GnällSverige…

Folk är mer än lovligt bortskämda idag och gnäller över allt och inget. Bagateller och petitesser ska ventileras och skrivas om. Jag är otroligt tacksam över det jag har. Jag skulle säkert kunna ha det ännu bättre, men även sämre – vilket får mig att må ganska bra. Rinnande varmt vatten, värme och inomhustoalett är ingenting som jag tar för givet – när jag var barn hände det då och då att vattnet i brunnen sinade, det var iskallt inne på morgonen innan vedpannan fick fyr och även utedasset fick nyttjas ibland. Jag fördes in i 60-talet av en fläkt från 40-talet och jag förstår värdet i det vi har idag.

Bland unga har det utvecklats någon slags perfektionshetsigt cupcakesliv med bilder bland perfekta förhållanden, barn, familjer, vänner och hem. Livet tycks ha blivit något som läggs i andras händer, att bli bedömd och med högsta betyg godkänd. Elitistiskt tänkande som säkert många ligger på nätterna och funderar över. Det är svårt att leva upp till perfektion.

När jag såg att Gina Dirawi, denna begåvade, proffsiga, humoristiska tjej skulle bli årets julvärd så blev jag glad! Jag vet att ljuset kommer att bli tänt, någon skämt kommer att bli sänt och hon kommer att bli en alldeles underbar julaftonspresentatör. I likhet med jordbrukssamhällets tillbakagång i Sverige ändras också människorna som lever i Sverige. Vi är en del av den utvecklingen. På riktigt.

Det har varit en vecka med många tankar. Det verkar alltid finnas människor som vill och gör gott och sedan finns det en klick människor som vill ont. De goda människorna får hela tiden ta hand om effekterna av onda gärningar. Livet är alltför svårt att förstå sig på ibland…

Att vara lycklig…

Det finns ett nytt begrepp. Ja, kanske är det inte nytt – men för mig är faktiskt det: champagneproblem. Ett uttryck som används istället för i-landsproblem. Snöglopp och storm i tre dagar: champagneproblem. Hårda avocadon: champagneproblem. Ja, alla dessa små petitesser som rör våra hjärnor. Som vi upprörs över när ingenting annat poppar upp som jämförelse.

Mina världar kolliderar. Min lilla värld som just nu är en bubbla av ren och skär lycka för dem jag älskar. Sedan den stora världen som ter sig allt hårdare och grymmare. Alla de där människorna som kunde ha blivit lyckliga om de bara sett ett ljus eller inte haft så hårda hjärtan. Alla de där människorna som måste krossa andra för att de är små och ynkliga själva. Alla de där människorna som har glömt bort att det finns känslor och empati. Alla de där människorna som är insnärjda i ondskans klor. Det är inget tillstånd som medför någon större lycka. Att ”gå på” starka ledares budskap om förtyck av andra är det största misstaget någon människa kan göra.

En stark människa tänker själv. En stark människa vill aldrig ta makten över andra människor. En stark människa älskar människor som vill lyfta andra – inte förgöra dem.

Julen är här…

Eller rättare sagt; snart är den här. Jag håller på att återskapa julen. Det slog mig igår när jag lade fram juldukar och några tomtar kom fram och trasmattan i rött, grönt och blått – att jag återskapar min barndoms jul. Tryggheten i det välbekanta och att känna banden till det som var då. Allt kommer så nära. Julens dofter är skinkan i ugnen, pepparkakorna, glöggen som kokas och sillsalladen. Mammas recept. Kryddpeppar i köttbullarna och inte för mycket socker i lagen till den inlagda sillen. Bonaden som satt i kökskammaren, som min mormor sydde till min mamma och som jag älskade. En julafton fick jag en broderad bonad av min mor, en exakt kopia av mormors skapelse med orden ”Välkommen, härliga juletid”. Det är en slags affirmation, den säger inte att julen är jobbig, stökig, stressig och ångestskapande – den säger att julen är en härlig tid. Den säger inte att man måste förgås av stress innan julen – den säger ”förbered en del, köp lite klappar, gör det som känns bra och njut sedan av lediga dagar och känn lite frid.” Välkommen härliga juletid.

