Man tror bara att alla är likadana som en själv…

Eller som svenskar är. På ett eller annat sätt är vi alltid speciella och drar oss inte för att sticka ut. Är det inte 60-talets sexupplysningsfilmer, så är det något annat som gör oss villiga att inte vara som alla andra. Gömda bakom kollektivets breda rygg står vi enade som folk och säger att vi tycker och tänker själva. Kanske har vi storhetsvansinne och tror att vi fortfarande har Karl XII vid rodret eller så är det bara bondesamhällets ättlingar som spridit sig i hela vårt land och av födsel och ohejdad vana gör som man själva tycker är bäst.

Drömmen om den rödmålade stugidyllen försvinner aldrig. Den sattes på pränt av Astrid och efter alla böcker om Bullerbyn och Lönneberga så är landsbygden fortfarande den ultimata paradisdrömmen. Det är våran Astrid som spridit den idyllen till andra länder, de som gillar oss och gärna köper ett fallfärdigt torp på någon avlägsen plats i vårt avlånga rike. Det är vi som har skickat drömmen vidare, om hur man kan leva i en idyll. Vi och Astrid.

Och inför varje midsommar är alla idyllers idyll som måste infrias. Det hjälper inte att man vet hur det sett ut föregående år – typ skyfall, frostvarning, blåst, trötthet – eller vad det månde vara – man måste helt enkelt vara lycklig på midsommar och man måste äta sill.

Snart är det Sveriges nationaldag. Den 6:e juni kommer flaggorna att hissas. Jag gör det redan idag och tackar vårt land för att vi har Stefan och inte Donald, att vi har med istället för emot, att vi tycker mer lika än olika, att vi har poliser som lägger ut en snutt på en improviserad morgondans i gryningen på en bro på sociala medier för att muntra upp folket, att vi inte skjuter journalister med gummikulor, att vi förstår att när man är stor och stark måste man vara snäll.

Låt aldrig vår idyll gå oss förbi – inkludera istället för exkludera – skicka drömmen vidare – man mår ju bara så bra av den…

Det stod H A T E intatuerat på hans fingrar…

I eftermiddag tog jag bussen ut till ett köpcentrum för att strosa runt i en möbelbutik. Några hållplatser innan jag skulle gå av stiger det på ett gäng yngre människor – bland annat en kille i 18-årsåldern (kanske?) och under hans t-shirtärmar stack det ut två heltatuerade armar och händer och ordet bokstäverna HATE på pek- till lillfingret på den ena handen. Själv har jag ett halsband ingraverat med ordet HOPE. Kanske såg jag fel, kanske stod det HOPE på hans knogar – men jag tror inte det.

Vi behöver sannerligen inte mera hat. Idag hade jag bara behövt någon som höll min hand och sa: HOPE, tänk på det, HOPE.

Det är så meningslöst med hat – när kärleken är evig…

Söndagsfeeling…

Jag har kollat igenom lite av det jag skrivit förr om åren och tänker att jag verkligen saknar den dagliga uppdateringen som jag förut kände var så rolig och nästan inte kunde vara utan. Intresset för bloggen har lagt sig, även om jag sporadisk skriver mer eller mindre lyckade inlägg på BrittaBloggen på VK – så när jag återvänder hit känner jag mig hemma och fri.

Det är varmt i Umeå idag, sommaren förbereder sig. Det kommer att finnas tid för att skriva. Jag vill återvända – till det som var jag – ung och lycklig. Fastän vi alltid sa att vi aldrig skulle bli som de urtrista medelålders tanterna och farbröderna som alltid tänkte på morgondagen och aldrig på nuet så sitter jag här nu. Men än finns tid, än finns ögonblick av lycka – som att hitta tillbaka till en gammal blogg!

”Is it too late for love? Mhmhm. Is it too late for love? I wanna know…

Jordan B Peterson…

Det är så längesedan jag skrev här. På min blogg Brittas Betraktelser som jag älskade så innerligt. Inte bara för att det var MIN blogg – det var också det att jag var en av er – ni andra som bloggar här, som fortsatte efter att Aftonbladet stängde ned sin bloggverksamhet.

Jag jobbar, äter och sover. Numera har jag två barnbarn. Två killar – det är magiskt. Kärleken lever och jag får vara en del av den.

