Jag har skrivit en berättelse…

Jag finns i den – någonstans…

Kan du få mitt hjärta att sjunga         Britta Johansson2014-05-16

Miriam

Jag var så långt hemifrån att jag nästan inte kom ihåg vars hemma var. Jag satt ensam vid ett bord på ett café. Mitt hem var en väska, en jacka, en sten, en ring; aldrig hade hemma varit en plats. Allt som är hemma brukar så småningom kväva mig och jag börjar vandra mellan väggar eller placera mig i en soffa som om jag gett upp hoppet om att finna en tillvaro i rummet och tänker mig att tyna bort bland tallrikar med matrester och en hög av salta pinnar. Jag finner mig sällan tillrätta i det hem som är mitt, men älskar oftast andras.

Där jag är gäst ser jag genast tjusningen med allt. Den slitnaste möbel eller kryddhylla i mörknad och kladdig furu väcker min beundran. Andras köksbord torkar jag så att de glänser och skakar brödsmulor från framlagda dukar och ställer sedan prydligt en blomma, kanske en rosa begonia i ljusgrön kruka mitt på.       Nu har jag gett upp. Jag orkar inte börja om en gång till. Det är därför jag sitter ensam vid ett bord i en cafeteria. Jag dricker svart kaffe, utan mjölk, socker eller grädde. Det är allt sådant som jag brukar svara ”nej, tack” till. Endast svart.

Männen som skrattar åt sina egna skämt. Pratar oavbrutet om golfen och andras små misstag. Förmodligen har de någon gång i sina liv fått odelad och total uppmärksamhet. Jag borde le och nicka och lägga huvudet på sned och bekräfta, men jag gör det inte. Jag är alltid mig lik. Kvinnor vill vara som män, för att vara med i spelet. De vill knäcka koden. Gensträngen. De vill ta en whisky som en karl och breda ut sig på stolen som en karl, för det är svårt att stå ut med kvinnligheten och bära oket av att ha kontroll. En kvinna vet alltid var gökuret, fjärrkontrollen och näshårsborttagaren finns.

En karl behöver inte fundera om ytterdörren är låst, men en kvinna måste alltid veta helt säkert att lamporna är släckta, strykjärnssladden utdragen, spisen av, kylskåpsdörren stängd och kattlådan rensad innan man kan lämna huset. Gatan. Staden. Landet. Livet. Döden. Ingenting kan hända så länge vattenkranen inte droppar och hyran är betald. Det är förmodligen döden vi kvinnor vill stänga ute; det enda här i livet som är utom all kontroll, men döden kommer ändå.

Miriam tänkte att hon var fylld av leda över alla brustna förhållanden, alla relationer som gått i stöpet, allt som nuddat vid henne med ljumhet. Hon hade inte behövt alla de ord som inte lämnat några avtryck, de samtal som endast var avsedda till att själv bli lyssnad på. Människorna som visste hur man sätter någon stackars sate som gisslan och är för artig för att inte börja gäspa eller helt frankt säga att man inte har tid att lyssna på struntprat.

Det har hänt att jag träffat människor som har något intressant att berätta. Några har jag älskat, även sådana som jag inte funnit något större intresse i. Några har bränt sin närvaro i mitt hjärta, svett mina vingar och fått mig att lida kval efter kval. Det är därför jag inte kan lyssna på sommaren som aldrig kommer eller petitesser överhuvudtaget, för hur kan vi göra det annorlunda? Hur skulle vi kunna styra vädret genom att ondgöra oss över hagelskuren eller det piskande regnet? Allt människan inte kan påverka är inte värt att yttra sig om eller förarga sig över, det är bara slöseri med energi och tid. Jag har aldrig velat, inte heller begärt att få bekräftelse genom att någon ska lyssna med huvudet på sned när jag berättar om vilka sorts frön jag planterat i den rosa, gröna och bruna krukan. Inte heller i detalj beskrivit krukornas storlek eller var jag köpte dem, vilken jag tycker mest om eller varför den bruna krukan är sprucken.

Det sociala livet är som ett par som sitter på en parkbänk och håller varandra i hand. De tittar då och då på varandra och ler lite i samförstånd. Vi har något vi två. Något som inte någon annan har med att göra. En hemlighet. Hemligheten som är vårt gemensamma liv. Ingen annan vet att han snarkar på natten och att hon vrider sina händer och blinkar bort tårar som ändå aldrig vill sluta att rinna.       Det är tillvarons förtvivlan som drabbat mig, tänker kvinnan. Ljumheten har greppat tag om mitt liv och för att tvinga bort den gnider jag händerna i tvål och stryker den sedan i ögonen tills det svider som av eld och elden sprider sig till näsan och halsen och gör så att jag knappt kan andas. Jag går i sömnen. Lederna värker och smärtan sprider sig och känns av i olika delar av kroppen. Ena dagen är det axlar, andra dagar molvärker benet, men inget av det här yppas. De ler i samförstånd, fast båda vet att deras tankar går kort och tvärs, tvärs och kors.

Nå, nu sitter jag här då. I en cafeteria vid ett runt bord. Duken är fyrkantig, i blått och vitt, i ett material som varken känns som vaxduk eller tyg, men förmodligen lätt att torka av. Bomull är så opraktiskt. Bruna kaffefläckar hamnar med största sannolikhet i de vita rutorna och inte på de blå. Som allt annat opraktiskt i livet. Vita blusar, vita byxor, vita dynor på stolar. Därför bär jag för det mesta svart. Jag dricker mycket kaffe.

En sked. En mugg. Ett fat. En smörgås. En måltid. Ett liv. Utan socker och utan mjölk.

Det är ingen slump att jag sitter här ensam. Ensamheten dras till mig eller så ger jag andra ensamhet. Jag smyger in den i andras liv eller kanske dras jag bara till de som släpar på ensamhet och behöver en likasinnad. Kanske tror jag bara att jag gör människor ensamma, när det är andra människor som får mig att stå på ytterkanten, när ingen ser mig, eller bryr sig om att vilja veta vem jag är.

Min mugg är tom och servitrisen bakom disken sneglar åt mitt håll. Det är första gången som jag är här. Ingen stamgäst. En främling i ett rum. Kanske känner alla andra här i caféet igen varandra, brukar nicka till hälsning eller kanske le en smula. De brukar kanske känna sig lättade över att alla känner alla här. Utom idag. För idag är jag här. En främling som inte ler. Jag kommer att stanna ett tag till och därför går jag till disken och tittar vad som finns för matigt på de plastfolieförpackade papptallrikarna. Jag tar en baguette med ost, skinka, sallad och tomat och fyller på mitt kaffe. Cafédisken ser gammal ut. Ovansidans glas är avgränsat av blanka, bruna träribbor. Det luktar nygräddade bullar. Kanske är doften inträngd i väggarna. Alla år av bakande och försäljning över disk av kakor och wienerbröd har skapat en gemytlig atmosfär.

