Elaka människor får orimligt stort utrymme…

Ni vet, vissa människor kan säga och skriva vad som helst – och det accepteras. Visserligen får de mothugg, men kritik och åsikter verkar rinna av dem ganska snabbt och sedan kommer attacken – och med ränta. De är kanske små människor innerst inne, före detta skolgårdsmobbare eller har en något överdriven självbild. Trump är väl den första man tänker på, sedan har vi Bard. Alexander Bard skriver en rasistisk kommentar på Twitter – han blir emotsagd – Bianca vill inte längre vara med i Talang om Bard är kvar. Bard går till attack och kallar Bianca för skälls- och förnedringsordet ”hora” – som för att smeta på henne något fult – ett gammalt och väl beprövat förnedringstrick. Ja, vad slår hårdast?

Trumps uttalanden är omskrivna världen över och blir väl det man kommer att minnas av honom framöver, en President Plump ”And when you’re a star, they let you do it. You can do anything. Grab ‘em by the p…. You can do anything.”

Det är något som elaka män har gemensamt – fult, nedvärderande språk – utan att de inser att just det gör dem till beklagansvärda och urholkade och deras manliga respekt försvinner bort i takt med slipprigheterna.

Kanske saknar vare sig Trump eller Bard utbildning – men bildning kräver något mer…

Världen är sjuk…

Jag önskar att jag aldrig hade behövt skriva just de orden – men uppriktigt – innerst inne – är det inte så vi alla känner (välanpassade ”svenskar”) att världen är riktigt sjuk? Den här maniska viljan att vara riktigt lyckad i andras ögon gör mig att vilja vomera. Det finns en sak jag kan hålla med Trump om och det är att det är fejk news. Och vet ni vad det gör med en, man förpassas till en mörk återvändsgränd, också tvingad att vända åter för att se lyckan i ögonen. Det är svårt att hålla masken i den stunden. Mörkret faller på, allt blir otydligt, gryningstimman, krigen, svälten, övergreppen, fattigdomen. Det är svårt att hålla masken när allt kommer så nära inpå. De fattiga, lemlästade, våldtagna ropar efter hjälp. Det är då världen känns sjuk. När man tänker på kakel och klinkers och parmiddagar. När man tänker på ord som svängs hit och dit. Speciellt i USA med God som överhet. Även som ett hyckleri. Det får mig verkligen att vomera. Hyckleriet. Falskheten. Alla som trumpetar ut Gud och sedan finner sitt högsta nöje i att döda andra, utesluta, hata, förkasta, förminska – och till sist finns det bara en liten millimetersgud kvar. Någon som en människa själv har skapat.

Vem vet hur Gud är? Kan man finna Gud ibland kakel och klinkers, i en blogg, mellan raderna? Förmodligen. Och Gud om du finns och om du läser bloggar och hör böner – fräls oss ifrån självmordsbombare och hyckleri. Fräls oss ifrån människans fyrkantighet. Fräls oss ifrån oss själva. För du har ju sagt – att sanningen ska göra oss fria och det innebär väl att sanningen ännu inte uppenbarat sig för oss. Kan du inte bara lägga ut det på Facebook?

Denna dagen, ett liv…

Kanske var det Farbror Melkers kunskaper om poeten Thomas Thorild som blev startskottet till MINDFULNESS – en magkänsla om det viktiga här i livet och hur man ska förhålla sig till det. För andra gången idag har jag stött på Horace Engdahl, ja inte i egen hög person – utan i ljud och i skrift. Idag lyssnade jag på radioprogrammet ”Allvarligt talat” där H Engdahl ger sina svar på lyssnares frågor och sedan träffade jag på honom i ett förord i en bok som heter  ”Thomas Thorild – Att följa ögonblicken – texter i urval”. Ni förstår, innan idag hade jag endast hört talas om två av männen i sällskapet, Horace och Melker, Thomas var en vit fläck i min hjärna. Jag har aldrig studerat litteratur, vilket jag smått ångrar. Tänk att få dyka ned i texter från 1700-talet som känns aktuella även idag…

Det är poesi för själen ”Må Förmiddagen vara för mig såsom ett Olympiskt spel, och Eftermiddagen såsom ett Arkadien. Följ Ögnablicken! De leende heliga Stunderna kalla dig. De dölja sig i moln, men för att återblänka ljuvare. Följ dem. Njut deras ljus: skörda deras blomster. Och lät ej skuggorna finna dig innan du börjar att leva! lät ej skymningen möta din gryning!

