August Strindberg och jag…

Ja, jag vet – han ansågs vara en kvinnohatare, en man som verkade ha en fallenhet till misogyni, men jag gillar ändå den mannen. Han älskade nog sina kvinnor trots allt, även om det inte fungerade i det långa loppet. Hans äktenskap med Siri, Frida och Harriet måste väl bevisa det. Jag undrar ändå hur dom hade det? Vad talade dom om när dom låg där i bingen och var förtroliga? Läste han upp några handskrivna rader från Tjänstekvinnan son eller tänkte han ständigt på stoff till nya romaner. Vem vet, i alla fall ska man vara försiktig med förtroliga samtal med författare och personer som har litterära ambitioner.

Jag fick lätt gåshud när jag med andaktsfull känsla strosade runt i Blå tornet, Strindberg sista bostad på Drottninggatan 85 i Stockholm – numera museum, men känslan av att HAN funnits där, skrivit och levt. Kan man bli starstruck av en man som dog 1912? Tydligen.

Vilket avtryck Strindberg har gjort för vårt litterära arv. Från Wikipedia, citat ”Strindberg skrev omkring sextio dramer, tio romaner, tio novellsamlingar och åtminstone åttatusen brev. Det gör honom utan tvekan till en av Sveriges mest produktiva författare. Med denna produktion omfattade Strindberg alla de större idéströmningar som fanns i slutet av 1800-talet.”

Han tyckte att Svenska akademin bestod av amatörer. Han föraktade hundägare och var rädd för poliser. I sin självbiografi Ensam kände han sig avskydd av alla och när han låg på sin dödsbädd 63 år gammal sa han till sin dotter Greta: ”Jag har gjort upp mitt bokslut med detta livet. Nu finns intet personligt mer kvar”. Han tog sin nötta bibel, smekte dottern och sa syftande på bibeln ”Detta är det enda rätta, Greta, kära Greta”.

O August! My August!

”Vuxna” är det nya kollot…

Det finns nivåer av allt, men hur har det kunnat gå så här långt? Det började med tonårsmodet på 60-talet. Gled vidare till flower-power på 70-talet, yuppien på 80-talet, 90-talet och Ny demokrati, över till 2000-talet då de som hade mycket fick ännu mer och sedan 2010-talet då sociala medier fick hjärnsläpp med fullt av folk som fick för sig att de skulle skriva exakt allt som ploppade upp i deras hjärnor. Det hör man ju på namnet – ”social” – det innebär väl att man ska socialisera, uttrycka sin mening, och det är ett lajkande och käbblande utan dess like och alla blir precis lika fåniga som tonåringar på 60-talet. För att allt ska vara så socialt nuförtiden.

Det verkar som om ”sociala medier” har blivit asociala. Personan ska putsas och fejas – jag blir den jag skapar. Intressant tanke. Skulle någon stackars överlevande zenbuddist börja skriva om meditation och andlig utveckling eller en frälsningssoldat skulle skriva Halleluja! på tidslinjen så skulle det bli ett Herrans liv! Sådana underutvecklade typer kan man inte ha att göra med. Tro på ett liv utanför Facebook, Twitter och Insta – hur dum kan man bli? Livet är ju i ett nötskal typ 1000 bilder – vad ska man ha själ och ande till – det kan man ju inte ens fota.

What You See Is What You Get- wysiwyg. Jajamän.

I min bokhylla finns det en bok som heter ”Själens fem stadier”. Den är skriven av en synnerligen mogen man Harry R Moody (en av USAs främsta ålderdomsforskare). Boken köpte jag på bokrean för 20 år sedan och jag har nog läst den 7-8 gånger. Jag läser den varje gång när verkligheten kommer alltför nära inpå – när jag vill krypa in under den kärleksfulla filten av tvivel, tomhet och själsligt armod. Låter det trist? Ungefär som livet kanske, eller som ett citat i boken av George Orwell ”De flesta människor upplever en del glädje under livet, men som helhet är livet ett enda lidande och bara de mycket unga eller de mycket dåraktiga tror att det förhåller sig annorlunda”.

Boken ger mig hopp.

”Minns framför allt att en stor hemlängtan gror i allas våra hjärtan och att en stilla röst alltid ber oss, kallar oss att återvända”.

Det är mystik – bortom ord och bild…

Imorgon…

Kvällen är sen och jag har återigen sett filmen ”Timmarna”. Tre liv, under tre tidsperioder och centralt i handlingen är Virginia Woolf och romanen ”Mrs Dalloway”. Kanske kom jag i rätt stämning efter att jag just ikväll läst sista delen av Karl-Ove Knausgårds romanserie ”Min kamp” på 3 600 sidor. Känslor, liv, vardag och om det som händer under ytan. Finns det en motsats till Facebook borde innehållet i ”Min kamp” platsa som värdig motpol; för allt det glättiga har ingen plats i dessa böcker. Så uppfriskande i all sin långdragna detaljrikedom. Livet är ibland inte större än så och ändå griper det tag. Som svåra saker gör. Verkligheten måste vara verklig, annars spelar ingenting någon roll.

