Om en förhoppning…

Late bloomers

Världen vore aningen
gråare, om allt
varit förutbestämt
om alla såg ut
på samma sätt,
gick på samma sätt,
sa samma saker
som en skrattande apa
i en bur, tillsammans
med andra djur

Vi vill alla
bli berörda, känna
något annorlunda
de människor vi älskar
mest av allt
är de som kan se oss
genom andra ögon

De går genom livet
tänker tusen tankar
tills en dag
bitarna faller på plats
och kronbladen slår ut
i underbara färger

Ja, vi älskar dessa
late bloomers
och önskar att någon, någon
aldrig slutar vattna
våra egna späda skott

 

Britta Johansson 2013-03-22
Annonser

Om ni skulle skriva ett kärleksbrev…

Till någon ni älskar, vad skulle ni skriva då? Är det lättare att uttrycka sorg och smärta än att uttrycka kärlek? Hur balanserar man orden så att det inte blir taffligt eller hjärta-smärta av alltihop? Brukar ni skriva kärleksdikter eller är det något som hörde 1700-talet till? Det har hänt att jag skrivit en och annan kärleksdikt. Kanske har jag skrivit dem åt mig själv ibland för att jag inte ska glömma bort att jag är älskad, att troligtvis finns det människor som gillar mig en smula. Och om du vill kan du nu vara den någon ser på – för i din själ, i ditt djup finns en magisk kärna…


Magneter

Din blick i min, tiden står stilla.
Jag ser din själ, din hemlighet, din längtan
Magneter jag vet, så fungerar de
plus mot minus, så blir de ett

Ditt djup är stort, inga snåla passager
min dröm är varm, jag ser på dig
Dina armar, starka, torra och brinnade heta
Jag dras till dig, naken, sårbar, utan skydd

Lyft mig till himlen, låt mig flyga
Spräng mitt pansar i tusen bitar
låt mig få vara rädd och liten
låt mig få växa större än dig

Begränsa mig inte, jämna vägen
jag litar på dig, låt mig leva
Se barnet i mig, det oförstörda
nyfiket, glatt, levande människa

Min blick i din, tiden står stilla
Du ser min själ, min hemlighet, min längtan…

Kommunikation…

Tala till mig…

jag gick i
stora sjok av syren
det var som sommaren
planterat rabatter i
luften
osynliga, men så nära
rakt igenom
min gestalt sig for
ingen
vägg av sten
framför mig
ingen dörr utan nyckel
inom mig
bor

frihet är en sky av syren
så få de hittills är
endast
ögonblicket
som de lever här
vem ska sedan tala
utan ord till
mig
vem ska sedan viska
de orden till min själ…

Britta Johansson

Jag läste ett inlägg för ett tag sedan om en människa som var en – late bloomer, eller säger man kanske bloomed late. Jag vill gärna tro att så är fallet även för mig. En som blommar sent i livet. Det finns fina höstblommor som lyser upp och vad vet vi egentligen om våra inneboende förmågor? Utveckling pågår ständigt. Och förresten är jag bara 14 år – i sinnet… 

Come dine with me…

Den engelska motsvarigheten till ”Halvåtta hos mig”. Ja, även de ger poäng till kvällens kock och en person fick en åtta av en person med motiveringen: Maten var inte så speciell, men han fick mig att känna mig speciell och på något sätt pånyttfödd (ung. så). Och det fick mig att tänka på att det finns personer som har den inverkan på en och tvärtom också.
Utan att man kan sätta fingret på det förändras man inombords.

Tänk vilken inverkan man har på andra; det är svårt att förstå att allt man känner och gör får en effekt hos andra. Att ord verkligen kan lyfta… 

jag är imponerad
dock inte förvånad

ord jag ska minnas
om och om igen…

Det är äkta poesi – i mina öron. Och sedan lade jag till de sista raderna själv. Så poesi behöver inte vara svår, krånglig, utan rak och utan krusiduller. Jag har ibland skrivit så kallad poesi för att försöka utröna mig själv, sätta ord på mina känslor. Ibland förtvivlade ord, över livet och varför, och ibland ord över den glädje som sprirar, bubblar upp.

