Till mina nya vänner på italienska kursen

Min andra blogg finns på VK: http://blogg.vk.se/brittabloggen/

Det var kul att träffa er ikväll!

En medelålders kvinna. Nyss ”singel”, men drömmar om att kunna tala italienska. Jag har varit på en del semesterresor under årens lopp, mer eller mindre flygrädd varje gång. Drömmen om italien började med att min dotter ville att vi två skulle göra något roligt tillsammans och vi anmälde oss till en nybörjarkurs i italienska på Folkuniversitetet. Efter den kursen fortsatte jag några år själv med ett antal kurser, men det är ju så att man måste träna, träna och åter träna och man glömmer så fort, så jag närde en liten dröm om att åka till Rom och gå en kurs i italienska. Nu skulle jag då bli ensam och min semester var ett tomt blad. Jag gjorde slag i saken och bokade en intensivkurs i två veckor i Rom och ett hotellrum som inte låg alltför långt ifrån Stazione Termini dit jag skulle komma med tåg från Leonardo da Vinci-flygplatsen.

Jag har inget lokalsinne heller, men jag tog tjuren vid hornen och bestämde mig för (trots allt hade jag varit till Rom förut en gång) att jag skulle genomföra resan. Nyinflyttad i min lägenhet hade jag kvällen innan avresan bestämt mig för att strunta i att åka. Kursen var betald, resan var betald, hotellet var betalt, men min rädsla över att gå vilse redan på Umeå flygplats blev för stor. Jag drog fram min röda, fina resväska och packade några småprylar i alla fall. När jag vaknade i ottan nästa morgon bryggde jag kaffe och gick ned till älven och satte mig på en parkbänk. Det var en strålande vacker morgon och solen var på väg att gå upp över mig och Umeå. Nu gör jag det här tänkte jag och sedan sprang jag hem, rafsade ihop lite mera kläder och slängde ned i väskan, sprang till min dotters lägenhet med en nyckel, sprang tillbaka, ringde efter en taxi och kom till Umeå flygplats i god tid. Nu återstod det bara en flygning till Stockholm, därefter Köpenhamn, Rom, tågresa till Stazione Termini och sedan hitta till hotellet. Allt gick hur bra som helst. När jag kom till Rom var kvällen ljum och massor med turister strosade på Via Cavour, där jag gick fram och tillbaka för att hitta till mitt hotell som verkade vara helt omöjligt. En snäll kvinna i en butik gav mig en karta och ett antal andra snälla människor visade mig vägen och när jag äntligen kom fram till mitt hotell kändes som om himmelriket var nära.

I två veckor stannade jag i Rom, gick till skolan i en grupp med högpresterande ungdomar som roade sig ute på nätterna. Själv gick jag promenader på eftermiddagarna. Strosade titt som tätt till Fontana di Trevi och Pantheon, åt middag ute och tänkte inom mig: tänk om jag en dag kommer att bo här en vinter. Se fontänen en kylig höstdag och andas in Rom när inte alla turister är där. Det saknas bara en italienare. På den fronten har jag inte lyckats ännu. Men min dröm lever vidare och en dag kanske någon knackar på mitt hjärtas dörr och säger: ti amo. questa donna é la pui bella in tutti le mondo. Sposata? No, non sposata! (eller något i den stilen).

Man måste hålla sina drömmar levande…

    Nattstad2

Annonser

Italien…

Jag har återigen börjat känna en stark längtan efter Italien. Kanske åker jag dit en månad nästa sommar, kanske inte. Det enda jag vet är att jag längtar till Italien. Allt börjar med en inre längtan. Nästan allt.

Jag är i Rom…

Jag är i Rom – da sola – för att lära mig lite mera italienska under två veckor. Innan jag åkte genomlevde jag en dag med ambivalenta känslor. Jag är fruktansvärt flygrädd, har aldrig åkt utomlands ensam, har inget lokalsinne – ja, ni förstår – det fanns tusen saker att tänka på. Kvällen innan resan hade jag inte packat, ingenting var klart och jag var helt inne på att ställa in resan. Hotellet var bokat och betalt, även resan och kursen, men allt kändes för mycket. Jag ställde i alla fall klockan tidigt på resdagen och bryggde kaffe och gick ut och satte mig och tittade ut över älven. När jag satt där föll allting på plats. Jag skyndade mig tillbaka till lägenheten, beställde taxi till flygplatsen, vattnade blommorna, tömde kylen och packade resväskan. Tre start och landningar utan den minsta nervositet och sedan snabbtåget till Rom från flygplatsen. När jag väl kom fram hade jag inte en fullständig karta över var hotellet var och jag irrade runt i drygt en timme, frågade säkert 15 personer om vägen och när jag slutligen hittade hotellet och fick mitt rum, ungefär kl 21.30 på kvällen kändes det som himmelriket:-)