Imorgon är snart idag…

Ett lyckligt slut…

Jag läste alldeles nyss ut boken ”Tillsammans är man mindre ensam” av Anna Gavalda.  Numera krävs det Times New Roman 12 punkter för att en roman på 536 sidor ska kännas lockande. Ett litet komplement är glasögon. Man kan säga att boken har ett lyckligt slut, i den meningen att handlingen smälter ihop. På baksidan av boken står det, citat ”Vi får följa dessa udda existenser under ett år i Paris..” men jag frågar mig – är de verkligen udda? Är inte bokens genomslagskraft, att den blev en bestseller just det faktum att de inte är udda? Att alla som läser boken kan känna igen något i någon av personerna; stammande aristokrat med tics, anorektisk, begåvad konstnär, don Juan-kock eller smått dement pensionär med dålig balans, eller åtminstone deras tankar om vad som ligger bakom det som sedan blev de här personerna?

Boken fick jag i julklapp för snart tre år sedan.  Jag vet att böcker måste ha ett slut. Ibland räcker det inte med en bok, utan historien fortsätter i flera böcker. Som livet. Med alla början och alla avslut. För det finns inte bara en början och ett slut, det finns ett alltid pågående skeende som böljar fram och tillbaka, stiger och sänker sig. Lyckliga slut är bara början till något annat och jag undrar; vad ska jag läsa nu…

Mödrar och söner…

Vi åkte ut till stranden idag igen. Det finns små och stora ting att se på en strand. Livet pågår ständigt och jag är en del av livet. För några dagar sedan kände jag rofylldhet, och därefter fylldes jag av energi – idag kände jag hopp. Jag väntar på den dag alla sakerna sammanfaller. Dynamik – kanske, kommer den känslan imorgon…

Jag läser en bok som heter Mödrar och söner av Théodor Kallifatides. Jag höll den i min hand idag. Boken om föräldrarna och deras inverkan i våra liv. Jag påbörjade ett kapitel som heter ”Första dagen”. På små tavlar överallt i hela Sverige, i korsstygn eller ristade i keramik, finns orden ”Det här är första dagen på resten av mitt liv”. Jag känner en obetvinglig lust att fotografera min hand, som en tavla mot himlen…himlen som är hoppet för mig. Ingen annan bild kan ge mig den känslan av hopp. Den blå himlen. Har funnit årtusenden före mig och kommer att fortsätta årtusenden efter mig. I mitt första kapitel var himlen alltid blå, sedan kom molnen och skyar drog förbi. Som det gör i allas liv. Våra små brister, tillkortakommanden, oförmåga eller brist på kommunikation. Och i allt detta finns vi – tillsammans. Kommunikation är det enda som kan lösa upp. Jag ser dig och du ser mig. Min ring. I silver. Förut har det funnits andra ringar där – av guld och gnistrande stenar. Nu är handen enkel. Bara en hand med en silverring.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Himlen omsluter mig och allt har en början och allt har ett slut. Och Théodor betraktar sin mor och skriver ”Överallt i världen är man gäst, utom hos sin mor”…

Kvinnor som slår följe med vargarna..

Boken som är en samling myter och sagor om vildkvinnans arketyp av Clarissa Pinkola Estés (jungiansk analytiker, poet och sagoberättare) har hjälpt mig flera gånger. När jag förtvivlat och känt hopplösheten äta upp mig finns mod, hopp och liv att hämta i den boken.

Fritt citerat:Utan vildkvinnan (egentligen ett naturligt tillstånd med inneboende integritet och sunda gränser) kan kvinnor inte uppfatta själens röst eller sin naturliga inre rytm. Utan henne är kvinnors inre ögon tillslutna av en skugglik hand, och stora delar av deras dagar förflyter i en halvt förlamande leda eller i dagdrömmeri. Utan henne glömmer de varför de finns till, de håller ut när de hellre borde hålla emot. Utan henne tar de för mycket eller för lite eller ingenting alls. Utan henne tiger de fastän de brinner.

Att närma sig den instinktiva naturen är att inmuta sitt revir, hitta sin flock, finnas i sin kropp med trygghet och stolthet oavsett vilka företräden och skavanker den har, att tala och handla i eget namn, vara medveten, alert, utnyttja sin inneboende kvinnliga intuition och lyhördhet, komma in i sina cykler, finna ut var man hör hemma, utvecklas med värdighet, hålla kvar så mycket som möjligt av medvetandet.

En kultbok från 1992 – kan rekommenderas..