Jag tittar på servitrisen igen. Hon bär en svart klänning med knäppning fram som slutar strax under hakan. Klänningen når ända ned till golvet och under fållen tittar ett par snörkängor fram. Förklädet är vitt med stärkta volanger och hennes vågiga hår är kammat i mittbena och uppsatt med knut i nacken. Hon är rak i ryggen, midjan är smal och det ser nästan ut som om hon bär korsett. Jag vill betala, men hon bryr sig inte om mig. Hon tar tag i en silvertång och drar ihop några kakor som spridit ut sig bland kringlor och vetebröd. Hon ser allvarlig ut och när hon böjer sig ned ser jag ett stort födelsemärke bakom hennes ena öra.

– Alma, ropade en man som sitter vid ett runt bord. Kan fröken Alma komma hit och servera lite kaffe! Det lät mera som en uppmaning än en fråga. Mannen verkar vara ung, fast kläderna gör att man tar honom för att vara äldre. Alma tar genast tag i serveringskannan och går med nätta steg till mannens bord och fyller vant på hans kopp.

– Varsågod, säger Alma.

– Tack Alma, svarar den unge mannen.

Alma går tillbaka och ställer sig bakom cafédisken. En slinga av hennes hår ligger över hennes kind och kinderna är inte längre bleka. Ögonen skimrar och ser ut som om de speglas i blått hav och grön skog.

Pling-pling. Dörren öppnas och in kommer en man klädd i hatt och rock och med en käpp i ena handen. I den andra håller han en liten flicka eller så är det flickan som krampaktigt håller fast i mannens hand.

Han tar av sig hatten och klappar den lätt mot benet ett par gånger.

– Selma, här kan du sitta, säger han och lyfter upp flickan på en stol.

– Fröken, jag tar en kaffe och två kringlor och så ett glas lemonad till lilla Selma här.

– – –

Alma häller kaffe i en kopp med fat och den ljusa lemonaden i ett glas och lägger brödet på ett sirligt porslinsfat och ställer allt på en serveringsbricka och går sedan till det lilla sällskapet.

– Varsågod, säger Alma samtidigt som hon gör en lätt knix med benen. Hon har egentligen slutat att niga, men Alma tänker att man ska visa respekt. Mannen ser ut att vara äldre än sjuttio och hans ögon är milda och behagliga och inte alls grumliga eller fula som mångas ögon blir med åldern.

Mannen hänger sin käpp över stolsryggen och vänder sig sedan mot Selma. Hon sitter med nedböjt huvud och tittade in i glaset med lemonad. När hon märker att han studerar henne, rätar hon på nacken. Hennes små och knubbiga händer håller ett stadigt tag om glaset. Johan suckar lätt inom sig. Om han kunde göra något för att hjälpa henne, men han kan inte hindra att livet kräver sitt. Alltid. Glädje och sorg.  Varje dag gör den flickan mig glad, men ger mig också stråk av vemod. Vad är det som förstummat dig, lilla vän. Ibland skulle jag vilja ruska om dig så att du skulle ge mig ett svar. Du sitter hemma hos din mor. Ensam, alltid ensam. Det känns som om mitt hjärta är på väg att gå sönder, för jag vet att världen är svår för människor som är som du, Selma. Jag vet att du kommer att gråta dig till sömns många gånger i ditt liv för du tror att människor alltid vill dig väl. Jag kan inte skydda dig, men jag kommer att följa dig vart du än går.

– – –

Bakom disken plockar Alma ihop de sista kakorna och bullarna, för att sedan försiktigt lägga dem i några plåtburkar. Hon samlar ihop slantarna från dagens försäljning och stoppar dem i en tygpåse och torkar snabbt av smulorna från bröddisken, sopar golvet och drar sedan ihop stolarna till borden och släcker fotogenlamporna.       Jag sitter kvar vid mitt bord. Allt är låst och stängt. Ingen hade sett att jag var kvar. Alma hade knappt tittat åt mitt håll och inte svarat på mina frågor. Hon hade inte ens velat ha betalt för kaffet. Jag lutade mig framåt över bordet och lade huvudet tillrätta med armarna som kudde och somnade.

– – –

Ute var våren på väg. Trots detta var kvällarna fortfarande lite mörka och kyliga, men inomhus dröjde värmen sig kvar. Selma tog ett fast tag i morfaderns hand när de gick ut genom dörren.

– Morfar, hur är det att vara gammal?

John log lite för sig själv och tänkte först säga något skämtsamt, men ångrade sig sedan. Selma var inte den flicka man skämtade med. Ställde hon en uppriktig fråga, var man tvungen att ge ett ärligt svar.

– Att bli gammal Selma är det svåraste som finns.

– Varför då?

– Ja, om du tänker dig som du är idag. Du är fem år och vet bara om hur det är att vara barn. Inte för att det är så lite, men när man blivit så gammal som jag är, har man alla åldrar inom sig, men man har bara en på utsidan. Det kan vara knepigt ibland att veta hur man ska förhålla sig till en del saker.

– Hur menar du då?

– Jag minns alla mina åldrar. När jag var barn och började arbeta så snart jag klarade av att göra det minsta lilla. Det var svårt ibland och det hände ofta att jag kröp under täcket och grät en skvätt, fast pappa sa att pojkar inte fick gråta, utan jag skulle vara som en riktig karl. Jag var tvungen att vara stark, fast jag var så liten. När jag växte upp blev jag lång och smärt och jag hade muskler och dansade bra. Det var många flickor som tyckte om mig och för första gången i mitt liv kände jag mig lycklig, som om min insida och min utsida var ett. Jag träffade din mormor. Hon var liten och spenslig och inte lika snygg som de andra flickorna, men hon rörde om hela min tillvaro.  Jag tappade andan när jag såg henne. Jag stammade, rodnade och att vara i hennes närhet var som något jag aldrig hade varit med om förut. Hon kände likadant för mig. Vi blev ett par och vi förlovade och gifte oss. Din pappa föddes ett år efter bröllopet. Senare i livet gled hon bort från mig. Jag knöt mina händer för hårt om hennes liv. Hennes ansikte blev stramt och allvarsamt. Vi fick med tiden fler barn och livet blev tyngre och tyngre. Din mormor dog och jag blev ensam med halvvuxna barn. Jag träffade Karolina och hon blev räddningen för mig. Nu är jag ensam igen, men allt kommer jag ihåg. Hur jag kände mig, vad jag gjorde, hur mycket jag orkade. När jag var trettio och fyrtio år. Jag skulle så gärna vilja vara stark igen, dansa lite. Uppvakta en vacker flicka.

Han såg på Selma.

– Det är det svåraste med att bli gammal. Minnena.

– Tror du att jag kommer att bli gammal morfar?

Mannen skrattade och tog upp Selma i famnen och hissade henne upp och ned så att hon började skratta.

– Det är klart att du kommer att bli lika gammal som jag är.

– Men då finns inte du kvar.

– Jag kommer alltid att finnas hos dig. Även om du inte ser mig, kommer jag alltid att finnas bredvid dig. Men, nu går vi hem till mor och far din.