Det måste vara något i min personlighet för när jag upptäcker en annan människa, vanligtvis på Youtube, så blir jag fixerad. Nu senast är fixeringen Jordan Peterson. Allt vad han säger, nästan allt vad han tycker – håller jag med om. Ja, hur kan man annat än gilla en sån människa:-) Kanske är det det faktum att jag lär mig något av honom, det är inte försent, allt är fortfarande möjligt – arketyper, ansvar, livet är ingen lek – men gör något av det!

Den 4 juni är det sex år sedan min syster somnade in, men jag tror hon är med mig – för jag är sannerligen fortfarande med henne…

Branden i Grenfell Tower…

Ibland finns inga ord. Allt är så fruktansvärt sorgligt. Jag följde Sky News. De publicerade en livesänd Facebook-film från en boende högst upp i huset. Sekvensen slutade med att hon bad en bön när hon tittade ut från fönstret och såg brandbilarna komma. Tydligen fanns det inget centralt brandlarm i huset eller några sprinkleranläggningar. I den nyligen renoverade fasaden fanns material i cellplast.

Ikväll har demonstranter stormat rådhuset i Kensington för att få besked – vad händer nu och hur kunde detta hända? Varför har ni inte lyssnat på oss förut? Vi har varit oroliga för brandsäkerheten. En kvinna som intervjuades sade, fritt citerat: Innan valet kryllade det av valarbetare som samlade röster – nu är ingen här! Var är Jeremy Corbyn, var är Theresa May? Vi kräver besked! Vi går inte härifrån förrän vi får ett besked!

Och vi känner för de som blev drabbade av detta hemska öde – för familjerna; män, kvinnor och barn som dog i röken och lågorna och för de som drabbades och överlevde.

Och frågorna finns kvar: hur kunde detta ske?

A working class hero is something to be…

 

Handen på mobilen…

Dessa smarta telefoner. Jag ser dem överallt, även i min egen hand ibland. ” Can’t you see, we’ve got everything goin’ on and on and on” sjung Paul Young på 80-talet, men knappast var det en smarttelefon han hade i tankarna då. Ibland tar jag med mig en bok med sidor av papper, inbunden eller pocket, att läsa i bussen på väg till jobbet. När vi kommer till Himmelska Fridens Torg i Holmsund (någon som minns Fredrik Burgman?) så väntar bussen ett kort ögonblick innan den startar igen på väg till metropolen Obbola. Vanligtvis står där en annan buss på mötande sida på väg till staden och där sitter alla, nästan alla, och tittar ned i en mobiltelefon. Men vad gnäller jag om – jag stirrar ju ned i en bok, lika försjunken i mitt som alla andra är i sitt. Men, det är sällan jag läser en bok under tiden som jag cyklar och har ett litet barn på pakethållaren när jag korsar en bussgata.

Lika mycket som det finns ett sockerberoende så finns det alla gånger ett mobilberoende. Och ibland skulle jag bara känna för att förbjuda alla mobiler i hela världen och ge alla små och stora barn en läsebok istället. Jag skulle vilja att någon såg mig. Inte som ett Facebook-fenomen eller en figur i en digital värld – en slags röst i natten från cyberspace, utan en agitator som ställer sig upp på barrikaderna och ropar: stäng av era mobiler! Här ÄR jag! eller åtminstone kidnappa alla laddare och se vad det skulle göra med oss. Hur svetten skulle börja sippra i pannorna och nedför kinderna, alla kontakter borta – och mina sociala nätverk. Och allt det jag skulle lägga ut på webben. Typ reprisen av mitt liv. Backupen. Kan man enbart leva sitt liv en gång? Det tål att tänka på. Det officiella livet alltså. Det högst privata och alla hemligheter finns väl i mobilens undre värld – bland meddelanden, foton och digitala avtryck.

