livet. Men du har inte glömt den kärlek din farfar gav dig, du har inte glömt hur mycket du en gång hoppades att tomten skulle komma, du har inte glömt att tro kan göra underverk. Idag sitter jag här på din altan, skenet från din ljuslykta förde mig hit och du har önskat dig tre saker som redan är uppfyllda. Men en sak till kan jag ge dig. Skriv en julsaga och om det av en händelse finns någon eller några som tar sig tid att läsa din berättelse, kommer också de att få känna vad tro, hopp och kärlek är.

Tomten reste sig upp, borstade bort snön från sina byxor och vände sig om och började gå. Det sista jag kunde urskilja var den röda halsduken, innan han försvann ut i mörkret. Jag tog lyktan och gick in och satte mig vid köksbordet och började skriva. Och orden flöt fram under mina fingrar och julens glädje hade plötsligt kommit till mig. Och under tiden jag skrev tänkte jag på livets små mysterier och på hur stor betydelse ett litet ljus kan ha.

GOD JUL!

För er som undrar om den här berättelsen är sann, så kan jag försäkra er att lyktan fortfarande hänger på en vädringspinne ute på min altan. Och allt det andra är naturligtvis också sant.

Annonser

Om Britta

Jag tycker om ord. Formulera ord. Skriva ned min tankar om livet. Det liv som jag aldrig helt kommer att förstå. Jag försöker bara göra det lite mera förståeligt. Genom att skriva. "I like words. Formulate words. Writing down my thoughts about life. The life that I never will completely understand. I just try to make it a little more understandable. By writing."
Det här inlägget postades i Okategoriserat. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till En gammal julsaga – till alla Er som fortfarande har barnasinnet kvar

  1. Andromeda skriver:

    Vare sig berättelsen är sann eller inte så är du duktig på att skriva. Önskar dig en fortsatt fin kväll!Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s