Vad du gör eller icke gör så flyr den eviga Tiden….”Lev med Naturen, lev idag”.

 Tack Horace. För att det finns människor som du som förstår vad själen behöver. Det är ju aningen försent att tacka TT för hans poesi och texter, men om HE av en händelse skulle ge sig på att googla sitt, Farbror Melker och Thomas Thorilds namn – samtidigt – så finns ju chansen till att mitt tack går fram:-) Man måste älska smilisar ibland.

Och lät ej skuggorna finna dig innan du börjar att leva!

Bara ett ögonblick bort…

Min trygga barndom eller så trygg den kunde vara. Mat på bordet. Ordning och reda. Regler. En 33 cl-läskedrycksflaska som delades i tre glas. Den som delade fick välja sist. Som man sådde fick man skörda. Vintern var kall, snöig och sträng och om sommaren dansade de vita molnen under himlens tak. Om jag hade en lanthandel runt knuten skulle jag gå dit och handla. Vrida och vända på saker jag tänkt köpa och peka på en fin, liten köttbit bakom diskens glas. När jag handlar på stormarknaden har jag en jättevagn att dra runt. Jag går samma runda jämt och vet exakt vad jag ska ha. Jag plockar, skannar och paketerar i mina kassar. Fort går det och allt finns. Varorna går nästan ända upp till taket och överflödet sänder budskapet att det är bara att shoppa loss.

Jag läser om de nya asylreglerna i Danmark och att man där ska kunna konfiskera värdesaker och kontanter hos de som söker asyl och jag känner ett stigande obehag. Parallella liv. Man tror att alla har det som man har det själv tills man någon tid lever ett annat slags liv och får inblick i andras världar. Att inte vara fri. Inte i sitt eget land. Inte i något annat land heller. Att vara i händerna på andras välvilja och inte kunna ta beslut. Att bli fråntagen sina ägodelar i ett främmande land.

Min mamma brukade lyssna på Einar Ekberg och

Jag är främling, jag är en pilgrim
blott en afton, blott en afton bor jag här.
Försök ej hindra mej, jag vill följa
Guds folk på väg genom sand och bölja!
Jag är främling, jag är en pilgrim,
blott en afton, blott en afton bor jag här.

Ibland tänker jag att det är viktigt att tänka på – blott en afton bor jag här. Det får mig att se världen med lite annorlunda ögon.

 

Som det har snöat…

Nu är det vitt ute och en vecka kvar till första advent. Inga stjärnor i mina fönster ännu, men det blir så småningom. Först ska jag flytta och sedan blir det tid för lite julpynt och tomtar. Tiden går så fort och den här hösten har formligen rusat förbi.

Jag har börjat fundera på hur viktig miljön är för mig för att kunna skriva och vara kreativ. Att bara finnas i ett rum vilket som helst inte är nog, utan det måste vara ett rum som föder tankar. Böcker kan kännas levande bara genom att stå i en bokhylla, men de kan också kännas stängda om de finns i fel rum. Jag hoppas i alla fall att det är så och att min inspiration kommer tillbaka när jag har flyttat och har rum med högt i tak.

Människan måste ha en medfödd längtan efter saker som är vackra. Skönhet är balsam för själen. Det vackraste av allt är en eld, det näst vackraste en solnedgång, det tredje vackraste är glittrande vatten och det fjärde vackraste är en blommande äng. Är man född vid ett vatten, är det något man alltid kommer att sakna om man inte ser det från sitt fönster. Men jag ser allt inom mig, allt bär jag med mig…

En enda sanning…

Kanske är människan lat av naturen; att under lång tid arbeta för något, för ett mål, ett visst resultat, få belöningen vid slutändan – är old fashioned. Att se sitt liv i 5- eller 10-årsperspektiv är betydligt svårare än att ansluta sig till något som för tillfället är på allas läppar. Gammaldags, hederligt arbete är urbota dumt. Meningen med livet är inte att vara strävsam. Meningen med livet är att vinna en debatt. Oavsett vilken debatt eller krig som för tillfället pågår är det viktigaste att vinna. Undrar om det var Dr Phil som en gång myntade frågan: Vill du vara lycklig – eller vill du vinna? Det tål att tänka på. Typiskt är också att ingen behöver sitta och undra vem Dr Phil är. Det är han som har svaret på alla relationsproblem. Alla.