Men, livet i sociala medier fortskrider. Vänner, är de man verkligen känner…

 

Vi föds som original och dör som kopior…

Vi föds som original och dör som kopior brukade min mor säga ibland – men jag undrar det jag. Det verkar som om vi till viss del blir vår egen kopia och upprepar samma sak dag efter dag. Jag har i all enkelhet satt ett kännetecken för var och en av våra älskade partiledare och nu är det upp till er att klura ut vem som döljer sig bakom orden – för är det inte just det som politiker gör ibland – säger några väl valda ord under tiden som man inom sig läser mellan raderna om vad man egentligen menar med sina ord…

  • Det är tufft (SL)
  • Nu ska vi inte vara naiva (AKB)
  • Populismen är på frammarsch (JB)
  • Jag är ju en vinnarskalle (AL)
  • Det är en allvarlig siffra (EBT)
  • Jag tycker att det är en dålig idé (JS)
  • Sverige tar ett unikt ansvar (IL)
  • Vi är ganska vanliga människor med vanliga åsikter (JÅ)

Och är det inte så att alla människor borde komma på sina egna slogans istället för att bara anamma andras – helst något som är upplyftande och helt personligt. Jag har mitt eget som förmodligen kommer från Norrbottens inland: Vad ska det vara bra för? Numera kallas det för kritiskt tänkande. En sak är jag i alla fall helt på det klara med – jag är inte och kommer aldrig att bli ”en ganska vanlig människa med vanliga åsikter”…

Imorgon är en annan dag…

Sitter och läser och fastnade för något jag skrev för ett par år sedan:

Inte utan min coach…

Jag har en bok. Hon hade skrivit i den, till mig – mamman, en morsdag eller var det kanske en födelsedag för några år sedan. Det är en bok som från början innehöll helt blanka blad fritt att sätta sin prägel i. ”Till min vackra mamma. Du är viktig för mig”. Sedan kommer foton på mig och oss tillsammans och små berättelser. ”Ett minne som inte är så kul” utspelar sig en dag i juni för ca 20 år sedan: ”Det var en kall, blåsig och mulen sommardag. Jag tror till och med att det regnade. Det var min första dag på simskolan och det var fruktansvärt. Jag frös så att jag skakade, men in i kallduschen var ett måste innan man hoppade i bassängen. Jag kände hur hela min kropp fick en blå nyans av kylan. Sen är allt ett minne blott till du kom genom grinden till skolans simbassäng. Aldrig någonsin har jag blivit så glad som när du kom och hämtade mig med löftet att jag aldrig mer behövde gå dit”.

Även jag har ett minne av den dagen. Jag hade anmält henne till simskolan i Obbolas utomhusbassäng och när jag hämtade henne visste jag att jag aldrig själv hade badat den dagen. Jag fortsätter att läsa: ”Du borde testa att skriva en bok. Du borde skaffa dig ett träningskort på IKSU. Du borde börja köra bil igen. Du borde sluta att kliva upp 4 på morgonen. Somna om! Innan du dör bör du ha rest till Italien och läst italienska.”

Jag reste till Rom för två år sedan och läste italienska och jag har nyss köpt en bil och börjat köra igen och sover det gör jag. Jag har bara två saker kvar – träningskort på IKSU och att skriva en bok. Jag antar att träningskortet på IKSU är det svåraste att uppnå.

Det är också snart 20 år sedan jag för första gången skrev ett litet kåseri i SkärgårdsNytt  – ”En knapps betydelse” och det är väl på den nivån jag fortfarande befinner mig.  Jag funderar ständigt över människor, vad vi gör och vad det får för konsekvenser och varför jag är den jag är. Jag vet inte vem som läst mina små alster, om något av dessa överhuvudtaget haft betydelse för någon – men vad jag vet är att min dotters bok har haft betydelse för mig. Hon som nyss själv blivit mamma. Och jag undrar vad som hänt om jag sagt: ”Det var väl inte så kallt idag. Lite regn och blåst får man väl tåla”. Kanske hade jag fått en bok i alla fall, men det ger mig ändå en hint om att vi aldrig kan veta vad som döljer sig i en annan människas inre, inte ett barns, inte en förälders eller någon annan persons.

Glöm inte bort att tänka på pensionen och håll koll på börskurserna. Det sägs, att ynka 85 personer äger mer än 3,5 miljarder fattiga människor. Livet är orättvist. Därför finns organisationer som Lions. Som känner ett engagemang, som vill hjälpa, som vill. Inte är bilden av det vi vill visa upp allt – det är innehållet som spelar roll. Jag ska fortsätta att fynda på Myrorna och leva mitt liv. Kanske flyttar jag till Italien en dag och skriver min bok, vem vet…

Snart ljusnar det…

Utanför mitt fönster är mörkret ännu kompakt. En gatlyktas milda sken lyser upp. Det är söndag idag och ännu är timmarna blanka. Ett oskrivet blad, en dag utan krav. Jag sitter här med mitt nybryggda kaffe och är. Jag är här, men min tanke är även någon annanstans. Denna mystik över människans förmåga att uppleva. Världen inombords och världen utanför. Det är som en soluppgång som lovar något, ger hopp om nästa dag, om det här livet och allt som ryms utanför. Som stjärnor är vi. Tillsammans.