Jag saknar en julkrubba. Jag har ingen. Det var annars höjdpunkten vid barndomens julförberedelser, att placera ut Josef, Maria, de tre vise männen, fåren och hoppas att det lilla, nakna Jesusbarnet fortfarande fanns kvar bland julgrejorna. Utan att tänka på det har jag alltid återskapat. Våra ritualer som vi gör, som så många andra gjort före oss – för att minnas ursprunget och komma nära tillbaka i tiden till den allra första händelsen.

I år kommer jag och min dotter att fira julafton tillsammans – vi två – med ett gammaldags julbord, en levande gran och julens dofter. Och tillsammans ska vi se Karl-Bertils Jonsson julsaga och drömma oss bort till en tid – när det fanns en man som hette Tage Danielsson och en skolpojke som hade Robin Hood som idol.

Välkommen, härliga juletid.

Vi får aldrig glömma att kärleken är störst av allt…

”Medelåldern för kvinnorna som skilde sig under 2012 var knappt 42 år och för männen 45 år.” Detta kan man läsa på Statistiska centralbyråns hemsida. Det stämmer nog i mitt fall också – för jag var nog ungefär 42 år när jag skilde mig och min man några år äldre. Nu har det gått ett decennium sedan dess.

Det finns andra hemsidor också; exv Skilsmässaonline som käckt skriver att:

”Enklaste & smidigaste sättet att få skilsmässa i Sverige
En skilsmässa behöver inte vara komplicerad eller dyr. Välj det skilsmässopaket som     passar er bäst. Inom 2-4 arbetsdagar upprättar en jurist de handlingar ni behöver för er skilsmässa. Allt postas hem till er, redo att skrivas under. Snabbt, enkelt & billigt.”

Så avskalat enkelt. Ord kan ibland vara helt tonlösa och nästan känslokalla. Det behövs i vissa situationer. Som skilsmässor. Eller döden. Eller alla händelser som berör.

Vi är mycket för att rationalisera saker och ting. Skriva ner ord på papper som låter ungefär som om ”använd ett paraply om det regnar”.

Som vårdguiden: I Sverige har vi fri abort och kvinnan har rätt att själv fatta beslut om sin kropp. Om du är tveksam till om du vill behålla barnet kan det vara bra att prata med någon som du har förtroende för till exempel en nära vän eller en familjemedlem. För även om du har rätt att göra abort så kan det vara ett svårt beslut.

Eller på Fonus hemsida: ”Att planera för sin död och begravning kan först kännas märkligt…planeringen handlar lika mycket om att själv bestämma som att underlätta för närstående”

Och vet ni vad – ibland kan tonlösa ord slå hårdare än ord som river i.

Men här kommer lite Britta-filosofi:

Om du är gift och har tänkt skilja dig. Gör det – men gör det i kärlek. För trots allt så delade ni många år av era liv tillsammans. Ni delade något. Barnen. Allt ni gjorde och fick. Lyfte dem högt i luften. Skrattade. De stora ögonblicken delade ni.

Barn är en gudagåva. Man kan inte döma. Det finns situationer när en abort är nödvändig. Men fundera en extra gång.

Du behöver inte planera allt. Det räcker med PPM och pensionsförsäkringen. När du är död – är du död. Vila redan nu i den vetskapen. Men, kanske en dag kommer du till liv igen! Kanske finns det en gud som är barmhärtig och fylld med känslor. Kanske…

Vi gör vad vi kan…

Åkte bussen hem till Umeå igår. Några dagar i barndomshemmet föder alltid tankar – på livet i största allmänhet och vad att leva är. Att ingen kan uppleva livet på olika ställen samtidigt vet vi ju – man måste välja; exv att bo på en naturskön plats utan människor eller bland asfalt och höghus med människor. Vad innebär det egentligen att åka hem?

Jag satt i bussen med Aftonbladet i handen och läste om pastor Jim Brazzil som tröstat hundratals dödsdömda i staten Texas. Artikeln avslutas med Jims råd till människor, citat:

Livet är en gåva. Slösa det inte. Gottgör. Förlåt. Gå vidare.