Selma och John tog varandras händer igen och gick vidare i kvällningen. Ett barn och en gammal man. De två som förstod varandra så väl. En på väg att göra ytterligare en passage och en med sitt ursprung fortfarande färskt kvar i minnet. Selma hade många frågor om den tillvaro som var nu, eftersom den verkade vara så olik det hon mindes att livet skulle vara. Hon var en länk till framtiden och hur viktig hon var förstod hon inte ännu. Hon visste inte om att mannen vid hennes sida höll alla sina drömmar och kärleken till det levande i sin hand, att lukten av blött ylle kunde få ögon att tåras av saknad eller att snöflingor alltid hade fallit och skulle fortsätta att falla över människor, men att snöflingor alltid är likadana, men människornas tid är kortare än en snöflingas. Livet fortsätter, men ingenting förblir som det är precis just nu.

Ja, det var vår och lukten av vår piggade upp John, även om han visste att det var den allra sista våren för honom. Han hade fått ett antal år tilldelade, men snart skulle han sluta att vandra på den här jorden. Om han hade vetat att tiden var så kort, hade han kanske gjort helt annorlunda. Han hade förmodligen läst en bok varje dag, sett varenda människa han mött genom livet i ögonen, frågat dem vad de hette, fyllt sitt hem med blommor och målat tavlor fast han inte kunde. Han var bara John. En gammal man. Han hade varit gift två gånger och hade flera barn och många barnbarn. Så underligt att han numera bara kände lugn, istället som förut när ständigt fylld med oro och bekymmer. Han hade tillbringat mycket av sin tid utanför hemmet; arbetat i sitt anletes svett, druckit en och annan pilsner och ibland lite brännvin. Men nu kunde han inte längre förbise att livet hade varit alltför enahanda och inte alls som han en gång föreställt sig att det skulle bli.

Han hade varit gift två gånger. Förälskad i båda. Älskat dem båda. Det förvånade honom. Den första hade ställt hans liv på ända. Ett liv utan Maja hade varit otänkbart. Med Maja hade han fått sina barn och format sitt liv. Han hade älskat henne. Det fanns inget mer att säga, känslan kunde inte beskrivas, hon hade varit eld, jord och luft för honom. Kanalen till livet. När hon dog blev det höst, allt blev grått och trädens lövverk vissnade och bladen singlade till marken. Inte hade de bara haft kärlek till varandra, de hade även hatat. De hade en hemlighet tillsammans som de aldrig talade om, men den levde med dem hela tiden. I mitten av deras äktenskap försvann hon bort. Plötsligt fanns hon inte där. Inte för att hon inte kroppsligen var där, men insidan var borta. Han såg på henne ibland och hennes ansikte var alltid uttryckslöst. Hon brukade stå i det stora rummet vid fönstret och titta ut. Bara stå där med armarna utmed sidorna. Hon sade ingenting, gjorde ingenting; hon bara stod där. Han visste inte vad hon tänkte på, förrän den dagen Maja vände sig om och äntligen talade.

– John, kommer du ihåg när vi var unga och vi blev kära i varandra?

– Ja, det gör jag.

– Kommer du ihåg att vi lovade varandra att alltid vara ett stöd för varandra, att inte svika, att vi skulle hålla ihop i vått och torrt?

– Ja.

– John, det är nu vi måste uppfylla det löftet.

– Vad menar du?

John kände obehaget komma krypande. Han ville inte höra mera. Fast han ville. Nej, inte höra något som skulle få hans värld att krympa eller rämna.

– Jag älskar dig Maja. Du är och har alltid, sedan den dag jag träffade dig, varit den jag föddes för att möta. Innan du och jag blev ett par var jag alltid halv. Kände mig alltid som en krympling, utan armar och utan ben, oförmögen att förstå vad allt gick ut på. Du gav mig svaret på mitt liv. Du var den jag väntat på utan att jag visste att det var så. Jag kan inte leva utan dig. Har du kärlek till någon annan?

– Jag har tappat kärleken, sa hon. Det smög sig bara på. Plötsligt en dag fanns bara tomhet kvar. Jag står här på dagarna och tittar ut genom fönstret, tänker på alla tillfällen jag hade val och funderar på vad som hade hänt om jag gjort annorlunda än vad jag gjorde.

Maja vände sig mot fönstret igen.

John gick fram till henne och lade sina händer på hennes axlar.

– Det är precis så jag känner det, sa Maja. Dina händers tyngd på mina axlar har fått mig att sluta leva.

– Men Maja, barnen då? Känner du ingenting för våra barn?

– Jag måste åka bort ett tag, sa hon stilla. Jag har bestämt mig för att resa bort ett par veckor. Du får ordna med barnen. Jag måste tänka efter vad jag vill med mitt liv. Om den tiden ger mig svaret att du och barnen är mitt liv kommer jag tillbaka. Om jag inte ser någon framtid här kommer jag inte tillbaka.

– Varför har du inte sagt något förut? Varför har du aldrig sagt något om vad som är fel eller varför du känner det på här viset?

– Ord har aldrig formulerat sig så bra i min mun. Om jag skulle ha sagt något när det började mola i magen och huvudet hade jag antagligen sagt att det molar i magen, men ingenting mera. Nu har magen slutat att mola, men istället har mitt hjärta gått sönder.

– – –

Nästa morgon vaknade jag tidigt. Det var fortfarande mörkt och jag var stel i kroppen efter en natts sömn vid ett cafébord.

Jag sträckte på mig och undrade om det fanns en toalett, men här fanns ingen dörr som visade en skylt med en silhuett av kvinna med klänning. Lokalen var gammaldags och det slog mig plötsligt att det säkert fanns ett utedass på gården. Ett utedass hade passat utmärkt i den här miljön, som verkade tagen ur en sekelskiftesmiljö, men inte det sekelskifte vi nyss hade passerat, utan när almanackan skrev anno 1900.

Jag funderade på om Alma kanske kände någon som hade ett rum som jag skulle kunna få hyra några dagar tills jag kom underfund om var jag var och vart jag var på väg.

Det skramlade i rummet intill och nu var det dags för Alma att börja sitt arbete för dagen. Hon såg trött ut. Klänningen var densamma som hon burit igår. Inte hade hon sovit i den, men klänningen bar hon varje dag på sitt arbete. Hon hade inte så många klädesplagg och den här var vikt för hennes arbete. Att vara fin på arbetet var en hederssak för Alma. Hon tvättade sig alltid noga varje morgon innan hon gick till sin plats på caféets servering. Hon brukade värma lite vatten och hälla det i tvättfatet och tog sedan en tvättlapp och drog den över den skarpa tvålen och försökte sedan så gott det gick att tvätta hela kroppen, för att sedan skölja tvättlappen i vattnet igen och göra om proceduren. Håret kammade hon och satte sedan ihop det i en knut i nacken. Tack och lov var hennes hår tjockt och vågigt av naturen och det var lätt att ordna en frisyr som såg bra ut.

Alma tänkte på den unge man som börjat besöka caféet den senaste tiden. Han brukade sätta sig vid ett fönsterbord och ta upp en tummad bok som han läste under tiden han drack sitt kaffe. Hon blev alltid glad när hon såg honom komma in. En dag hade han frågat henne om hennes namn

– Fröken, får jag fråga vad fröken heter?

– Alma, svarade Alma. Och får jag fråga vad herrn heter?

Han log mot henne.

– Herrn heter Johan, Alma.

– Min bror heter också Johan, sa Alma och var färdig att bita av sig tungan. Så dumt att nämna brodern för den här unge mannen, men hon kom inte på något annat att säga.