De tidiga morgnarna är alltid bäst…

No fake news…

Jag svävar uppe i det blå och ser ut över Sverige. Det är sant. Jag har fått vingar. Jag har blivit en ängel. Jag kan titta in i varje hus, höra varje ömt ord som sägs och se varje slag som delas ut. Jag kan se att människors tillvaro är helt olika varandras, några föds med silversked i mun och några har inga penningar alls. Det är sant. I staden tycker man att lantisar är trögtänkta idioter och på landet tycker man att stadsborna är dryga och opålitliga. Det är sant. Vissa män tycker fortfarande att kvinnor ska serva männen och några kvinnor vill inte ha med män att göra överhuvudtaget. Ibland ser jag mörker, vapen och stor rädsla och ibland ser jag kärlek och frid.

Ibland ser jag människor som är upplysta, intelligenta och fridsamma, ibland ser jag människor som inte vill annat än att skapa oro, kriser och strider. Ibland ser jag äldreboenden där gamla behandlas som imbecilla och ibland ser jag människor med visioner för en bättre värld.

Ibland ser jag människor som är fyllda av gamla oförrätter, ilska och behov av hämnd för något som hände för trehundra år sedan. Ibland ser jag ett barn som går omkring på en äng och plockar blommor innesluten i oändlig kärlek.

Ibland ser jag människor som är rovdjur, ständigt på jakt efter pengar och makt. Ibland ser jag bönder som mjölkar kor och mockar ladugårdar ren från dynga. De står både bokstavligt och bildligt talat mitt i skiten och kämpar för att människor som bor i Sverige ska kunna köpa närproducerad mjölk.

Alltid ser jag samma människor på TV som kommer med sina åsikter om vad människor i Sverige tycker och tänker. De tyckande människorna har alltid rätt, rätt att basunera ut vad folk tycker, rätt att ha en röst, rätt att säga det ena eller det andra, rätt att vara subjektiva, rätt att driva sina frågor, rätt att ge röst åt svenskar och säga att det är kris fast många människor inte upplever någon kris. Rätt att säga att nu vill svenskarna ha vapen, fast egentligen man ger uttryck åt sin egen önskan om rätten att bära ett vapen.

Jag har blivit en ängel med vingar. Klockan är 09:47. Solen skiner i Umeå. Snön ligger lätt som ett duntäcke på marken. Det är sant.

Jazzfestival…

Igår var jag på Umeå Jazzfestival. Jag lyssnade på tre konserter – men gav upp innan det blev storbandsjazz. Jag tror jazzmusiken skulle vinna på att ha kortare låtar, de tar liksom aldrig slut. David Sanborn (vilken saxofonist) och Christian McBride trio var mycket bra, men jag älskade också två tjejer  som uppträdde i jazzhörnan Freja – om jag inte har fel hette de DUo Sanna. Vokalisten var som en blandning av Monica Zetterlund och Veronica Maggio och den andra var pianist. Helt klart fick de till en väldigt skön stämning!

Annars har jag snöat in på Netflix. Jag är som ett barn på julafton och avverkar minst en film per dag/kväll. Idag såg jag ”The Giver” om ett samhälle där alla minnen är borta och man lever själlösa liv utan känslor, allt för att undvika konflikter. I allt elände som finns idag så har vi ändå förmåga att känna kärlek till varandra, tack och lov.

Mitt skrivande har gått i baklås och jag känner inte samma inspiration eller lust att sväva ut i ord. Jag vet inte om jag har tappat det jag hade, men jag tänker att det man tappat kan man också få tillbaka.En av mina gamla orkidéer har fått knoppar igen. Det har nog med vattningen att göra – sparsamt men regelbundet. Man får helt enkelt inte glömma bort att vattna. Och en dag blir den fula ankungen en vacker svan igen…

Att skaffa ett annat liv…

Detta är ett test. Skrev det här inlägget på VKs blogg. Ingen respons. Jag har fallerat i ordens värld. Eller, har jag?