För att bli en vinnare måste man först välja ut något som man är någorlunda bra på. Jag skulle aldrig vinna en debatt. Jag vet att mina åsikter är alltför smala för att nå några större massor och jag har inte lust att diskutera dem heller. Alla strategier som finns bakom debatter och tal. Oftast uppfunna av andra än talaren, men det låter bra. Passionen, orden som man känner igen, för man har kanske någon gång tänkt dem själv och då kan det väl inte vara fel? Om något talar till de sämre sidorna inom oss, om någon gör det på ett övertygande sätt, om någon säger att det är rätt att hata, om någon säger, skyll dig själv, om någon säger att det här är den enda sanningen…

Jag skulle i och för sig kunna satsa på något mindre stort då om jag vill bli en vinnare. Kanske hemgjord jordgubbssylt? Jag vet att en gång i tiden blev jag prisad av små, glada människor för min goda jordgubbssylt. Man kunde till och med lägga en klick på den rostade morgonfrallan, som en slags modern, fräsch marmelad. En jordgubbssyltvinnare. Alla som äter av den blir glada och glömmer alla trätor och debatter. Den röda färgen är kärlekens färg och vad kan väl vara mera rätt än att börja morgonen med en klick av kärlek i centrum? Jag har två liter jordgubbar i kylen. En liten insats för att uppnå så mycket. Hör av er om jag ska skicka en dos:-)

Att ändra på gamla inkörda mönster…

Att knäcka koden, att förstå, att återvända, att bli ett i ett sammanhang. Dessa isolerade öar. Vackra, i sin karghet – sett från utsidan, men att vara en vacker ö är bara att vara en vacker ö. Att hela tiden känna att man vill resa till något istället för att vara nog som man är.

Kanske är det människans största gissel eller åtminstone största fundering över tillvaron – dubbelheten. Att alltid vara på väg, fast man vill stanna. Att vilja känna lugn, men bli uttråkad. Tvillingen vi söker som ska göra oss hela, den tappade biten som finns någonstans. Varför tappade vi den från början? Vad är det vi söker som vi tror vi vet vad det är – bara vi finner det så kommer vi att känna igen det, veta att just det är det som fattades…

Vad är det vi vet, som vi inte kommer ihåg. Ungefär så har jag alltid sett på livet. Kommer sanningen att göra mig fri?

Den sociala kompetensen. Sociala medier. Man uppfinner nya uttryck för allt, fast ibland kan jag tycka att det i social kompetens kan finnas en viss förljugenhet, ett smart sätt att glida fram genom livet genom att vara blank och trevlig. Dubbelheten. Var går gränsen mellan förljugenhet och smidighet och när blir ord bara ord utan innehåll?

 

Get a grip on yourself…

Jag finner det fascinerande vad som finns inom människan. Eller människorna, kanske jag skulle ha skrivit. Det som är lika, det som förbinder oss med varandra. Att förmodligen är det så att människor inte kan uppnå sina fulla potentialer om de inte befinner sig i rätt miljö eller blir bekräftade av andra. Kanske är det därför som plastikkirurgin fått ett sådant genomslag – det vackra har alltid en tendens att dra till sig något. Fast kanske har plastikkirurgi ett annat syfte: om man ser att någon gjort ett ingrepp – så är de i samma klubb. De vackra eller de som vill vara vackra och har råd. Det är ungefär som att köpa en riktigt dyr tröja som ser ut som en H&M, men alla som köper dyra kläder vet att just den tröjan är väldigt, väldigt dyr. Man är med i klubben, den som exkluderar och inkluderar.

Man kan exkludera andra på olika sätt. Här är några exempel:

Stark kvinna
Akademiker
Höginkomsttagare
von
Hollywoodfru

Eller att helt enkelt uttrycka sig på ett sätt som förklenar andra. Framhålla vissa grupper eller typer av människor som förmer än andra. Det måste ha sin grund någonstans, en början som ett litet barn inte hade möjlighet att värja sig mot. Påverkan, åsikter, indoktrinering, livsstil. Vi kunde alla ha varit annorlunda. Jag kunde ha varit du och du kunde ha varit jag – om inte – det eller det hade hänt eller förutsättningarna varit erbarmligt dåliga eller väldigt bra och stabila. Någon som levde för dagen och inte hade råd med annat kunde ha varit Prinsessan Victoria och von den eller den kunde ha bott i en familj som inte fick lönen att räcka hela månaden. Vad jag menar är att förutsättningarna är olika, att det förmodligen bor en prins eller prinsessa i alla av oss – om vi bara haft de diamantbeströdda diademen. Jag menar inte att man ska förringa vad människor åstadkommer, men det kan vara nyttigt att tänka på att något gjorde oss till det vi är – fast vi har våra egna val och viljor.

