Det är ett ord man sällan använder numera: däst. För den som alldeles glömt bort vad detta fina ord betyder det, finns förklaringen här: övermätt, stinn, trög. Det finns massor med ord som man liksom glömt bort eller så använder man inte dem för att inte verka vara från anno dazumal, ja, från gamla, lite fjolliga tider. Nu är det så att jag är lite lördagsdäst. Städningen avklarades på morgonen och sedan bar det raskt iväg till Bondens Marknad, där jag snabbt placerade mig i kö för att från eldad bakugn få mig några runda, varma mjukkakor. Det var mödan värt att stå där en kvart. Sedan blev det rökt sik, vaxbönor, morötter, broccoli och inlagda, stekta strömmingsflundror. Lunchen var räddad och vi åt och åt och nu är jag som sagt lite däst.
Nu står det en människa i köket och hackar något till middagen. Jag tror att det vankas kantarellsoppa. Och till denna rätt säkerligen lite mera rökt sik och mjukkaka. Förra helgen var det fullt hus här och nu är vi bara själva – med ett kylskåp fyllt med grönsaker; man kunde tro att vi är en storfamilj, men vi är bara två vuxna människor här. När jag var liten hade jag två favoriträtter, förutom palt då, och det var kokt potatis med lök- och fläsksås samt kokt saltströmming, kokt mandelpotatis och tunnbröd. En liten sjuåring som satt vid köksbordet med den bruna, lite kladdiga vaxduken och skalade sina potatisar och rensade sina strömmingar och bredde hårt smör på tunnbrödet så det sa krasch, och som njöt av varenda tugga. Det finns ingen matupplevelse idag som kan mäta sig med kokt saltströmming. Less is more. Rena smaker. Salt och sött.
Folk som klagar över ben i fisk har inte varit med om någonting. Jag ska säga er att hade jag inte benat min fisk själv eller skalat min potatis hade jag inte fått någon mat. Mor ansåg att varje unge med självaktning skulle kunna dessa fundamentala beredningstekniker och när jag ibland var med kamrater hemma hos dem tittade jag förundrat på när deras föräldrar satt och skalade deras potatisar och så fanns det något som hette pommes frites och chips som alla sa var så gott. Men inte i vårt hus. I vårt hus gjorde mamma säkert hundra semlor till fettisdagen och vi fick äta hur många vi ville. Vi hade riktiga semmelkalas. Och våffelkalas och paltkalas och köttsoppskalas och allt var så gott och mamma lagade och lagade mat, dag ut och dag in och vi – vi fick lära oss att skala potatisen själva…