Kursen är svår. Vad tror ni om rollspel på italienska:-) men jag gått ut och ätit, beställt maten på italienska och absorberar språket. Igår firade jag min födelsedag genom att gå till Fontana di Trevi och sedan till Panteon, där jag åt min födelsedagsmiddag. Hoppas allt är bra med er. Här kommer några bilder från Rom…
IMAG0694 IMAG0703 IMAG0709

 

Mycket har hänt…

Jag ska snart flytta. Inte alls långt härifrån, men till en egen lägenhet. Ännu en gång. För att liva upp tillvaron lite och skapa en guldkant på min semester har jag beslutat mig för att göra den där drömmen som jag tänkt på under flera år – jag ska till Rom och under två veckor plugga italienska. Kursen är bokad, hotell och resa är bokade. Vado a Roma per studiare italiano:-) Jag är flygrädd, har inget lokalsinne, men jag längtar till Italien, till Italiens vackra land. Hotellet har en underbar takterass och frukost får jag varje morgon och sedan ska jag trippa iväg till la scuola och säga Buongiorno till alla jag möter. Kanske bor där en eldig kvinna längst inne i min norrbottniska själ, kanske behöver jag Italien…

Flygningen gick bra - tillbaka från Rom...:-)

Två hungriga italienare får mig att le…

Den lilla miniserien på SVT gör mig lycklig! När jag ser Gennaro och Antonio laga mat, gnabbas lite, berätta gamla minnen och besöka platserna där de växte upp berörs jag. När Gennaro talar om sin mamma och pekar på balkongen till den lägenhet de bodde i när han var nitton år och han tog farväl för att prova lyckan i ett annat land och han visste att han aldrig mera, på samma sätt skulle dela tillvaron där, så är det så mänskligt. Eller när man får se honom spraya på sig parfym i mängder, skoja lite om omfånget på magen, ta på sig en snygg skjorta innan besöket på restaurangen med Michelinstjärnorna. Mat och kärlek. Som de männen kan njuta när de äter en god måltid eller plockar färsk frukt eller citroner direkt från träden, skalar dem med kniv och njuter av varje tugga. Råvarorna. Det färska. Kärleken till pastan. Den enkla matlagningen som blir så god för att råvarorna är så smakrika. Kocken Gennaro Contaldos restaurang i London heter ”Passione”…

Igår åkte granen och julen ut från stugan. Jag dammsög tre kg barr. Funderade över trettondagsafton och trettondagens betydelse. Lagade hjortstek med rotsaker och sås av fond, vin och messmör. Gennaro skulle ha blivit tårögd av lycka…

http://uktv.co.uk/food/chef/aid/530515

http://hogtider.wordpress.com/2008/01/02/varfor-firar-vi-trettondagen/

Bra val ikväll…

När jag kom hem från jobbet idag var jag ganska trött. Bussresan hem hade jag spenderat med att väga för och emot – att gå på italienska kursen eller inte.  Jag var bara en sekund från att inte gå, men jag tänkte, det kommer att bli kul ikväll! Om jag inte går kommer jag att ångra mig! Ge det en chans till – jag kan mera än vad jag tror! När jag kommer dit blir jag pigg!

Och vad tror ni jag gjorde? Jag gick dit, naturligtvis:-) Det gick mycket bättre den här gången, människorna var trevliga och glada och vi hade kul tillsammans! När jag gick hem hade mörkret sänkt sig över gatorna. Inga minusgrader, men ganska fuktigt på asfalten. Jag är så glad att jag gick dit – att jag inte föll för de lata tankarna.  Jag tog ett foto med mobilen när jag strosade hem. En kväll i november, när mörkret lagt sig över taken och allt känns ganska så bra. Grönt ljus. I natt läste jag ut Donna Leons ”Mord i natten”. Nu har jag plockat fram ”Själens fem stadier” från bokhyllan. De orden är precis vad jag behöver just nu…

