Tillbaka…

Tillbaka efter helgbesök hos mamma. När jag satt på bussen hem till Umeå kände jag tårar i ögonvrån. Det var tur att jag nästan sov och blundade och hade fönsterplats. Man vet ju inte vad man ska ta sig till med människor som har tårar i ögonen. Ska man säga något, fråga hur det är med risken att man får en hulkande, medelålders kvinna runt halsen? Risken var i alla fall liten för tårarna gick snabbt att stryka bort. Det är bara det att det blir svårare för varje gång att säga ett käckt säga hej då. Hos mamma luktar det mamma. I alla saker svävar mammas hand. Hon lade fram sina händer och visade hur ådriga de har blivit och jag sträckte fram min och visade att även min hand har väl synliga ådror.

Mamma har kapitulerat och har nu en mikrovågsugn i sitt kök och får mat hemlevererad en gång per dag; platsförpackningar med kyckling eller fläsklägg och grönsaker. En oerhört fin service och något att vara tacksam över. Det är bara svårt att veta vilket vred som reglerar värmen och vilket som är tiden. Gråten finns inom mig. Stackars de människor som inte kan gråta, vad gör dom av sin sorg och ledsnad?

Vi har spelat trekantsspelet flera gånger. Spelet är handgjort och har tydligt markerade siffror i hörnen, men vi tänder upp alla lampor i köket för att vi ska kunna se bättre. Glasögonen hjälper inte längre. Gula fläcken.

Vi gick en promenad ute igår. Mamma har både ute- och innerullator och vädret var ljuvligt och ingen jacka eller kofta behövdes. Vi gick en runda bland hyreshusen och stannade tre gånger och vilade på parkbänkar och satt och njöt av luft och sensommarvärme.

Man blir aldrig för gammal för att längta hem…

Annonser

Om Britta

Jag tycker om ord. Formulera ord. Skriva ned min tankar om livet. Det liv som jag aldrig helt kommer att förstå. Jag försöker bara göra det lite mera förståeligt. Genom att skriva. "I like words. Formulate words. Writing down my thoughts about life. The life that I never will completely understand. I just try to make it a little more understandable. By writing."
Det här inlägget postades i Livet och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

12 kommentarer till Tillbaka…

  1. suttecity skriver:

    Förstår dig precis…. nu har jag ju fördelen att ha mitt lilla hus på samma gård som mina föräldrar och nu när pappa dog så är det än mer tacksamt att man kan bo så nära mamma…

    Kram

  2. Jag skriver:

    Du skriver så fint om detta svåra. Den pågående sorgen att se sin förälder försvinna. Sist jag var hos mamma var hon förvirrad och uttryckte sin besvikelse. Hon hade alltid litat på mig, sa hon, men nu hade jag svikit henne. Jag hade lämnat henne där.
    Kram

  3. gunnardeckare skriver:

    Bra att kunna sätta ord på dessa känslor. Båda mina föräldrar har gårt bort. Min pappa dog snabbt men min mamma försvann långsamt in i dimmorna….

    • Britta skriver:

      Min pappa hade Parkinsons, så jag är glad över att min mamma har fått vara pigg så länge. Hon är 88 år och har fortfarande kvar glimten i ögat ibland.

  4. mariadesuede skriver:

    Vad ska man säga, vilket är värst när de sakta försvinner in i dimman eller rycks bort? Jag har ju bàda mina föräldrar under 70 ännu sà länge, men mamma fyller 70 om 2 àr… Jag hàller med de andra…

    Det är iaf ungefär 2000 km mellan oss, men det är mest att jag orkar inte längre behöva vara sjuksköterska àt min bror som är diabetiker, jag var där för honom och sàg till att han skötte sig, spruträdd som han var… Vem var det som fick lov att ge insulinet?

    Mamma màr fortfarande relativt bra, men jag tvivlar pà att jag kommer att ha möjligheter att komma tillbaka till Sverige utifall att hon har behov av mig… Jag màste ju samtidigt sköta mitt arbete…

    Örnkram

    • Britta skriver:

      Svårt när man bor så långt ifrån varandra…

      Det är väl det jag saknar att inte kunna ha den kontakten, bara titta in för en kopp kaffe, säga hej, sitta ned en stund och prata lite.

      Kram!

  5. kickie skriver:

    Vad fint du skrivit om din kära mamma. Båda mina föräldrar o en äldre syster är döda. Så har jag mist goda vänner också. Jag lever på minnena i dag.
    Ha de gött!

  6. HEMIMAMMA skriver:

    Kan inte säga så mycket mer än kram för tårarna stockar sig i halsen…. 😦

    VARM sorgsen hemikram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s