Min andra blogg finns på VK: http://blogg.vk.se/brittabloggen/
Det var kul att träffa er ikväll!
En medelålders kvinna. Nyss ”singel”, men drömmar om att kunna tala italienska. Jag har varit på en del semesterresor under årens lopp, mer eller mindre flygrädd varje gång. Drömmen om italien började med att min dotter ville att vi två skulle göra något roligt tillsammans och vi anmälde oss till en nybörjarkurs i italienska på Folkuniversitetet. Efter den kursen fortsatte jag några år själv med ett antal kurser, men det är ju så att man måste träna, träna och åter träna och man glömmer så fort, så jag närde en liten dröm om att åka till Rom och gå en kurs i italienska. Nu skulle jag då bli ensam och min semester var ett tomt blad. Jag gjorde slag i saken och bokade en intensivkurs i två veckor i Rom och ett hotellrum som inte låg alltför långt ifrån Stazione Termini dit jag skulle komma med tåg från Leonardo da Vinci-flygplatsen.
Jag har inget lokalsinne heller, men jag tog tjuren vid hornen och bestämde mig för (trots allt hade jag varit till Rom förut en gång) att jag skulle genomföra resan. Nyinflyttad i min lägenhet hade jag kvällen innan avresan bestämt mig för att strunta i att åka. Kursen var betald, resan var betald, hotellet var betalt, men min rädsla över att gå vilse redan på Umeå flygplats blev för stor. Jag drog fram min röda, fina resväska och packade några småprylar i alla fall. När jag vaknade i ottan nästa morgon bryggde jag kaffe och gick ned till älven och satte mig på en parkbänk. Det var en strålande vacker morgon och solen var på väg att gå upp över mig och Umeå. Nu gör jag det här tänkte jag och sedan sprang jag hem, rafsade ihop lite mera kläder och slängde ned i väskan, sprang till min dotters lägenhet med en nyckel, sprang tillbaka, ringde efter en taxi och kom till Umeå flygplats i god tid. Nu återstod det bara en flygning till Stockholm, därefter Köpenhamn, Rom, tågresa till Stazione Termini och sedan hitta till hotellet. Allt gick hur bra som helst. När jag kom till Rom var kvällen ljum och massor med turister strosade på Via Cavour, där jag gick fram och tillbaka för att hitta till mitt hotell som verkade vara helt omöjligt. En snäll kvinna i en butik gav mig en karta och ett antal andra snälla människor visade mig vägen och när jag äntligen kom fram till mitt hotell kändes som om himmelriket var nära.
I två veckor stannade jag i Rom, gick till skolan i en grupp med högpresterande ungdomar som roade sig ute på nätterna. Själv gick jag promenader på eftermiddagarna. Strosade titt som tätt till Fontana di Trevi och Pantheon, åt middag ute och tänkte inom mig: tänk om jag en dag kommer att bo här en vinter. Se fontänen en kylig höstdag och andas in Rom när inte alla turister är där. Det saknas bara en italienare. På den fronten har jag inte lyckats ännu. Men min dröm lever vidare och en dag kanske någon knackar på mitt hjärtas dörr och säger: ti amo. questa donna é la pui bella in tutti le mondo. Sposata? No, non sposata! (eller något i den stilen).
Man måste hålla sina drömmar levande…
Brittas Betraktelser 