Det finns en lösning på allt…

Igår började jag ytterligare en kurs i italienska. Det var ju fem månader sedan sist och att konversera ens lätta fraser var svårt. Att förstå är en sak – att tala är en helt annan sak och när jag kom hem igår kände jag en lätt släng av misströstan. Att lära sig ett nytt språk kräver daglig träning. Det är som att skriva eller att träna på något annat. Men, att ge upp ligger inte för mig – det är bara att ta nya tag. Det finns alltid en lösning på allt…

 

Om en stund bär det iväg…

till ett föredrag om Italien och Toscana. Lite ”drömma sig bort”-feelgood i höstmörkret. Jag kanske somnar under föredraget eller så kommer jag kanske att sitta helt fokuserad och lyssna på de intressanta orden och bilderna. Hur som helst tror jag det blir trevligt.

Redan onsdag. Dagarna går så fort. Giorno dopo giorno, lavoro, mango, prepara la colazione, la pranzo e la cena. Tutti giorni della settimana. Perché? Perché?

 

En alldeles särskild dag…

Jag har sett den filmen ikväll, ”En alldeles särskild dag” med Sofia Loren och Marcello Mastroianni. En sexbarnsfamilj, en otrogen man, en sliten hemmafru och en dag i Rom 1938 då människorna strömmar ut ur husen för att hylla Hitler och Mussolini, men mamma Antionetta ska bädda alla sängarna och göra rent i köket och stannar hemma. Burfågeln rymmer från sin bur och för att få tag i den tar hon kontakt med mannen i lägenheten i huset mittemot…

En alldeles särskild dag, Una giornata particolare, ja, har vi inte alla haft någon sådan dag i våra liv. Kanske inte innan ett världskrig bryter ut, kanske inte för att hylla diktatorer och fascister, men någon dag som betydde något alldeles speciellt – ett möte, en dröm, en  upplevelse, en sanning – en alldeles särskild dag. Sorg eller glädje, så nära varandra, de går oundvikligen hand i hand. Och för den skull tänker jag lägga in min älsklingslåt, alla kategorier…the miracle of love, when you open your mind…

I’ve seen the movie tonight, ”A very special day” with Sophia Loren and Marcello Mastroianni. A large family, a cheating husband, a well-worn housewife and a day in Rome in 1938 when people stream out of their houses to celebrate Hitler and Mussolini, but the mother Antoinette should embed all the beds and clean the kitchen and stay home. The bird in the cage escapes from his cage and to get it, she takes contact with the man in the apartment of the house opposite …

A very special day, Una Giornate particolare, yes, we have not all been one such day in our lives. Maybe not before a world war breaks out, maybe not in honor of dictators and fascists, but some days that meant something special – a meeting, a dream, an experience, a truth – a very special day. Sorrow or joy, so close together, they are inevitably go hand in hand. And for that reason I intend to add the song I like most, all categories … The Miracle of Love, When You open your mind …

La prima cosa bella…

Ikväll var det så dags för ”La prima cosa bella” på Folkets Bio i Umeå. ”Drömfilmen för alla som älskar italienska melodramatiska filmer och schlagers från 70-talet.” kan man bl a läsa på Folkets Bio hemsida. Vi tyckte filmen var sevärd och en del funderingar över innehållet stannade kvar inom en när den slutade. Sedan är det kul att lyssna på språket och gå på bio med dotter. Biostolarna är stora, mjuka och röda och i bions källare finns ett litet fik och några godissorter och där kan man servera sig själv och lägga slantarna i en liten korg. Bara det är feelgood…

Folkets Bio. Bild får ej kopieras.

Ikväll ska jag gå på Folkets Bio…

Folkets Bio i Umeå visar ”La prima cosa bella” och dit ska jag bege mig ikväll. Detta är handlingen i filmen: ”Drömfilmen för alla som älskar italienska melodramatiska filmer och schlagers från 70-talet. Regissören Paolo Virzis barndomsskildring från Livorno i Toscana är en varm och humoristisk feelgoodfilm. I centrum står modern Anna med brustna skådespelardrömmar. Filmen rör sig lätt och elegant mellan nutid och 60- och
70-tal. Modern har insjuknat i cancer och lever på hospice, där sonen Bruno
försöker försonas med mamman under hennes sista dagar i livet”.

