Jag och tidens anda…

Jag är troligtvis född i helt fel tid eller på helt fel plats eller till och med på helt fel planet. Kanske finns det en Britta-art någonstans i rymden, i perifirin, bland stjärnorna glimmande. Vid arternas tillkomst hamnade detta folk lite på sidan om. De hade förmodligen helt andra drivkrafter än de övriga, för de vill inte vara med i Big Brother-huset, de ville inte stå på barrikaderna och skrika slagord, de ville inte gå ut i krig, de ville inte okritiskt hylla den nya tekniken, de ville inte göra plastikoperationer och se ut som barbisar och de ville inte bli programledare i TV.

Nej, allt vad det folket ville göra och behövde var en lägereld att sitta vid. Alla stirrande de in i elden och allt eftersom tiden gick kom den ena sanningen efter den andra ut från elden och in i människorna. Jordens krafter växte in i elden och med röken som steg upp till himlen blev de förbunda med det som alltid funnits och som alltid kommer att finnas kvar. De satt där vid lägerelden och läste August Strindbergs ”Tjänstekvinnans son” och diskuterade innehållet och skapade den första läsecirkeln. Bakom orden fanns budskap som gick in, fast de inte var helt och fullt utskrivna. De kände inget behov av att läsa ”Amelia” eller slippa celluliter eller att tänka positivt. Och folket blev det ensammaste folket av alla. Ingen förstod sig på den enkla glädjen över att bara finnas till. Att inte alltid prestera, ofta vara själv och inte alltid kommunicera. 

Jag gör allt för att den arten ska fortsätta leva. Jag gör allt för att känna glädjen över att bara finnas till. Jag finner den ibland. I den nygjorda pajen, i ett skrivet ord, i ett oväntat möte. Och jag vet att jag ibland betraktas med misstänksamhet och förvåning. Vem är hon? Vad tänker hon? Om sanningen ska fram har jag aldrig lämnat lägerelden. Där sitter jag fortfarande och lägger på vedträn för att hålla värmen och lågan brinnade – för vem vet, en dag kanske någon stannar till vid min lägerplats och vill få något att äta och vila vid elden en stund och då gäller det att vara väl förberedd…   

Annonser

Om Britta

Jag tycker om ord. Formulera ord. Skriva ned min tankar om livet. Det liv som jag aldrig helt kommer att förstå. Jag försöker bara göra det lite mera förståeligt. Genom att skriva. "I like words. Formulate words. Writing down my thoughts about life. The life that I never will completely understand. I just try to make it a little more understandable. By writing."
Det här inlägget postades i Okategoriserat. Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till Jag och tidens anda…

  1. Bokmalen skriver:

    Jag vill stanna till vid din lägereld, Britta. Om jag får?

    • Britta skriver:

      Givetvis får du det:-) Om du inga andra förväntningar har än sitta en hel kväll och bara vara, lägga en vedklabb på elden då och då och halstra abborrar på glöden.

  2. Andromeda skriver:

    Så fint du beskriver den alldeles speciella Britta-arten… Någon dag hoppas jag att jag får komma till den där lägerelden… :-)Kram

  3. Andromeda skriver:

    Jag lovar att höra av mig innan jag ska till din hemstad nästa gång 🙂

  4. Filosophia skriver:

    Det är bra att du håller elden vid liv Bitta! Och kanske kan ljuset från din eld leda några av oss andra som ibland går vilse?Kram kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s