Hon tittade på Johan och Johan tittade på Alma och ögonen ville inte riktigt sluta att se och båda visste att den andre gav dem en glimt av något som de inte själva hade kontroll över. De gick på okända marker och ingen av dem hade en karta att förlita sig på, men att fortsätta att gå var det enda alternativet. De trodde båda att deras känslor var unika, aldrig hade någon förut känt på samma sätt som de nu gjorde.

Alma låste caféets dörr och gick ut på gatan. Människorna var suddiga och hon hörde alla ljud skarpt, men samtidigt på långt avstånd. Hon såg sig själv från utsidan och försökte få bort leendet som klistrat sig fast i ansiktet. Doften av syren slog emot henne och hon tänkte, att äntligen, nu börjar mitt liv.

Ja, Alma var förälskad i en ung man som skulle bli hennes barns far. Om detta visste hon inte någonting om den ljuva försommarkvällen som hon slutade sitt arbete för dagen och Johan för första gången tilltalat henne vid hennes namn.

Selma var bekymrad. Hon förstod inte hur allt hängde ihop. Varför var hennes farfar ledsen för att han såg ut som han gjorde? Så länge hon kunde minnas hade han alltid sett ut på samma sätt. Håret var glest och spretigt på hjässan. Hans öron var stora. Hon tänkte mycket på hans öron. De såg mycket större ut än hennes och hon undrade om öron hela tiden blev större och större. Den senaste tiden hade han blivit smalare, sett tärd ut och ryggen hade blivit krokigare. Hans ögon var likadana som förut. Hennes farfar var gammal och en kväll hade hon hört mamma och pappa prata lågt med varandra, vilket inte hindrade henne att höra vad de sade.

– Doktorn ger inte mycket hopp, sa hennes pappa och lät ledsen på rösten.

– Hur lång tid? frågade modern.

– Högst ett år.

– Vad gör vi under tiden?

– Vi lever som vanligt. Går upp samma tid, äter morgonmålet och går till våra sysslor. Han klarar sig än så länge. Han vet hur det förhåller sig. Det sa doktorn, men pappa har inte nämnt något av det till mig ännu.

– Det kommer att bli svårt.

– Svårast kommer det att bli för Selma, sa pappa och hans röst gick knappt att urskilja. Tänk om han varit lika snäll mot mig när jag var liten som han är med Selma nu. Kanske är Selma den person som förstår honom bäst. Jag har alltid varit ett steg bakom honom, alltid funderat över vad han velat, men Selma bryr sig inte om det. Jag undrar vad det ska bli av det barnet. Vad tror du?

Selmas mamma svarade utan dröjsmål.

– Jag vet inte. Uppriktigt sagt så vet jag inte.

Selma lyssnade. Hon hörde orden som hon därefter alltid skulle fundera vidare på och aldrig få något riktigt bra svar på.

Hon var duktig på att elda. I det stora köket fanns en järnspis som hon brukade lägga in vedträn i. Den bästa glöden fick man av björk och när det brunnit en stund kunde man öppna vedluckan och ta spiskroken och jämna ut glöden och hade man tur fick man en bit korv att grilla. Selma satt ofta vid spisen. Det var varmt och gott där och när hon grillade sin korv tittade hon in i elden och såg livet som det en gång var. Elden fascinerade henne och hon tröttnade aldrig på att sitta där i sin vrå. Selmas hela liv låg framför henne, som en grönskande äng med smörblommor och midsommarblomster. I ängens frodighet märktes inte brännässlorna som rotat sig och nu sakta slingrade sig upp för att möta solen. Idag var himlen blå och endast små luddiga, vita moln seglade förbi på sommarhimlen.

– Selma ropade modern. Mat!

Mat och mat, alltid skulle det ätas mat. Klibbig mat. Vällingar, gröt, stuvningar och allt som hölls ihop med stärkelse eller redning gjorde Selma illamående och fick henne att vilja kräkas. Annat var det med korven som hon grillade i spisen, som hon själv ville ha den. Varken för blek eller för svart. Den var alltid perfekt. Varken slemmig eller kletig. Gode Gud, låt mig slippa varm mjölk med skinn på, tänkte Selma och fick genast dåligt samvete över att hon tänkte så elaka tankar. Gud kanske satt bakom granen ute på gården och såg allt som Selma gjorde. Gud var tankeläsare. Det hade hon förstått. Han hörde och visste allt. Det fyllde Selma med djup olust. Gud var moderns bundsförvant. Selma var inte perfekt och när hon tänkte på det blev hon rädd. Hon visste att Gud hatade henne för att hon tänkte så dumma tankar. Gud hatade henne.

– Mat, ropade Selmas mamma igen.

Selma suckade djupt inom sig och tänkte att inte heller idag kommer jag att slippa undan.

– – –

När jag satt där vid bordet mindes jag drömmen. Det finns människor som tror att drömmar har något viktigt att säga oss. Att det undermedvetna kämpar för att ge oss en nyckel till våra liv, en dörr att öppna eller svaret på en gåta. Händelser som kan vara för svåra att förstå eller att se i vitögat, ger i drömmen subtila vinkar om vad som borde göras.

Bara ett liv, tänkte jag där jag satt vid cafébordet, bara ett liv på den här jorden. Det fanns ingen tid till repriser, ingen tid för eftertanke, ingen extratid för velande; nej, då var man genast ett steg bakom. Man skulle vara i framkanten, först, tränga sig fram, bråka, kräva. Jag hade aldrig förstått att det var vägen till framgång. Min väg hade kantats av att vänta in, förstå, låta andra gå före, vända den andra kinden till. Så hade mitt liv varit på den här jorden. Bara ett liv. Ett saligt liv. Det fanns ingen återvändo nu, ingen repris som tog mig tillbaka och lät mig korrigera mina misstag. Det fanns ingen tid till att göra saker och ting på ett annat sätt. Det var försent.

När jag vaknade efter drömmen bultande hjärtat. Jag kände mig varm och klibbig och håret i pannan var fuktigt. Det passade inte mig att vakna okontrollerat och utelämnad till vad min kropp bestämde sig för. Jag borde sluta att ligga på mage, tänkte jag när jag försökte vända på mig. Jag strök med handen över ansiktet och den välbekanta svullnaden under ögat. Den blev alltid större och rödare när jag legat på mage, som om det allt tunnare underhudsfettet var tvungen att förflytta sig till ett ställe som inte hade tyngden av ett huvud rakt ovan sig och lämnade avtryck av soffors och filtars mönster kvar på min hud. Mina alltmer ådriga händer tycks bli större och större eller kanske blir min kropp allt mindre och mindre. Tröjan hade vridit sig om min kropp, men jag brydde mig inte om att vrida den rätt igen. Istället tänkte jag på drömmen. Drömmen. Jag slöt mina ögon igen och gick igenom vad som hänt och vad som sagts.

Det är en sommardag och solen står rakt upp på himlen. Allt är tyst och stilla. Jag står på en stor grusplan. Jag tittar ned på mina ben och tittar sedan upp igen. När jag höjer blicken står en man framför mig.

– Maria, säger han.