Min 89-åriga mamma har haft semester från sitt äldreboende och fått tillbringa fyra veckor på landet, i sitt gamla hem. Med hjälp av tillsyn av mina systrar har det här varit möjligt. Nu är sommarlovet slut, sa hon igår, men vi sa att sommaren inte är slut – ännu finns fina dagar kvar…

Jag åkte hem med en liter hjortron som jag plockade bakom huset, tillsammans med min syster, svägerska och systerdotter. Alla tillsammans. Tysta, koncentrerade på att hitta de mogna bären. Jag plockar alltid alla – kartens färg slår det mogna bärets. Så igår när jag återvände till staden kokade jag sylt. Ett stråk av hemma i mitt kök…

A casa…

Nu är jag här. Att vända blad känns som att någon annan gjort anspråk på – så jag säger att jag scrollar. Är inte livet egentligen så; man flyter mellan sidor och det som är just nu är också ständigt under förändring. Jag har tvättmaskin i lägenheten – vilken lyx! Just nu puttrar den första tvätten. Det känns hemtrevligt.

Här är några foton från mitt nuvarande liv. Fotot på älven tog jag i morse vid sjutiden. Jag bryggde kaffe och tog med mig en solstol, gick den lilla kröken ned till gräsmattor och vatten…

Ytligheten tär på det inre…

Jag kan inte sätta fingret på det, och även om mitt liv är kort i jämförelse med tiden sedan alltings uppkomst – så har ändå saker och ting ändrat riktning under min livstid. Filmen Stepford wives har något med det hela att göra. Den handlar om ett perfekt litet samhälle någonstans i USA. Alla fruar ser perfekta ut och lagar de godaste middagarna till sina män – men något känns helt fel. Ytan som visas upp är perfekt, men stämmer bilden?

Den här tiden vi lever i – kindpussarnas och den sociala kompetensens tid. Strunt egentligen om man skulle gå omkring och ljuga en hel dag och dölja alla sina skavanker – huvudsaken är vad man förmedlar. Om man kan bygga upp sitt eget varumärke och bli något stort i andras ögon. Idag är vi varumärken, idag är det lyckliga livet inte bara liv i glättiga tidningsmagasin och program som Äntligen hemma, utan livet är det som vi publicerar på Facebook och bloggar. Man kan tjäna pengar på hur smart man hanterar sitt liv, bli en strateg, i karriären, i konsten att bygga en falsk ridå av perfektionism. För de där vanliga, ynkliga människorna som fanns förr, som visade känslor, gick i omatchade kläder och aldrig hade satt sin fot på ett gym är för fula för att visas upp idag. De stör helt enkelt bilden av perfektionismen.

Vad händer när ett lands varumärke krackelerar, när det som byggts upp och visionerna, drömmarna om det goda samhället bleknar bort? När kindpussen förvandlats till ett svek. När människorna i landet inte längre är vi och människorna i samhället inte längre känner igen sig i bilden av vi. Borde inte då bilden av vi ruskas om? Borde inte då bilden av vi även inkludera riktiga människor som aldrig blivit träningsfreaks eller missat chansen till färgveckorna på Colorama? Som aldrig anlitat en trädgårdsarkitekt eller vars största problem inte är ”att få livspussslet att gå ihop” och dessutom aldrig funderat över vilket vin som passar till respektive rätt när gästerna kommer på middag.

Ja, ytlighetens tomma innehåll tär och den som inte fått vetskap om att världen innanför bilden av det perfekta livet kanske tror att livet ska vara som i samhället Stepford.

Mitt perfekta liv är som färsk fisk. Den luktar, känns, är hal och måste göras upp, fjällas och filéas och sedan stekas i smör. Och ätas…

Hannah och förmågan att tänka…

Jag såg filmen om Hannah Arendt. Den lämnade mig med en slags melankoli – över människans lägre sidor. Hannah, den tysk-judiska filosofen, professorn, boende i New York åker till Jerusalem som journalist och med uppdraget att skriva ett antal artiklar till The NewYorker, från rättegången mot Adolf Eichmann. Hon blir förvånad för hon finner Eichmann inte som ett monster utan som en ingenting – en ordinär människa, ett tomt skal som har kopplat bort sina tankar – och bara lydde order. Han skötte bara sin del i logistiken.

