Vill ni ha svar på alla era frågor…

Utan fantasi vore livet allt bra grått och trist. Man behöver bara se en Harry Potter-film för att förstå fantasins kraft. Vem vet, kanske lever Rowlins ett högst småtråkigt liv och behovet av att få sväva ut lite extra är större för henne än för andra? Hennes fantasi och förmåga att formulera ner den på papper har gjort henne rik.

Fantasi måste vara vår väg att kunna närma oss sanningen – fast med andra ord och gärna i liknelser. Den godhjärtade Rödluvan går sin väg genom skogen för att hälsa på sin sjuka mormor. Den elaka vargen möter Rödluvan som berättar vart hon är på väg. Vargen skyndar sig till mormor, äter upp henne och tar på sig mormoderns kläder och ligger sedan och väntar på att Rödluvan ska komma. Ja, resten vet ni också. Varför-frågorna som Rödluvan ställer och svaren som vargen ger och därefter slukar vargen Rödluvan och sedan kommer jägaren och sprättar upp vargens mage (åtminstone i Grimms sagor) och ut kliver mormor och Rödluvan helt oskadda.

Kungen vill äntligen gifta sig, eller rättare sagt börjar det vara dags att bilda egen familj med prinsar och prinsessor. Många kvinnor har passerat i hans liv. Han har levt sin ungdomstid i bekymmerslöshet bland andra välbeställda unga män. Han har varit prins och nu är han kung, högre än folket och han har frihet att göra som han vill, bara bilden utåt är den rätta. Vad vore en kung utan uniform, revärer, ordnar och slott? Ni vet också hur den här sagan slutar. Vacker kvinna blir drottning och tre barn föds, två prinsessor och en prins. Drottningen är äldre än kungen, men det gör ingenting så länge skönheten består och barnen är små. Sedan kommer de vackra prinsessorna och kungen blir alltmer kunglig.

Kronprinsessan gifter sig med sin kärlek och vid bröllopsmiddagen håller Kungen tal och går fram till sin kära hustru, Drottningen, böjer sig ned och ger henne en ros. Drottningen försöker se glatt överraskad ut. Ja, ni vet vad långa äktenskap kan göra med människor; en del blir bittra, en del blir arga, en del är bra på att spela teater, en del blir tysta, en del är besvikna och kanske är det bara ett fåtal människor som förblir någotsånär lyckliga, men med all säkerhet så är det bara Kungen och Drottningen som vet den fullständiga sanningen om just deras äktenskap. Det är inte säkert att de delar samma sanning och troligtvis vet den ena mera än den andra, men deras olika pusseblitar är ändå den mest fullständiga sanning som finns. 

I en pjäs av Bergman hade Drottning i bästa ”Scener ur ett äktenskap”-manér istället rest sig upp och kastat rosen i ansiktet på Kungen, slitit av sig vigselringen och svalt den. Sedan skulle hon ha slängt diademet all världens väg och dragit händerna genom det pansarsprayade håret och hånskrattat och hållit monolog:
 
– Nu går jag! Jag står inte ut en minut till med att vara Drottningen av Sverige, jag som inte ens kan prata svenska. Och vet ni varför? Jag får aldrig träna – hela tiden är det Kungen och Viktoria som ska prata och hålla tal. Vad är jag? Det enda jag vet är att jag visste att vi var i Arboga den där gången och att jag i alla år visat Viktoria hur en drottning ska vara. Nu är jag ingen. Människor säger att jag är så stel i ansiktet och allt jag ville var ju bara att fortsätta vara vacker. Jag visste inte att Drottningar skulle behöva stå ut med allt det här, alkoholen, smusslandet, gråten och lidandet, men en drottning är en helt vanlig människa, hon får bara inte visa det. Kommer du ihåg Carl-Gustav när vi blev intervjuade i TV efter vår förlovning och jag fick en fråga som jag inte visste hur jag skulle svara och jag vände mig till dig och då sa du: Nej, nu får du klara dig själv. Nu säger jag det till dig: Nu får du klara dig själv. Jag går nu. Adjö.

Och Drottningen tog av sig de högklackade skorna, skakade ut sina lockar och sprang genom salen, ut till friheten och medan hon sprang ropade hon högt om och om igen: Jag älskar inte dig Carl-Gustav…

Men det slutet hade bara inträffat i en saga av Bröderna Grimm eller i ett relationsdrama av Bergman och kanske finns sanningen någonstans mitt emellan dikt och verklighet… 

Annonser

Om Britta

Jag tycker om ord. Formulera ord. Skriva ned min tankar om livet. Det liv som jag aldrig helt kommer att förstå. Jag försöker bara göra det lite mera förståeligt. Genom att skriva. "I like words. Formulate words. Writing down my thoughts about life. The life that I never will completely understand. I just try to make it a little more understandable. By writing."
Det här inlägget postades i Okategoriserat. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s