Jag minns faktiskt inte om jag lagt ut den här dikten här förut, men…

Ögon utan hinder…

det är vackert med ögon utan hinder
dina ögon är som brunnar, mörka,
djupa, utan slut

det är vackert med händer
som rör sig som fåglar, flyktigt, lätt,
som känsliga vingar

det är vackert med glädje
när du skrattar, vill mina händer
varsamt stryka din kind

det är sorgligt med kärlek
som inom oss tynger…

Kanske är människor så lika, så lika och allt vi vill är bara att urskilja oss från mängden, vara den unika människan, vara något speciellt i andras ögon eller bara i någons ögon, den utvalda eller utvalde – den som aldrig blir utbytt, utsorterad, ratad…

Teater

jag på teater varit
inte något att rekommendera
vilka flera håller med..

Ja, vem kan inte känna igen sig i en sån situation; orden som sägs, men vad betyder de? är de sanna eller bara ett skådespel..

Ord är nyckeln till allt och mina ord har ibland varit för raka, för oomskrivna, utan ludd och skyddande bomull. Jag har mycket kvar att lära om ord och skriver därför om dem om och om igen…

Bara ett ord

bara ett ord, så litet som skiljer
bara ett ord och du är min

bara ett ord i det nära, levande
bara ett ord frågande, trevande

bara ett ord jag ville höra
bara ett ord

Kom!

Det kan vara sant, det kan vara osant, en tillfällig känsla eller något som bara är – men att läsa vad andra känner, har känt eller upplevt minskar avståndet. 

lyft mig till himlen, låt mig flyga
spräng mitt pansar i tusen bitar
låt mig få vara rädd och liten
låt mig få växa större än dig… 

Allt jag skrivit själv…

Tala till mig…

jag gick i stora sjok av syren
det var som sommaren
planterat rabatter i luften
osynliga, men så nära
rakt igenom 
min gestalt sig for
ingen vägg av sten
framför mig
ingen dörr utan nyckel
inom mig bor

frihet är en sky av syren
så få de hittills är
endast ögonblicket 
som de lever här
vem ska sedan tala
utan ord till mig
vem ska sedan viska
de orden till min själ…

Den kommer och går…

Det är det här med att skriva dikter eller att skriva över huvud taget – lusten kommer och går. Den har blivit svalare med tiden, lusten, jag brinner inte lika mycket, för orden, eller att jag blir uppslukad av meningar eller ord och känner flow. Jag har märkt att jag oftare kan få den känslan när jag skriver tidigt på morgonen. Det är som om nattens medvetande inte riktigt lämnat för dagen och allt det undermedvetna dröjer kvar.

Jag har suttit och läst lite i gamla papper och texter som jag skrivit. Jag hade så stora drömmar om mitt liv, kände så mycket, kunde ta på dofter, i fantasin levde jag ett underbart liv…

…idag är livet…idag

Sekunder i ett liv…

Alla dagar jag väntat på att något skulle hända,
att det fantastiska, ljusa skulle
komma in i mitt liv
Alla dagar jag hoppats att någon skulle smeka
min panna med lugnande, läkande tag
Alla sekunder som hastigt tickade
förbi och ingenting uträttat blev
bara evig vänta på kärlek, glädje,
frihet och tid

Vart tog det vägen, var allt bara längtan
var livet sekunderna som rann iväg?
Tiden slut, titta ut,
i handen har du din dröm
Kliv ut ur ditt skal, skaka gallret
bryt längtan ut
Jag är fri! Jag är lycklig!
Idag finns jag till
Jag skrattar, arbetar, gnor och sliter
min älskade på kinden smeker

Min väg jag vandrar till sena timmen
Vad där lämnas kvar är enbart minnen
av det goda, onda, svåra, bejakande
ständigt vakande klockas slag.
Se, tiden står stilla mitt i sekunden
min själ, vakna upp, här har du drömmen
Uppfyll den, innan allt är förbi
skynda, skynda – låt ej bli…

Det var en tid när livet växlade skede och så är det nog med livet, att det är inte förrän långt efteråt vi vet när det händer. Men än finns det glimmer i ögonblicken, än svajar löven i milda brisar. Glöm inte bort din dröm. Håll den hårt. Var inte rädd…för att leva eller att känna.

Innan dagen börjar…

Jag vill gripa tag i dagen

Säga åt den, försvinn inte

stanna här hos mig

Jag är stjärnan i universum

som du är stjärnan

i din värld

Om dagarna möts vi

strålar ikapp, alla vi stjärnor

som vill skapa bilden av Orion

Stjärnorna ger bilden

utan dem omkring

vore jag ingenting