Jag är bara en enkel bonddotter, men vi hade Vilhelm Moberg i bokhyllan. Och kanske skulle nästa års julklapp inte vara en väldigt dyr teknikpryl – utan en kvalitetsbok, en riktigt bok som man kan hålla i och bläddra sidor fram och tillbaka – i papper. Jag kunde ha varit utbildningsminister – om jag bara hade vetat att jag kunnat…

 

Fröding lever…

Ni kommer inte att tro mig. Eller kanske. Kommer ni att känna igen er. Jag gör hellre konstiga meningar än särstavningar.

Ogilla Granska för att ordet särstavningar ger ett rött streck under just det ordet. Jag ogillar dem. Särstavningarna. Fast egentligen, vad spelar det för roll? Är inte livet större än så? Vill vi inte bara dansa och sjunga och tro att allt är till för just vår skull?

Men, låt oss inte glömma de människor som inte finns på FB, som inte har 1 000 vänner, som inte är något – för någon.

Jag glömde kindpussarna. Jag har alltid glömt dem. Inte sagt till varenda människa jag möter: du är fantastisk. Jag har bara tänkt. Det är inte så dumt i alla fall – du är fantastisk! Inom mig, för mig…Nämnde jag att jag älskar Fröding? Han är död. Men orden lever…

Är Gud kristen, muslim, jude eller hindu?

Usch, vad jag är less på människors tro på att ens tro är den enda tro som är den rätta tron. Hängde ni med där? Nej, inte ens jag gjorde det. Måste vi blidka Gud? Måste vi fördöma andra för att själva duga – bara för att man har makt att göra det. Gruppdynamik. Härligt. Vem är vi att veta vem Gud är? Vem kan säga att Gud är si eller så eller att han, hon, hen är av den uppfattningen att du duger och du – duger inte? Har vi inte då förpassat Gud till en fyrkantig förpackning som vi själva skapat i vårt medvetande?

Jag är. Jag tänker. Jag har svårt för plattityder. Jag gör fel. Jag vill ändå göra rätt. Och jag frågar mig – har Gud humor? Kan Gud skratta åt människors små spratt och upptåg och se mellan fingrarna åt små busstreck? Blir Gud bedrövad när han ser människornas hårdhet och tron på att den skulle gör dem bättre – än andra?

Gud – är du kristen, muslim, jude eller hindu? Eller är du något som står över allt vad människor tror och tänker. Kanske struntar du i om man tillhör EFS, Pingstkyrkan eller ber till Allah? Kanske vill du bara att en hand räcks till en annan hand och ingenting annat egentligen spelar någon roll. Säg…

 

Jag önskar att jag hade kommit på de där citaten…

Har ni citerats någon gång? Har ni uttryck en mening som folk gillar och delar på Facebook och skiver om i bloggar? Nej, inte jag heller. Man kunde ju ha haft en citatgen, varit lite lik Churchill, Thatcher, Mahatma Gandhi eller någon poet – Oscar Wilde kanske. Alla de här personerna verkade ju ha ett sinne för citat eller så kanske de hade en citatskrivare eller en privatsekreterare som satt och klurade vid ett stearinljus när kvällen så sakteliga övergick till natt och ögonen blev tröttare och tröttare och vips! kom de där orden till…

Så nu mina vänner ska jag skriva de där kloka orden: (och glöm för allt i världen inte bort var ni läste dem FÖRST; ja, om ni ska dela. Tänk på det. Upphovsrätten.)

”Citatskrivare är människor som inte har något bättre för sig än att försöka vara lustiga, smarta och kloka i andras ögon. Förvånansvärt ofta lyckas de”.

”Kvinnor skulle lyckas bättre i livet om de på ett tidigt stadium helt ignorerade personer som verkade obegripliga och svåra att förstå sig på. Istället för att grubbla ett helt liv på att försöka likna en annan sort borde de inse att de själva har kronblad, stam och rot. Det enda som behövs är lite vatten”.