Jag tittar på mannen. Han är lång och mörk.

– Vad vill du?

– Du har kallat på mig, säger mannen.

– Har jag?

– Minns du de kvällar du legat i din säng och sökt, ropat, men aldrig funnit. Vad är det du har saknat?

– En plats i en plats, svarade jag.

– Var tror du att den platsen finns?

– Jag vet inte.

– Du kommer aldrig att finna en bättre plats än den här, sa mannen.

Nu var grusplanen borta och istället för sten, sand och grus fanns grönt gräs, frodiga träd och blommande buskar. Jag hörde fåglars kvitter och regnet som föll från himlen var lätt och varmt.

– Men, jag är ensam här, svarade jag.

– Du är aldrig ensam. I varje träd finns en själ. I varje själ finns ett träd. Lär dig att känna igen de prunkande träden.

Jag såg mig om. Nu var platsen storstad och hård asfalt och trottoaren var fylld med människor som snabbt passerade förbi mig utan att se. Husen var höga och bilarna trängdes på gatan och det luktade starkt av avgaser och het stad.

– Ser du några träd?

– Ja, några stycken i parken där borta.

– Leta alltid efter träd. Leta alltid efter träd.

När jag vaknade upp den där morgonen efter drömmen hade jag inte mycket hopp. Jag steg upp ur sängen och klev in i duschen.

Alma gick med dröjande steg hem i skymningen. Hennes steg kändes lätta, kvällen var ljummen och hon knäppte upp de översta knapparna i klänningen. Hon var väl till mods och drömde om framtiden. Tänk om Johan var förtjust i henne. Ja, det hade nästan verkat så. Hon undrade vad han tänkte på, vad han gjorde, om han hade familj och hur gammal han var. Hon gick den korta promenaden hem till sig. Trappan knarrade alltid på de tre första trappstegen och väl innanför dörren tog hon av sig hatten och klänningen och sträckte ut sig på sängen. Hon borde äta något, men doften av allt nybakt bröd fanns fortfarande kvar i hennes näsborrar och gjorde ingenting gott åt hennes aptit. Man kan bli mätt utan att äta, tänkte Alma.

Hennes enkla rum hade kokmöjligheter, men hon hade inte lust att laga mat. Inte heller hade hon så mycket pengar att hon kunde gå ut på restaurang och få sig en lagad rätt. Kvällarna var dystra för Alma. Hon var ensam. När hon flyttat till staden hade modern skickat med henne fem böcker. Det var hälften av de böcker som fanns i barndomshemmet. Hon hade läst dem alla flera gånger om. En bok så många gånger att hon kunde orden utantill. Hon blundade och mumlade melodiskt tyst för sig själv –

Ångest, ångest är min arvedel, min strupes sår, mitt hjärtas skri i världen. Nu styvnar löddrig sky i nattens grova hand, nu stiga skogarna och stela höjder så kargt mot himmelens förkrympta valv. Hur hårt är allt, hur stelnat, svart och stilla! Jag famlar kring i detta dunkla rum, jag känner klippans vassa kant mot mina fingrar, jag river mina uppåtsträckta händer till blods mot molnens frusna trasor. Ack, mina naglar sliter jag från fingrarna, mina händer river jag såriga, ömma mot berg och mörknad skog, mot himlens svarta järn och mot den kalla jorden! Ångest, ångest är min arvedel, min strupes sår, mitt hjärtas skri i världen…”

Nej, hon skulle inte gå ut ikväll. Bättre då att somna tidigt och sedan ta den nya dagen an. Imorgon är en ny dag.

– – –

Johan var en ung man med stora drömmar. Han var enda barnet och hans föräldrar hade varit noga med att han skulle skaffa sig en ordentlig utbildning som sedan skulle resultera i ett välbetalt arbete. Det fanns gott om plats i hemmet och därför hade han aldrig funderat på att flytta därifrån. Han kände sig nöjd med sitt liv. Han hade kamrater från skolan som han träffade på kvällarna och när han hade en stund över brukade han ta med sig en bok och gå på café, dricka kaffe och äta en kringla i lugn och ro.

Johan hade för vana att studera människor. Han var fortfarande i den åldern man finner det intressant att försöka utröna människors tankar och hade heller inte ännu gett upp hoppet om att en gång lyckas. Han trodde sig redan ha förstått vilka slags människor hans mor och far var utifrån den fyrkantiga bild de lyckosamt brukade leverera till honom. Han funderade inte närmare på det faktum att han brukade tillbringa en timme varje dag på ett café och dricka kaffe utan modern och faderns vetskap. De visste heller inte om anledningen till hans flitiga kaffedrickande. Johan hade ännu inte utvecklat sin fantasi eller förmåga att tänka i flera perspektiv och hans kunde inte föreställa sig att modern och fadern hade ett liv som han inte visste någonting om.

Varje morgon sa han adjö till sin mor genom att kyssa hennes kind och tacka för den goda gröten. Hon var prydligt klädd, bar alltid klänning och kofta. Hon gick aldrig omkring utan skor och han uppskattade att hon var proper. Hans far tillbringade största delen av dagen på sitt arbete. När dagen övergick till kväll kom fadern hem och då var det dags för middagsmat. På eftermiddagarna gick modern ut och handlade för den kommande middagen. Hon satte en ära i att hitta de bästa råvarorna; ett fint stycke kött med ben, några potatisar och rotfrukter och några kryddpepparkorn förvandlades i moderns kök till en väldoftande soppa. Hade de ätit strömming en dag kunde hon av resterna dagen efter göra en välsmakande strömmingslåda med omelett. Kålsoppa, klimpvälling, får i kål, pannkakor, ärtsoppa och söndagsstek. Allt som modern satte sina händer vid smakade gudomligt. Tänkte Johan. Nej, det fanns ingen som helst anledning att flytta hemifrån. Han hade sin frihet. Han gjorde som han ville. Huvudsaken var att han skötte sina studier och inte levde ett alltför vidlyftigt ungdomsliv. Föräldrar var föräldrar, inte så mycket att orda om egentligen; de gjorde samma saker varenda dag och kom aldrig med några stora nyheter eller överraskningar. De satt alltid mittemot honom vid middagsbordet och frågade hur hans dag varit, gick skolarbetet bra och om han ville ha efterrätt. Han nickade alltid och sa att ja, hans dag hade varit bra och att visst var mycket arbete i skolan, men att han fann det högst intressant och stimulerande. Oftast tackade han ja till efterrätten, vanligtvis kräm och mjölk vars variation följde efter vad säsongen hade att erbjuda.

Johan tänkte aldrig att modern och fadern hade ett eget liv tillsammans. Alltid var Johan i centrum i deras samtal och det var ingenting som han uppfattade vara anmärkningsvärt. Han antog, som de flesta unga människor gör, att världen hade skapats just för honom och att det som han skulle tillföra världen var unikt. Hans utbildning skulle ge honom nyckeln till vuxenvärlden och i den världen ingick en hustru och några barn. Det var vår och snart skulle han skolgång vara över. Han skulle få ett välavlönat arbete. När han blev gift skulle makarna kunna bo i föräldrahemmet några år tills ekonomin stabiliserats ytterligare. Han ville ha en hustru som kunde laga god mat och som var fint klädd. Han såg framför sig kvällar med goda middagar och barn som väluppfostrade satt med vid bordet och sade, ja pappa.

