Sagan om prinsen, sjöjungfrun och meningen med livet…

Jag kämpade för mitt liv. Insnärjd i ett långt, tvinnat rep, i en vätskefylld behållare var min enda tanke att jag var tvungen att ta mig ut, annars skulle jag inte överleva. Jag var indragen i något som jag inte kunde påverka och det enda som fanns att göra var att försöka motverka paniken som kändes i mitt hjärta. Jag sparkade hjälplöst med benen och slet och drog i repet. Jag trycktes mot en vägg i hålan och plötsligt blev hålan större och en öppning visade vägen till en smal tunnel. Mitt huvud var på väg att sprängas och när jag nu tänker tillbaka på vad som verkligen hände, förstår jag att det måste vara just då som jag tappade medvetandet. Nästa gång jag vaknade upp var jag på väg ut från den trånga tunneln. Mitt livs första kamp var över. Jag hade kämpat och vunnit. Tiden stod stilla, som om den väntande på något. När det kraftiga barnskriket fyllde rummet var det fullbordat. En flicka var född.

Minnen och tankar från mina första år är förvånansvärt klara. Det var som om jag redan visste allt, och sådant man skulle lära sig bara var en påminnelse om något jag förut redan varit med om. Jag kunde sitta i den vita trädgårdsstolen och se ut över sjön och tänka att ”Jaha, var det hit det var meningen jag skulle hamna. Jag kommer från ett annat vackert land, och här är det också vackert. Vilken tur att jag fick min livsuppgift just här.” En dag kom en gammal man gåendes på vägen. Promenadkäpp, hatt, flanellskjorta och hängslen. Snus under överläppen. Han stannade till och satte sig i stolen bredvid.

– Du lilla, var allt han sa. Hans blå ögon var glansiga; det rann en tår på hans kind som om också han mindes någon händelse från en tid långt före denna. Min lilla barnahand strök honom försiktigt över kinden och den kändes vass och skrovlig av skäggstubb och het sol.´
– Får jag låna din käpp och hatt? frågade jag.
– Min käpp och hatt är allt jag har kvar i livet som verkligen betyder något för mig, sa han, men om du vill låna dem, så varsågod.
– Vart är du på väg? frågade jag.
– Jag har vandrat här i 85 år, sade den gamle mannen. Jag är trött och behöver vila. Min vandringskäpp har hjälpt mig många gånger att orka gå den sista biten innan vila och hatten har skyddat mig från solens stekande hetta. Idag är jag trött, det är som om inte käppen och hatten kan ge mig det de vanligtvis brukar ge mig; styrka och skydd. Jag vill bara sitta här och vila en stund.

Han tog av sig hatten och satte den på mitt huvud och stack käppen i min hand.

– Här, ta dem!

Plötsligt såg han mycket gladare ut.

– Om sanningen ska fram är det skönt att vara utan dem. Jag vill inte längre ha så många saker på min vandring.

Jag gled ned från stolen. Klänning, hatt och käpp. Allt passade så bra ihop.

– Jag visste att du skulle komma idag, sa jag.
– Jag vet att du visste att jag skulle komma idag, sa mannen.
– Tror du att det finns någon mening med det, frågade jag.
– Du lilla, sa mannen. Du är klok, men det är en sak du ännu inte lärt dig, men som du behöver veta innan du ger dig ut på din vandring.
– Vad då? frågade jag.
– Idag har du lärt dig att du passar i klänning, hatt och käpp, att hattar skyddar mot sol och käppen är ett stöd när man vandrar. Du har också förstått att varje möte betyder något. Jag är på min sista vandring och att få se dig i min hatt, spankulerande med min käpp var målet med min resa idag.

Han blundade och lutade sig tillbaka i stolen.

– Nu ska jag vila, sa mannen.

Han slöt ögonen och i hans ansikte slätades alla rynkor ut. Han la armarna i kors över bröstet och inför mina ögon förvandlades han till en vacker prins. En vacker prins låg och sov i stolen bredvid mig. Jag gnuggade mina ögon, blundade och tittade upp igen. Den vackra prinsen hade rest sig upp. Jag ville ta hans hand, men det fanns ingen hand att ta tag i. Det fanns ingen kropp, bara en vacker, genomskinlig prins.

– En dag, sa den vackre prinsen kommer du också att komma gående på en väg, till ditt eget mål. Ett barn som sitter i en trädgård kommer att se dig. Barnet väntar på att något fantastiskt ska hända. När du, som då är en gammal gumma, stannar till vid pojken tycker han först inte att det är så vidare spännande, men han ser att du har en schalett och en väska och frågar dig varför du har en schalett och vad du bär i väskan. Du berättar att schaletten skyddar dig mot solen och i väskan finns en karta. Kartans väg tar slut i trädgården. Han blundar och när han tittar upp igen har du förvandlats till en sjöjungfru. Blå- och rosaskimrande kommer du att vifta på din fiskstjärt och hoppa i den glittrande sjön och lämna karta, väska och schalett kvar till pojken. Han som du, kommer att fråga: ”Finns det någon mening med det här?” Och allt du kommer att säga och ge som råd är: ”Meningen med livet är att i vartenda möte som sker kommer du att lära dig något. Om du kan behålla dina sinnen öppna, som den dag du lämnade din moders kropp, ska ditt liv ständigt bli pånyttfött. Nu lämnar jag min stav och min hatt till dig. Det var min viktigaste uppgift i livet. Jag fick den innan jag född var och nu återvänder jag till det vackra landet.

Prinsen försvann för mina ögon och jag tittade ned på käppen och kände på hatten på mitt huvud. Min mor kom ut på farstubron. Hon tittade på mig och frågade mig var jag hittat hatten.

– Jag fick den av en gammal man som förvandlades till en genomskinlig prins, ropade jag ivrigt.

Min mor log för sig själv, vände in till köket och funderade på om det verkligen var så nyttigt för barn att ha så livlig fantasi. Hon tittade ut genom fönstret och på backkrönet såg hon en prins som red på en häst. I prinsens famn låg en gammal man. Hon blundade och tittade upp och allt var borta. Hon drack ett glas vatten och mumlade något om tryckande värmebölja och solsting. Men prinsen förde den gamle mannen hem till det vackra landet bortom tid och rum och hennes dotter hade just idag fått sin viktigaste uppgift i livet.

Jag drog ned hatten över pannan och tog ett fast tag om käppens krökta handtag.

Varje möte betyder något och en dag kommer också jag att vara äldst och klokast, mumlade jag för mig själv.

Min mor strök ömsint min fjuniga hjässa och tittade in i mina blågröna ögon.
– Minsann, ser du inte ut som en liten sjöjungfru, log hon mot mig.

Och mina ögon såg på min mor och jag tänkte: Även en sjöjungfru passar utomordentligt bra i klänning, hatt och käpp.

Britta Johansson 2007

2 tankar på “Sagan om prinsen, sjöjungfrun och meningen med livet…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s