Vatten, vatten och ännu mera vatten…

Jag har varit på annat håll…

Jag har ytterligare en blogg som jag försökte göra något bra av, men på något sätt sitter skrivlusten i den här bloggen och här känner jag igen människorna. Jag skrev några  inlägg,  men vissa saker passerar oförmärkt förbi. Det sista inlägget ”Så mycket bättre” blev heller ingen hit:

”Här kommer natten. Jag fick ståpäls när Miss Li sjöng Pughs ”Här kommer natten” i programmet ”Så mycket bättre”. Denna totala känslourladdning drog som en vind från TV-rutan och in i vardagsrummet., virvlade runt, ökade, avtog och slutade i ett sprakande fyrverkeri. Fyllde rummet. Fantastiskt…Det är natt. Här har också natten kommit. Det finns en speciell klarhet i en natts tystnad. Världen har liksom stannat av. Avskalad och ny. Varje dag är ny. Tiden tar aldrig slut. Den är som ett tryggt ankare att hålla fast i. I båten seglar vi kors och tvärs, guppar omkring, ror – ibland så behöver vi stå precis stilla och kastar i ankaret. Båten snurrar sakta runt den nedsänkta kättingen. Vi håller kvar, men en dag kastar vi åter loss. Driver mot nya nätter, mot nya dagar – mot livet, till livet. Allt är nytt, även om ingenting är nytt under solen – så är varje dag ny. Det är det som är så fantastiskt med natten – när dagen föds…”

Ingen reaktion. Fast jag hade lagt in Miss Lis sång från Youtube. Man gör vad man kan – men ibland räcker det bara inte till. Och det får mig att fundera över orden; vad vi vill säga och vad vi säger. Att ord kan vara förtäckta mantlar av vad vi egentligen vill förmedla – fast i en annan skepnad. Ridåer. Bottnar allt bara i det störta behovet en människa har – se mig. Helst i ögonen. Förmedla. Bekräfta.

Jag tycker fortfarande att natten är vacker och mystiskt levande fast den är så mörk och tyst. Jag tycker fortfarande väldigt mycket om den här bloggen och jag känner mig som hemma igen…

Nu är det jul här i vårt hus…

Julefriden har infunnit sig – nästan:-) Allt är under kontroll; klapparna inslagna, julgranen på plats – dock utan kulor, glitter och stjärna ännu, men det ska bli ikväll. Matplanering och inköp är avklarade och nu är det bara att gå efter julchecklistan. Nu har jag julledigt. Underbart!

Tänk att alla blir snäppet snällare när det är jul. Folk är vänliga, ler mera, skrattar mera och önskar varandra ”God Jul och Gott Nytt År” till höger och vänster. Jag vill påstå att julen tar fram de ädlaste känslorna hos oss. Inte är 1 maj lika uppsluppet och fryntligt; inte går vi omkring med plakat på juldagen och tjoar: Ropen skalla, skinka åt alla – fast kanske borde vi…

Snart är det jul i vårt hus…

Det var min älsklingspsalm…

Jag läste hos Kyrksyster och mindes min egen skoltid. I två år hade jag kristna lärare och ända från första klass till sexan var det det mycket psalmsjungning, ibland kom prästen till skolan och predikade, ibland spelades det orgel och gitarr och vi fick sjunga kristna sånger tillsammans. Jag tycker fortfarande mycket om Lina Sandell-Bergs ”Blott en dag, ett ögonblick i sänder” – när jag hör den får jag tårar i ögonen, för den rör vid någon av min själs strängar. Idag skulle inte så mycket Gud vara möjligt i skolan, tror jag – det man inte kan bevisa är inte sant…eller kan det ändå vara det. Är vi bara blinda som inte förstår…

Jag tog Gud på allvar när jag var liten. Tron har jag delvis tappat bort på vägen. Söker gör jag alltid. Jag är rädd för att jag inte förstår vidden av det hela. Det enda jag behöver är ju att få vila… 

 Blott en dag, ett ögonblick i sänder
– vilken tröst, vad än som kommer på!
Allt ju vilar i min faders händer:
skulle jag som barn väl ängslas då?

En av de bästa…

Is it true…den här är en av de Eurovision-låtar som stannat kvar hos mig…