En röst i natten…

Kom att tänka på den TV-serien; den om Jack Killian och hans röst ut i etern ”Good night America, wherever you are”. Jag gillade den serien, gillade den gullige Jack som fick diverse samtal in till studion varenda natt. Samtal, alla dessa samtal. Pågår ständigt. Det är när samtalet dör ut, som det inte finns någonting kvar,ingenting att spinna vidare på.

Hon sa något liknande Hillary Clinton i en intervju en gång för länge sedan: Bill och jag har ett ständigt, pågående samtal. Det tar aldrig slut.

Jag har ett ständigt pågående samtal med mig själv. Det är därför jag skriver. För att förstå. Kanske är det därför jag har svårt att sova ibland. Alla tankar som trängs i hjärnan. Det finns sällan några svar, bara nya saker att fundera över. Jag önskar ofta att jag vore klokare. Att jag förstod mera, men det är så ytterst lite jag förstår av allt det här runt omkring. Det är så ytterst lite jag förstår av livet.

Kanske finns det ett tio-punkters-program, som med allt annat, men jag tror inte på tio-punkters-program. Jag tror på genombrott. Att det finns tillfällen i livet när vi gör dem. Att det gäller att kämpa för att nå dit och plötsligt en dag har vi fått en ny insikt. Utvecklats en smula.

Good night Jack, wherever you are…

4 tankar på “En röst i natten…

  1. Ja, det finns tillfällen i livet då det går upp ett ljus för oss. En stund av insikt som gör att vi kan gå vidare till nästa grubbleri. Det sker liksom i platåer det där. Och om man tittar tillbaka så är man klokare än man var i förra veckan, men lite mindre klokare än vad vi kommer att vara i nästa vecka.Det är det som är tjusningen tycker jag, med livet och tankarna. Kram o tumme!

    • Ibland känner jag det som om jag går ett steg fram och sedan två steg bakåt, men om man tänker på hela livet så är nog utvecklingen positiv ändå! Och som du skriver – det är tjusningen med livet, att man inte vet allt från början. Det krävs lite arbete och tankemöda…Det finns så mycket att fundera på och det funderar jag också på – hur ska jag hinna fundera på allt:-) Tack för tummen. Kram!

  2. Förlåt att jag kommenterar så mycket, men ett av dessa ögonblick var när jag för så många år sedan såg dokumentären om Jane och blåögda. Ingen har förstått vad jag har pratat om innan jag läste din blogg.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s