Den kommer och går…

Det är det här med att skriva dikter eller att skriva över huvud taget – lusten kommer och går. Den har blivit svalare med tiden, lusten, jag brinner inte lika mycket, för orden, eller att jag blir uppslukad av meningar eller ord och känner flow. Jag har märkt att jag oftare kan få den känslan när jag skriver tidigt på morgonen. Det är som om nattens medvetande inte riktigt lämnat för dagen och allt det undermedvetna dröjer kvar.

Jag har suttit och läst lite i gamla papper och texter som jag skrivit. Jag hade så stora drömmar om mitt liv, kände så mycket, kunde ta på dofter, i fantasin levde jag ett underbart liv…

…idag är livet…idag

Sekunder i ett liv…

Alla dagar jag väntat på att något skulle hända,
att det fantastiska, ljusa skulle
komma in i mitt liv
Alla dagar jag hoppats att någon skulle smeka
min panna med lugnande, läkande tag
Alla sekunder som hastigt tickade
förbi och ingenting uträttat blev
bara evig vänta på kärlek, glädje,
frihet och tid

Vart tog det vägen, var allt bara längtan
var livet sekunderna som rann iväg?
Tiden slut, titta ut,
i handen har du din dröm
Kliv ut ur ditt skal, skaka gallret
bryt längtan ut
Jag är fri! Jag är lycklig!
Idag finns jag till
Jag skrattar, arbetar, gnor och sliter
min älskade på kinden smeker

Min väg jag vandrar till sena timmen
Vad där lämnas kvar är enbart minnen
av det goda, onda, svåra, bejakande
ständigt vakande klockas slag.
Se, tiden står stilla mitt i sekunden
min själ, vakna upp, här har du drömmen
Uppfyll den, innan allt är förbi
skynda, skynda – låt ej bli…

Det var en tid när livet växlade skede och så är det nog med livet, att det är inte förrän långt efteråt vi vet när det händer. Men än finns det glimmer i ögonblicken, än svajar löven i milda brisar. Glöm inte bort din dröm. Håll den hårt. Var inte rädd…för att leva eller att känna.