Det går en serie på TV från BBC som heter Adolf Hitler – ondskans förförelse. Det fanns en oerhört djävulsk plan bakom iscensättandet av tanken om att det vita ariska folket var höjt över alla andra och att Tyskland åter skulle bli en stormakt. De hurrande skarorna – de vanliga människorna – hade kopplat bort sina egna tankar.

Människor har både lägre och högre sidor, men tänk att leva i en stat som säger att det är ok – det är ok att hata, det är ok att krossa, det är ok att utnyttja, det är ok att döda – en stat som eldar på de lägre sidorna. Jag måste säga att jag har svårt att bara skriva Hitlers namn. Det vänder sig i magen av avsky.

Det är viktigt att aldrig glömma.

Det här var från min blogg på VK. Filmen såg jag i söndags. Jag känner mig trött och lite sliten. Vårtrött. Uppgiven. Jag går i mina gamla skor, sneglar på de röda mockabootsen med klack och tänker att jag borde ta dem på mig. Svänga runt på parketten. Men jag orkar inte. Jag saknar mig själv, hon som finns inom den som spanar efter våren och trippar glatt när fåglar kvittrar.

om du vågar… Bakom skynket… Det krävs en del att se bakom skynket föra det åt sidan inte förskräckas av synen finns det något där kan man fråga Bakom skynket är människan naken sårbar, vit, gul eller svart endast färgen skiljer åt inga manus kan förändra inga attribut kan vilseleda endast är den nakna människan Så om du vågar se bakom skynket har du mod att se har du mod att bara vara lyft skynket Om du har kvar förmågan att se vet du att bakom skynket finns spegeln som är du Av Britta Johansson

Tillbaka…

Tillbaka efter helgbesök hos mamma. När jag satt på bussen hem till Umeå kände jag tårar i ögonvrån. Det var tur att jag nästan sov och blundade och hade fönsterplats. Man vet ju inte vad man ska ta sig till med människor som har tårar i ögonen. Ska man säga något, fråga hur det är med risken att man får en hulkande, medelålders kvinna runt halsen? Risken var i alla fall liten för tårarna gick snabbt att stryka bort. Det är bara det att det blir svårare för varje gång att säga ett käckt säga hej då. Hos mamma luktar det mamma. I alla saker svävar mammas hand. Hon lade fram sina händer och visade hur ådriga de har blivit och jag sträckte fram min och visade att även min hand har väl synliga ådror.

Mamma har kapitulerat och har nu en mikrovågsugn i sitt kök och får mat hemlevererad en gång per dag; platsförpackningar med kyckling eller fläsklägg och grönsaker. En oerhört fin service och något att vara tacksam över. Det är bara svårt att veta vilket vred som reglerar värmen och vilket som är tiden. Gråten finns inom mig. Stackars de människor som inte kan gråta, vad gör dom av sin sorg och ledsnad?

Vi har spelat trekantsspelet flera gånger. Spelet är handgjort och har tydligt markerade siffror i hörnen, men vi tänder upp alla lampor i köket för att vi ska kunna se bättre. Glasögonen hjälper inte längre. Gula fläcken.

Vi gick en promenad ute igår. Mamma har både ute- och innerullator och vädret var ljuvligt och ingen jacka eller kofta behövdes. Vi gick en runda bland hyreshusen och stannade tre gånger och vilade på parkbänkar och satt och njöt av luft och sensommarvärme.

Man blir aldrig för gammal för att längta hem…

Mitt inre rum…

en ny dag
mörkret dröjer sig kvar

i mitt inre rum
börjar dagen
skapa något
gör någonting av den

Weekly photo challenge: Hope

It is the 2nd of August 2011 and we are driving a rental car on Mallorca. It is a special day. The weather is nice, the road are narrow and I am afraid of narrow roads and steeps. Once upon a time there was a young woman, who drove a car in the winter. It was snowing and the weather conditions was terrible. I had two young girls in the back of the car. Two trucks passed my car. The second truck did not have control of the trailer, and it hit my car in the side. The car tumbled around and finally it stopped. The windows were broken, the entire car was demolished. We hang upside down – but we could open a door and get out and nobody of us were injured. That’s why I am afraid of cars, steeps and narrow roads. But this day is a special day.