Servitrisen på caféet hette Alma. Han hade känt ett litet, men ändock ett stygn av besvikelse när hon berättat för honom vad hon hette. I sin fantasi hade han tänkt sig Kristina eller Margareta, men Alma var hennes namn och så fick det bli. När hon stod bakom disken och plockade med sina kakor tänkte han att hon var arbetsam, pålitlig, stilig och att hennes handlag med kakorna visade att hon var bra på matlagning. Alma hade säkert en mor som lärt upp henne i köket och visste nog hur man gjorde goda soppor på de enklaste råvarorna. Fastän Johans mor hade kunnat köpa både en och annan delikatess, var det sällan hon slog på stort utan hon satte en ära i att hitta de finaste varorna, men till en billig penning. Det var sådant en kvinna och mor måste lära sig. Johan drömde redan om att få lossa Almas långa hår och se det bölja ned över hennes slanka rygg.

– – –

Maja hade packat sin resväska. Det enda hon visste var att hon var på väg bort. Det är enklare att resa till något än från något, tänkte Maja.

Hur hade det kunnat bli så här? Maja visste inom sig att hennes resa skulle innebära själsliga sår. Inte för henne själv, för det fanns inget alternativ, men för hennes barn och för John, men det fanns ingen återvändo. Hon hade påbörjat en resa på egen hand, men visste inte var eller hur den skulle avslutas. Förutbestämt. Så tänkte Maja. Jag har inget val. Hon visste att om hon för en sekund tänkte – jag stannar – så skulle utgången vara än värre. Hon reste sin väg för att åter kunna resa tillbaka. Det är valet, tänkte Maja. Jag gör det här för att kunna återvända med mig själv, den del av mig som jag har förlorat, tappat bort på vägen. Hur kan jag begära att någon ska förstå varför, men John hade lovat att han skulle vänta på henne. Han försökte förstå, men hon såg hur han led. Hur käkarna blev strama och hårda och ledsnaden genomsyrade hans kropp och tankar och hon ville ropa, ge mig bara lite tid. Det är inte för mycket begärt. Även jag har ett liv som jag drömt om, även jag är en människa av kött och blod, inte bara en kvinna vars största och enda uppgift är att uppfylla andras behov och önskningar. Hon hade velat ropa högt. Ställa sig på gatan och skrika: Jag är Maja, men ropet försvann i behoven om att hon skulle vara en mor. Den som tröstade, den som älskade, den som göt olja på vågorna. Hon hade inte förutsett att det var just så hennes liv som maka och mor skulle bli. Hon som hade velat gå ut i världen och göra något. Hon var som en bläckfisk som fastnat med alla sina tentakler i ett förutbestämt nät, men så långt tänkte inte Maja. Det var en insikt som skulle komma senare, långt mycket senare.

Så kom den dag då Johan frågade Alma om hon hade lust att följa honom på en promenad kommande söndag. Kommande söndag passade alldeles utmärkt för Almas del. De bestämde att träffas utanför det söndagsstängda caféet när klockan slog ett.

När Alma vaknade på söndagsmorgonen kände hon sig pigg och utvilad. Hon gjorde sin frukostgröt, men fick bara ned några tuggor, så spänd var hon inför dagens promenad. Vad betydde en promenad? Ett lätt strosande på stadens gator vänner emellan eller fanns det något annat också som Johan ville henne? Hon hade tyckt sig märka att Johan sneglade på henne bakom sin bok. Hon brukade aldrig låtsas om att hon märkte att han fann ett visst intresse i henne, utan hon fortsatte lugnt med sina sysslor. Alma älskade sitt arbete på det lilla caféet. Här hade var sak sin egen plats och det var lätt att se var kakorna skulle ligga och om dukarna låg rätt på borden. Hon kände sig ansvarig för att allt var i sin ordning.

Tvärtemot Johan tänkte Alma ofta i olika scenarier; det gällde inte bara hennes familj och inbördes relationer, utan även vad hon var i kontakten med andra. Hon förvånades över att hon inte var samma Alma då hon tittade på Johan som då hon var hemma på kvällarna eller besökte sin mor och far. Alla såg på henne ur olika synvinklar och det var som om deras åsikter klistrade sig på Alma och hon blev lite som hon trodde att de trodde att hon var. Caféet var en själslig oas för Alma. Hennes andra hem.

Hon gick bland skuggorna ibland. Som om något ropade till henne: Se hit, vänd dig om, märker du inte att vi är här. Hon svävade över marken, tittade upp i himlen, såg molnen som drog förbi. Solen visade sig och himlen var åter blå.

Hon funderade på vad de skulle tala om. Skulle hon berätta om hennes familj och vad hennes mor och far gjorde eller inte gjorde. Hur hennes far satt med brännvinsflaskan på kvällarna och hur hans näsa med åren blivit allt rödare och fått ett finmaskigt nät av lilafärgade strimmor. Skulle hon berätta att hennes mor krympt alltmer och glansen i hennes ögon var borta? Skulle hon berätta att hon när hon besökte sitt barndomshem var hon en främmande; att hon inte kände igen personerna som satt runt köksbordet eller visste vem eller vilka de var. Vad tänkte de på? Vad såg de när de tittade på henne?

Hon hade velat ta modern under armen och springa iväg så fort hon bara kunde och rädda henne undan äktenskapsdöden; få hennes ögon att glimma och glittra igen. Höra skrattet som kom från magen och gurglade sig upp genom bröstkorgen. Hon hade velat skaka liv i moderns förtorkade kropp och säga; se mor, här är livet. Sitt inte här längre. Lämna far. Han drar dig ned i fördärvet.

Ja, Alma funderade på vad hon kunde berätta för Johan utan att skrämma iväg honom för alltid. Hon tänkte på att mitt liv är inte bara mitt liv, utan alla andras liv i min närhet. Jag kommer aldrig att bli fri. När hon flyttat till staden blev hon dubbelt upp främmande; en nykomling och en som lämnat och att återvända var inte något alternativ. Hon hade hoppat ut i det fria, men svävade fortfarande i luften. Alma längtade efter att landa.

För Selma gick livet sin gång. Hon levde fortfarande i barndomens värld. Det här är mitt liv, just nu och just här. Hon hade inga visioner ännu om att göra något med sitt liv, bli något. Hon var lycklig i sin blommande värld. Lycklig.

Maja hade packat sin kappsäck och rest iväg. Hon skulle tillbringa två veckor med sin syster i Västerås. När hon väl satt på tåget i sin kupé slöt hon sina ögon. Johan hade fallit ned på knä och bönfallit henne om att stanna kvar, men allt han gjorde födde endast större beslutsamhet hos Maja.

– Vad begär du, hade han sagt. Förstår du inte hur bra du har det? Jag gör allt för dig, men du tackar mig med att gå här dag ut och dag in och sucka och se ut som om himmelen är på väg att falla ned.

Hennes hjärta drog ihop sig och kylan spred sig i hennes kropp. Hon kände sig avdomnad, som om blodet slutat att flyta i hennes ådror. Hon kände sig som en död och det skrämde henne. En död kan ändå inte leva med sina barn, tänkte hon.

