Minnena sveper genom märg och ben…

Jag har en finne på näsan och hyn är oljigt tonårsaktig. Jag har mina vinröda utsvängda gabardinbyxor på mig och matchande kornblå silkepolo. Jag stirrar in i spegeln och mot mig tittar antagligen den fulaste människa som finns på denna jord. Igår glömde jag att rulla upp luggen på de små, rosa, taggiga plastspolarna innan jag gick till sängs och nu hänger luggen slak och ful. Jag som alltid drömt om det tjocka, vågiga hårsvallet får nöja mig med brunt, fult, rakt hår. Till veckan ska jag göra min första hårpermanent. Jag är 14 år, vuxen nästan och har börjat åka på logdans med syrrorna. Jag känner inte igen mig, allt händer så fort. Jag är ful. Fulare än någon annan människa på den här jorden.

Jag gör snabbt två flätor av håret och ler lite skyggt i spegeln. Klockan är kvart i sju på morgonen och snart kommer skolskjutsen som för mig till bussen som går till högstadiet i Sjulnäs. Där går Carina, Maritha, Ewa-Britt och Monica och Monika. Alla heter Carina, Lars, Monika eller Katrin. Det är 1975 och jag är 14 år och olyckligt kär eller lyckligt kär kanske. Fast han vet inte om det. Varje morgon när bussen närmar sig skolan är jag i upplösningstillstånd. Hjärtat bankar. Jag känner inte igen mig själv. Vad är det som händer?

Idag är det hemkunskap, matte och SO. Ekvationer med Bengan och geografi med Gerda. När hon kommer i klassrummet går hon genast fram till kartorna och drar med schvung ned den som visar Afrika. Ingen vågar busa på Gerdas lektioner.

Jag bär den svarta axelväskan med mig varje dag. Där har jag alla skolböcker. Jag kånkar och bär och pluggar på bussen för skolan är mycket svårare nu än på mellanstadiet. Jag bär och bär och efter de tre högstadieåren är min rygg sned och jag kommer att ha ont i min rygg livet ut, men om framtiden vet jag ingenting om just nu. Han är där idag. Det känns som om jag ska svimma. Luften tar slut och jag är i himmelriket. Ja, jag hamnar där varenda gång jag kikar under lugg på honom. Vad är det som händer inuti mig…

Annonser

Om Britta

Jag tycker om ord. Formulera ord. Skriva ned min tankar om livet. Det liv som jag aldrig helt kommer att förstå. Jag försöker bara göra det lite mera förståeligt. Genom att skriva. "I like words. Formulate words. Writing down my thoughts about life. The life that I never will completely understand. I just try to make it a little more understandable. By writing."
Det här inlägget postades i Livet och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Minnena sveper genom märg och ben…

  1. Andromeda skriver:

    Vilket minne du har och så duktig du är att skriva om dina minnen. Mitt hår var hopplöst tjockt, råttfärgat med självfall när jag var i den ålder. Jag önskade mig rakt brunt hår…
    Kram

  2. Beautiful story. I love the way you embrace life. Thanks for sharing.

    • Britta skriver:

      Thank you! I have many memories from my life. I grew up on a very little farm. I was a country girl who lived in a village where my dad (who passed away many years ago) was born and my grandmothers grandfather was the person who first came to the village and created a life for him and his family (photo of the village and the lake in the tab ”Britta Johansson”) My story is a continuation of other peoples stories – I am a link between the past and the days who are coming…and I must write it down:-)
      Have a nice day!

  3. HEMIMAMMA skriver:

    fantastiskt inlägg!!

    Hemikramar ♥

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s