I am celebrating my birthday, 50 years I have been living on this earth. I feel hope for the future. One can choose to go through the tunnel or climb in a stair. There are always possibilities in life and hope…

 

Ikväll har jag kokat lingonsylt…

Inte mycket mera faktiskt. Tittar för vilken gång i ordningen vet jag inte, på SVT Play och de italienska männen som är hungriga. Jag vet, med all säkerhet, att när DVDn kan köpas – kommer jag att göra det. Är det verkligen nyttigt att vara så här repetetiv? Jag kan inte motstå kommentarer som: En himmelsk ost! Det är ju det som är hela grejen – saker ska smaka himmelska. Ibland önskar jag att livet skulle kunna funka ungefär som i filmen ”Sliding doors”; livet spelas upp i två olika versioner. Jag menar, ett liv i Italien och ett i Umeå – samtidigt; det bästa från två världar. Kanske är jag bara lite sentimental – männens resa och på något sätt både igenkännande och farvältagande av det som en gång var får mig lite tårögd. Jag kan inte gripa tag i världen, men om jag sluter mina ögon kan jag fortfarande förnimma gamla dofter, från böcker som jag läst, från vårens jord och lera, från fisk jag rensat, från rosor i ett sprucket krus, från jorden på en dammig landsväg så långt tillbaka, men ändå glasklart, som ögonblick konserverade för att de var så verkliga. så nära.

Ikväll har jag kokat lingonsylt, med halva mängden socker. Det blir godast så. Himmelskt god lingonsylt. Himmelskt god….natt…

I den bästa av världar…

När jag skulle skriva rubriken, började jag fundera var uttrycket kom från. Jag har läst det, ibland har jag sagt det – utan att reflektera nämnvärt över att någon måste ha myntat detsamma någon gång, någonstans. Inte visste jag att en von Leibniz hade tagit till sin uppgift att förklara världen för oss och att han även klurade på Gud och rättvisa, teodicéproblemet. Det är stort på något sätt att ens försöka sig på att förklara världen och hur allt hänger ihop och fungerar tillsammans. Jag önskar det hade funnits en prepkurs för blivande människor innan man gjorde sitt inträde i denna världen. Tänk var enkelt det hade varit om man självklart hade vuxit upp med vetskapen om att ”så här funkar det”. Inga egna misstag hade behövts göras för att öka vetskapen och insikten. Prepkursen skulle ha gett alla nyfödda barn en rustning av kunskap och olika tekniker att hantera livet.

Nu startar vår populära prep (preparandakurs) för blivande människor på jorden. Och vet ni – alla som söker får en plats!

Nej, det blir ingen dator nu, den kommer ni att få på gymnasiet (ni måste studera mycket på jorden förstår ni), nu blir det bara information. Slut ögonen och lev er in i den här världen…

Ni kommer ut på andra sidan, nakna och skrikande. Det första ni kommer att se är flera människor som står och skriker JA! Ni vet inte vad det betyder – men det är det som kallas ”lycka” på jorden. Aldrig mera kommer så många människor att vara lyckliga över att se just dig. Du kommer att vara hungrig och då ska du lära dig att gilla mjölk och att få i dig den. Du kommer att kräkas, få ont i magen, men det är bara att härda ut. Efter några månader börjar inlärningen, du ska krypa, vända på dig, sitta och slutligen resa dig upp på dina ben och gå. Släppa taget om bordskanten och gå mot de armar som sträcker sig emot dig. Du måste lita på att armarna verkligen kommer att ta emot dig för att våga gå dina första steg på jorden. Det är inte säkert att alla människor kommer att tycka om dig. En ny och annorlunda människa innebär en förändring. Framförallt måste du lära dig att smälta in. Det kommer att finnas hjälpmedel för det, plastikkirurger och skulle du ändå tycka att det inte räcker till kan du köpa mängder med självhjälpsböcker (del 2 i prepkursen). Här kan du välja fritt mellan alla olika ämnen, som Gud, snällhet, självkänsla och diverse relationsproblem. För på jorden finns friheten att välja. Du kan i princip bli vad du vill – om du vill. Glöm inte att pensionsspara till ålderdomen och håll dig frisk. Lita inte på fula gubbar och människor som inte har gått prepkursen, för de vet inte att man ska vara snälla mot varandra och de kan lätt lockas in att försöka lura dig på ett eller annat sätt.