Precis vad jag behöver just nu i den lite småkulna höstluften, en varm och humoristisk feelgoodfilm. Folkets Bio i Umeå bildades 1973 och är en av landets äldsta, kan man läsa på deras hemsida. Jag har varit dit en gång förut, även den gången visades en italiensk film. Jag har en halv påse Ahlgrens bilar i en låda och en varm tröja att ta på mig. Det blir bio:-)

Fast planerna blev just ändrade: jag får biosällskap imorgon kväll:-)

Ciao!

Jag blir lycklig av ”Solens mat”…

Det pirrar i kroppen och jag kommer på mig själv med att sitta och le. Ibland blir jag lite hjärtnupen; de åldriga människorna, de som ler med stora gluggar, men ändå – bjuder de på ett leende. Långt ifrån Botox och ”What not to wear” är de stjärnor i Bo Hagströms underbara serie om Italiens mat och kultur. Oförställda, levande kan de skrynkla ihop ansiktet som ett russin – så charmigt…

Ieri ho mangiato un panino…

”Jag åt en smörgås igår”.

Ja, smörgåsar äter jag varje dag, men att göra det med finess är en helt annan sak. Det är något med finess som är så lockande. Det spelar ingen roll vad det är, men man känner omedelbart på sig om något har med finess att göra.

Fläskkorv och rotmos? Nej, inte mycket finess där. Grillad salsiccia, ja, nu tar det sig. ”Big Brother”, lite finess – ”På spåret”, här finns det.

Helvetes jävlar! ofiness så det sjunger om det. ”Jag blir smått upprörd” – ja, ni märker skillnaden?

Jag åt en Lingongrova igår, med skinka. Inte mycket finess – men ”Ieri ho mangiato un panino” ger helt andra vibbar. Här förs tankarna till Eros, Sophia, Anita och Julius. Stora ord och stora känslor. Kan knappast tänka mig att Cleopatra serverade Julius fläskkorv och rotmos eller gick omkring i ”One-peace” plyschdräkt i Forum Romanums trädgårdar. Det passar liksom inte in; nej, jag tror bestämt att de satt där och lugnt och stilla grillade en salsiccia över öppen eld under tiden som solens sista strålar sänkte sig ned över byggnadernas tak och pelare. De ståtliga trädkronorna bildade figurer av skönhet mot himlens rosa stråk. Och solen gick ned och Cleopatra såg ned på sina vackra händer och smala fingrar. Hennes korpsvarta hår blänkte mot eldens ljus och i mörkret spelade syrsorna. Hon tog Julius hand och tillsammans gick de ut i natten – och inte tänkte de på att de gick på Roms äldsta gata och att år efter år skulle människor komma efter – och följa dem i deras fotspår…

En dikt på italienska…

Jag har nyss skrivit en liten dikt på italienska. Det går väldigt långsamt att formulera ord till meningar på italienska, men det gör ingenting, fa niente. Att föra ett samtal på italienska är än svårare. Tänka och prata samtidigt?

Le parole parlano…

Penso spesso ad Italia
Italia parla ad io
Si ascolto

Penso spesso a tutti
a volte non capisco la vita
ma si amo
come amo italiano
e non capisco le parole

Fa niente
le parole parlano ad io…

Edit: Min snälla italienska fröken har rättat min dikt så att grammatiken blev rätt:-)

Penso spesso all’Italia
L’Italia parla
ed io la ascolto

Penso spesso a  tutto
a volte non capisco la vita
ma la amo
come amo l’italiano

non capisco le parole
fa niente
le parole mi parlano

Ska betyda ungefär detta:

Orden talar…

Jag tänker ofta på Italien
Italien talar till mig
Jag lyssnar på henne

Jag tänker ofta på allt
Ibland förstår jag inte livet
men jag älskar det
som jag älskar italienska
och inte förstår orden

Det gör ingenting
orden talar till mig…

Extremt nöjd och tillfreds…

Jag har nyss kommit hem från italienska kursen. Det är så roligt! Innan jag går dit känner jag ofta att orken inte riktigt finns att sätta mig att läsa på kvällen när man är lite trött efter jobbet, men det brukar gå över när jag väl är där. Åtminstone går det bra innan pausen. Jag känner sån lust att lära mig nya saker. Cristina, Rune, Tomas, Helen och Viveka ger guldkant till mina torsdagskvällar.

När jag gick hem ikväll, var det fortfarande ljust. Våren är här och på lördag är det Valborgsmässoafton. Tänk vad fort april månad har gått. Snart är det maj, snart ljumma sommarkvällar. Snart sol och grönt gräs.

Ja, jag känner mig extremt nöjd och tillfreds ikväll…