– Kära, älskade du, kved Johan. Jag klarar mig inte utan dig.

– Jag vet, Johan. Jag vet. Hon hade vänt sig om och tagit på sig kappan och rätat till hatten.

– Adjö Johan. Jag hör av mig inom två veckor. Ta hand om barnen den här tiden. Jag måste få en stund att andas fritt.

Nu satt hon på tåget och en känsla av välbefinnande började sprida sig i hennes kropp. Hon slöt ögonen. Ibland skakade vagnen till och hennes kropp vaggades fram och tillbaka. Hon var äntligen på väg! Hennes syster skulle möta henne på perrongen. Maja skulle få två hela veckor utan barn och man och inom henne spred sig ett ljust skimmer av lugn och ro. Hon hade aldrig anat att steget från ung kvinna till att vara mor skulle innebära en sådan omställning. Hur hon såg sig på sig själv med inte alltför välvilliga ögon. Hon skulle räcka till för alla och varje gång hon inte gjorde det var ett misslyckande. Humöret tröt och det hände att hon slöt sig inom sig när hon inte orkade möta behoven. Hur enkelt hade det inte varit om hon försökt förklara att mamma var trött eller att hon sovit dåligt eller att hon hade värk i benet, men hon ville inte belasta dem med sina problem. Vilka drömmar hade hon haft när hon var ung? Hon mindes knappt längre vad hon hade funderat på då. Om hon inte varit mor och hustru, om hon varit fri, om hon fått ett eget rum, om; och tankarna fortsatte att mala. Hon hade stängt dörren till sitt inre rum och frågan var om det fortfarande fanns hopp om att hitta nyckeln. Allt detta hade inte gått att förklara för John; att hon var missnöjd med sitt liv, när han verkade så nöjd. Att hon tvivlade på sig själv som maka och mor, att hon kände sig ensam, att hon ville bort, bort, bort – hur hade hon kunnat säga det till honom utan att såra för tid och evig framtid? När han hade kramat om hennes ben hade hon velat skrika rakt ut. Hon stod inte ut med krypandet och inom henne hade en hård sköld av stål börjat växa. Hon förstod att det var tvunget för att kunna ta steget.

Johan och Alma strosade genom stadens gator. Ibland sneglade de på varandra och ungdomens heta känslor gick genom deras kroppar. De stannade till vid vattnet och Johan vände sig till Alma och tog hennes hand. Alma stod inte ut. Hennes känslor höll på att spränga henne. Hjärtat bultade och hon kände små svettpärlor i pannan. Johan såg på Alma och blicken stannade kvar. Det susade i huvudet och han sköljdes över av sina känslor. Han ville leva sitt liv med Alma. Han drog henne sakta mot sitt bröst och slog armarna om hennes liv. Ögonen såg kärleken i den andres ögon och blev så starkare. Johan lutade sig ned mot Almas ansikte och hans läppar närmade sig hennes. Hon doftade friskt av tvål och gud vad han hade velat hissa upp henne i luften och svänga runt ett par varv och sedan lägga ned henne i gräset och knäppa upp klänningen och böja ned sitt ansikte och lägga det mellan hennes mjuka bröst och stryka över hennes rygg och pressa sig tyngd, ned på hennes kropp och älska, älska…

Johan och Alma kysste varandra. Den dagen ingick de ett förbund. Kyssen var början till ett liv tillsammans. I kyssen låg all deras längtan, allt hopp om framtiden, planer om hem och barn. De visste båda att de var skapade för varandra. På hemvägen gick de hand i hand och lyckan log mot de unga tu.

 

John låg på dödsbädden. Han visste det. Det sista året hade varit en prövning och trots att han även upplevt fina dagar, hade dagarna utan hopp lagt ett allt tjockare täcke över honom. Han hade funderat mycket på Gud och livet efter detta liv. Fanns det? Skulle han återigen få vandra i sin barndoms bekymmersfria land och möta de som gått före honom. Kanske få springa fritt på en äng och bli upptagen i moderns famn. Han hade haft ett osynligt, men starkt band till sin mor. Det fanns ingen människa han älskat högre än henne; om livet nu var slut för alltid, vad fanns det då för meningen med allt? De dagar han kämpat, alla nätter han grubblat över hur han skulle kunna göra livet lättare för sin familj. Barnet han och Maja tappat. Barnet som satt en spricka i deras äktenskap. Maja hade till slut åkt iväg och när hon kom tillbaka fanns ett lugn i hennes ögon. Veckorna borta hade gjort henne gott. Hon hade bott hos sin syster, men berättade ingenting om dagarna borta från hemmet. Det var enda luckan i deras liv tillsammans. Det enda han visste var att när Maja kom hem öppnade hon sin famn för honom igen och nio månader efteråt föddes Johanna.

Han hade aldrig försökt pressa henne närmare, utan tog sig tanken att han ibland när han gick sina långa vandringar i skogen fick nytt liv. Han fick andas ut det gamla och fylla själen och tankarna på nytt. Han hade även då funderat på Gud och tänkt att om han fanns, var det i stenarna, grenarna, doften från gran, barr och mossa. Det hände att han föll på knä och kysste stigen han gick på. John tänkte att Maja just gått igenom samma reningsbad som han brukade göra i skogen. Vilka tankar hon burit på och hur hon kommit vidare var hennes och inte något han behövde tänka närmare på. Maja var tillbaka! Hon skrattade igen och det hände att de tog om varandra i köket och ögonen spelade igen. Kärleken hade kommit tillbaka.

Johanna var ett märkligt litet barn. Det var något med Johannas blick som fick Maja att vilja titta bort. Johannas ögon var blå som havet och grön som skir vårgrönska, men det var inte färgen som fick Maja att känna avstånd, utan den blick som sa Maja att Johanna visste allt. Maja hade hört talas om barn som föddes med en gammal själ och hon undrade vems själ Johanna hade. För en gammal själ kunde inga hemligheter döljas och Maja började inom sig att känna ett obehag när Johanna tittade på henne. När ingen var i närheten och Johanna skrek hände det att Maja istället för att gå nära dottern och trösta henne drog sig bort och vände bort sitt ansikte.

Närhelst John hade tillfälle hissade han upp Johanna upp och ned i luften till hon kiknade av skratt. Trots hans sitt lite karga yttre hade han en mjuk kärna. Hon kunde ana hans tankar och inre. Som om de gick där i en gemensam värld i en bubbla där inga ord sades. Inombords brusade orden och allt som skulle göras. Den nya dagen sm ständigt tillbaka till Johanna.