Sedan är det lite av ett lotteri var ni hamnar och hur bra ni kommer att få det. En del av er kommer att få skura latriner dagarna i ända och en del av er heter von eller af och har stora rikedomar på bankkonton i Schwiez och några av er kommer ständigt att få kämpa för att få tag i mat och slippa gå hungriga. En del av er blir hatade för er hudfärg eller för vad ni tror på.  När ni blir gamla kan ni antingen bli puttade över en klippa eller hamna på ett vårdhem med människor som jobbar för att du ska kosta så lite pengar som möjligt, för då ska du ju ändå dö snart och människor är sparsamma och giriga och vill inte slösa med pengar på sånt som är onödigt.

– Va, vill ni inte längre åka till jorden? Jag lovar det finns så mycket annat som är bra, men som inte människor pratar om så mycket. Det finns ett konstverk i varje solnedgång, det finns en känsla i allt du gör. Det finns stråk av evighet i ord som skrivs, det finns en kärlek som aldrig dör…

– Men, nu då?

Gottfried Wilhelm von Leibniz (1646-1716)

http://www.filosofi.gotland.se/leibniz.htm

Weekly Photo Challenge: Winter

Two years ago, a couple of days before New years eve, I took this photo. That winter we had a lot of snow. This year there are hardly any snow at all.

With this photo I would like to wish you all a Happy New Year!  Let us hope it will be a very good year…

 

Saker man aldrig visste att man saknade…

Jag fick ett tangentbord i julklapp. Svart och snygg design och när man närmar sig tangenterna med fingrarna tänds en belysning och alla bokstäver och siffror lyser i mörkret. En smart sak – som jag inte visste fanns – innan jag fick den. Nu sitter jag här i halvmörkret och skriver och hade jag inte börjat min bana som administratör redan som 13-åring och i ämnet ”Fritt valt arbete” lärt mig handsättningen på en manuell skrivmaskin av märket Facit, skulle jag säkert ha uppskattat den än mera. Ni som känner igen ordet ”handsättning” vet vad jag talar om. Nu sitter bokstäverna i ryggmärgen. Tre år tog det mig att gnugga in var de fanns någonstans på tangentbordet, men jag klarade det – utan belysning.

Jag läste för ett tag sedan att den ”Svarta tavlan” i klassrummen för evigt är borta. Den var svart när jag var liten och övergick till grönt när jag gick i högstadiet. Nu är det whiteboard som gäller och pennor i olika färger eller så använder man sig av dator och pc-projektor. Jag lärde mig grunderna i franska genom att skriva av vad läraren skrev på gröna tavlan. Han skrev och han skrev med snygga versaler och vände sig om och sa: Det här är viktigt. Hjälpverb: Avoir, être, aller, faire. Jag minns ett prov som jag nästan spikade alla rätt på, men när jag själv gick igenom resultatet på lektionen då provet delades ut upptäckte att jag hade fått ett poäng för mycket. När lektionen var slut stannade jag kvar och visade provet för läraren och sa att jag fått ett poäng för mycket. Han tittade på mig med outgrundlig blick och sedan strök han över poängen med röd penna och gav tillbaka provet till mig. Kanske var det därför jag fick en femma i franska när jag gick ut nian.

Jag tycker mycket om mitt nya tangentbord. Funderar jag över var ”at”-tecknet är – inga problem. Jag skulle kunna sitta och skriva mitt i natten och ändå se. Tecknen är versaler och kanske är det grejen för mig. Jag lär mig bäst genom att studera versaler. Ord som Back, Home, Del, End, Page up, Page down lämnar mig helt ointresserad. Det ringer ingen klocka när jag ska snabbt ska bläddra ned till den sista sidan, men om jag tänker på franska ord skrivna i versaler kan jag på en gång skriva: QU’EST-CE QU’IL YA?

Jag hade en gång en dröm om Paris. Den bara fanns där som en skimmer. Jag har varit till Paris två gånger. Staden och språket skimrar fortfarande. ”PARIS” I LYSANDE BOKSTÄVER…