Kanske har vi det alla inom oss, frågor om våra liv och hur det hittills gestaltat sig och hur hade det varit om det varit på ett annorlunda sätt? Om ni sett filmen ”Sliding doors” förstår ni precis vad jag menar. Gwyneth Paltrow, som spelar den kvinnliga huvudrollen åker hem efter en minst sagt tuff dag på jobbet, lite för tidigt. Ena gången hinner hon med tunnelbanan, i det andra scenariot hinner hon inte med och dörren stängs framför henne…och sedan får man parallella historier. Fast filmen är från 1998 känns den ändå aktuell. Skulle man inte önska att missarna i ens liv hade kunna pågå i en värld och i en annan, mycket bättre värld fanns andra alternativ?

De är som dominobrickor, våra liv, när en bricka faller, faller alla andra också. Att enstaka händelser kan ha så stor inverkan på så många andra människors. När man tänker närmare efter så är varje liten händelse, varje litet beslut, varje hårt ord, varje svek – något mycket större. Och varje liten blick, varje skratt, varje kärleksyttring ett måste…

GnällSverige…

Folk är mer än lovligt bortskämda idag och gnäller över allt och inget. Bagateller och petitesser ska ventileras och skrivas om. Jag är otroligt tacksam över det jag har. Jag skulle säkert kunna ha det ännu bättre, men även sämre – vilket får mig att må ganska bra. Rinnande varmt vatten, värme och inomhustoalett är ingenting som jag tar för givet – när jag var barn hände det då och då att vattnet i brunnen sinade, det var iskallt inne på morgonen innan vedpannan fick fyr och även utedasset fick nyttjas ibland. Jag fördes in i 60-talet av en fläkt från 40-talet och jag förstår värdet i det vi har idag.

Bland unga har det utvecklats någon slags perfektionshetsigt cupcakesliv med bilder bland perfekta förhållanden, barn, familjer, vänner och hem. Livet tycks ha blivit något som läggs i andras händer, att bli bedömd och med högsta betyg godkänd. Elitistiskt tänkande som säkert många ligger på nätterna och funderar över. Det är svårt att leva upp till perfektion.

När jag såg att Gina Dirawi, denna begåvade, proffsiga, humoristiska tjej skulle bli årets julvärd så blev jag glad! Jag vet att ljuset kommer att bli tänt, någon skämt kommer att bli sänt och hon kommer att bli en alldeles underbar julaftonspresentatör. I likhet med jordbrukssamhällets tillbakagång i Sverige ändras också människorna som lever i Sverige. Vi är en del av den utvecklingen. På riktigt.

Det har varit en vecka med många tankar. Det verkar alltid finnas människor som vill och gör gott och sedan finns det en klick människor som vill ont. De goda människorna får hela tiden ta hand om effekterna av onda gärningar. Livet är alltför svårt att förstå sig på ibland…

Att vara lycklig…

Det finns ett nytt begrepp. Ja, kanske är det inte nytt – men för mig är faktiskt det: champagneproblem. Ett uttryck som används istället för i-landsproblem. Snöglopp och storm i tre dagar: champagneproblem. Hårda avocadon: champagneproblem. Ja, alla dessa små petitesser som rör våra hjärnor. Som vi upprörs över när ingenting annat poppar upp som jämförelse.

Mina världar kolliderar. Min lilla värld som just nu är en bubbla av ren och skär lycka för dem jag älskar. Sedan den stora världen som ter sig allt hårdare och grymmare. Alla de där människorna som kunde ha blivit lyckliga om de bara sett ett ljus eller inte haft så hårda hjärtan. Alla de där människorna som måste krossa andra för att de är små och ynkliga själva. Alla de där människorna som har glömt bort att det finns känslor och empati. Alla de där människorna som är insnärjda i ondskans klor. Det är inget tillstånd som medför någon större lycka. Att ”gå på” starka ledares budskap om förtyck av andra är det största misstaget någon människa kan göra.

En stark människa tänker själv. En stark människa vill aldrig ta makten över andra människor. En stark människa älskar människor som vill lyfta andra – inte förgöra dem.