Alma

Det var vår och med våren kom de friska vindarna. Alma stod ute på gården och piskade mattor som hängt ute på vädring. På ställningen hängde även husets madrasser. Alma tog en kort paus och rätade på ryggen. Hon sneglade ned på sin lätt rundade mage. Ännu en gång skulle ett barn bli till. Hennes och Johans fjärde. Alma hade magrat. De fylliga och mjuka brösten hade blivit smalare och tunnare och fina linjer hade gjort avtryck i hennes panna. Hon slöt ögonen. Hjälp mig Gud, tänkte hon. Hjälp mig. Jag orkar inte. Hon satte sig ned. Hon förstod inte varför hon vände sig till Gud varje gång hon kände sig uttröttad. Trodde hon verkligen att en ängel skulle komma flygande och lätta hennes bördor, piska hennes mattor och ge barnen mat under tiden hon själv fick sova en drömlös sömn? Hon hade sparat böckerna som hennes mor en gång gett henne. Hon förstod diktens strof bättre än någonsin förut, mitt skri i världen, och Gud vad hon ville skrika rakt ut tills någon plockade upp henne i sin famn och sa: Du slipper. Du är fri. Ta av dig skorna och spring ut på ängen. Lägg dig ned. Titta upp i himlen. Gud ser dig.

Hon var så ensam. Så ensam i världen.

Johan och hon hade förlovat sig och sedermera ingått äktenskap. Hon hade därmed avslutat sin anställning på caféet. Strax därefter var det första barnet på väg. Hon blev fru och fick i och med detta en frus rättigheter och skyldigheter. Hon fann inte längre något nöje i den sexuella akten. Hon var alltid rädd att hon återigen skulle bli havande och hittills hade hon haft rätt. Johan och hon hade slutat att prata med varandra om sina tankar. Var och en gick i sitt, utan vare sig vilja eller förmåga att öppna sig för den andre. Kärleken sipprade bort, ned i golvspringorna, upplöstes bland barnskrik och sjukdomar. Den gled bort mellan bolstren och upphörde att finnas till. För kärlek kan inte frodas i ofrihet och skumma vrår. Den dör i ordlösheten, i skuggorna i skymningstimman mellan det ljusa och mörka. Alma vaknade en dag och insåg att hon var död. För att åter kunna leva – var hon tvungen att hitta tillbaka till sig själv. Vända om och gå i labyrinten tills hon hittade mitten, kärnan. Hon tittade utan blick på sitt yngsta barn. Gode Gud, ge mig mina känslor tillbaka. Finns det en ängel, skicka den till mig. Det går bra med en liten, liten kerub. Jag nöjer mig med ett vingslag. Gud. Jag behöver bara ett vänligt ord från Johan. En smekning på min kind. Gud.

Tystnaden bröts av den minstas gråt. Alma satte tösen i barngungan och mosade en potatis och börja mata barnet. Barnet grät allt högljuddare och Almas huvud blev allt tyngre. Det snurrade, hon kände sig yr och illamående och plötsligt slant skeden och Alma föll ned på golvet. Där låg Alma tills Johan på kvällningen steg in genom hemmets dörr.

Hon hade kräkts och spyor hade kletat sig fast på hennes arm och klänningsliv. Under huvudet låg en pöl av uppkastningar. Alma låg alldeles stilla. Kristina kved och Olle och Gustav hade somnat i varandras famn vid Almas fötter.

Johan satte sig ned vid Alma och lyfte upp hennes överkropp och lade den mot sin axel.

– Alma, hur är det fatt? Hur mår du, kan du prata?

Johan strök bort de kladdiga hårslingorna som fastnat i hennes ansikte.

Alma tittade upp i Johans ansikte.

– Jag är så trött. Jag orkar inte med ännu ett barn.

Johan tittade ned i Almas ansikte. Så länge sedan hon skrattat. Hennes mun hade fått hårda vinklar och att hennes ögon en gång strålat kändes som något alltför avlägset.

– Vi skaffar hjälp några veckor, så får du vila ut, sa Johan. Han lade ned Alma på golvet igen och tog Kristina i sin famn, bytte hennes tygblöjor och lade henne och de större barnen i säng. Sedan tog han Alma i sin famn och knäppte upp hennes förkläde och klänning och drog dem av henne. Han värmde vatten och tvättade hennes hud med tvål och vatten och sköljde igenom hennes hår. Han torkade henne och drog på henne ett nattlinne och bar henne i säng. Han satte sig på sängkanten och strök hennes kind om och om igen.

Alma låg med ögonen slutna. Det var över, hennes kämpande var över. Hon hade inte orkat. Nu skulle de få hjälp.

Miriam tänkte på sitt liv, på sina föräldrar och på deras föräldrar och deras föräldrar och allt som tidigare hänt. Mamma Selma och hennes mor Johanna och hennes mor Maja och hennes mor Alma och männen i deras liv. Allt hade inte varit förgäves. Jag är en dotter till en kämpande kvinna och jag vet inte annat, tänkte Miriam. Hon reste sig upp från bordet i det lilla caféet och gick med kaffekoppen till disken. Alma nickade avmätt åt henne under tiden som hon försiktigt sneglade åt Johans håll. Miriam vände sig om när dörren öppnades och pinglan ljöd och där stod mamma Selma med mormorsfar John. Så söt hon var! En liten ängel. De gick sedan sin väg tillbaka till minnena av mormorsmor Maja. Miriam såg in i Almas ögon och förstod att Alma inte visste att kvinnan hon inte hade tid att se på var hennes ättling. En frukt av den kommande kärleken mellan den unge mannen vid bordet och henne själv.

Kanske hade Alma varit mildare i ögonen om hon tänkt på att varje kvinna hon skulle möta i sitt liv måhända var en framtida dotter.

Miriam betalade för kaffet och såg på Alma. Alma sneglade fortfarande på Johan och i hennes blick fanns den fråga som kvinnor i alla tider hade frågat sig, men aldrig fått något riktigt bra svar på:

– Kan du få mitt hjärta att sjunga?

Annonser

Om Britta

Jag tycker om ord. Formulera ord. Skriva ned min tankar om livet. Det liv som jag aldrig helt kommer att förstå. Jag försöker bara göra det lite mera förståeligt. Genom att skriva. "I like words. Formulate words. Writing down my thoughts about life. The life that I never will completely understand. I just try to make it a little more understandable. By writing."
Det här inlägget postades i Okategoriserat och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Jag har skrivit en berättelse…

  1. arrami54 skriver:

    …jo, alla hjärtan vill sjunga, men nekas ofta sången. Du…du kan verkligen skriva, du målar som Claude Monet och andra färgens mästare, men din teknik är bokstävernas, ordens. Din text fångade mig, men släppte samtidigt fram minnen…vad lika våra vandringar är genom skymning och gryning. Jag är glad att jag får följa dig lite via det du skriver, sänder ett tack och en kram…hoppas ditt hjärta får sjunga.
    😉
    Tack!

    • Britta skriver:

      Tack, tack min vän! Vilka fina ord du skriver om mig. Det värmer! Hoppas allt är bra med dig. Kram!

      • arrami54 skriver:

        Tack, det är ”hyfsat” här. Sommaren har kommit så det är fina dagar. Min ”vita varg” vill helst inte vara inne alls så det blir långa promenader. Ger tid till reflektion. 😉
        Jag har läst din novell igen och undrar om du funderar på att skriva mer, en roman kanske? Att du verkligen kan skriva behöver jag inte upprepa och du ”retar” mitt läsbegär, jag vill ha mer! 🙂
        Hoppas sommaren når er/dig snart och att ditt hjärta sjunger en stillsam vacker visa.

        Må bättre än bra Britta! Kram.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s