Jordan B Peterson…

Det är så längesedan jag skrev här. På min blogg Brittas Betraktelser som jag älskade så innerligt. Inte bara för att det var MIN blogg – det var också det att jag var en av er – ni andra som bloggar här, som fortsatte efter att Aftonbladet stängde ned sin bloggverksamhet.

Jag jobbar, äter och sover. Numera har jag två barnbarn. Två killar – det är magiskt. Kärleken lever och jag får vara en del av den.

Det måste vara något i min personlighet för när jag upptäcker en annan människa, vanligtvis på Youtube, så blir jag fixerad. Nu senast är fixeringen Jordan Peterson. Allt vad han säger, nästan allt vad han tycker – håller jag med om. Ja, hur kan man annat än gilla en sån människa:-) Kanske är det det faktum att jag lär mig något av honom, det är inte försent, allt är fortfarande möjligt – arketyper, ansvar, livet är ingen lek – men gör något av det!

Den 4 juni är det sex år sedan min syster somnade in, men jag tror hon är med mig – för jag är sannerligen fortfarande med henne…

Annonser

Världen är sjuk…

Jag önskar att jag aldrig hade behövt skriva just de orden – men uppriktigt – innerst inne – är det inte så vi alla känner (välanpassade ”svenskar”) att världen är riktigt sjuk? Den här maniska viljan att vara riktigt lyckad i andras ögon gör mig att vilja vomera. Det finns en sak jag kan hålla med Trump om och det är att det är fejk news. Och vet ni vad det gör med en, man förpassas till en mörk återvändsgränd, också tvingad att vända åter för att se lyckan i ögonen. Det är svårt att hålla masken i den stunden. Mörkret faller på, allt blir otydligt, gryningstimman, krigen, svälten, övergreppen, fattigdomen. Det är svårt att hålla masken när allt kommer så nära inpå. De fattiga, lemlästade, våldtagna ropar efter hjälp. Det är då världen känns sjuk. När man tänker på kakel och klinkers och parmiddagar. När man tänker på ord som svängs hit och dit. Speciellt i USA med God som överhet. Även som ett hyckleri. Det får mig verkligen att vomera. Hyckleriet. Falskheten. Alla som trumpetar ut Gud och sedan finner sitt högsta nöje i att döda andra, utesluta, hata, förkasta, förminska – och till sist finns det bara en liten millimetersgud kvar. Någon som en människa själv har skapat.

Vem vet hur Gud är? Kan man finna Gud ibland kakel och klinkers, i en blogg, mellan raderna? Förmodligen. Och Gud om du finns och om du läser bloggar och hör böner – fräls oss ifrån självmordsbombare och hyckleri. Fräls oss ifrån människans fyrkantighet. Fräls oss ifrån oss själva. För du har ju sagt – att sanningen ska göra oss fria och det innebär väl att sanningen ännu inte uppenbarat sig för oss. Kan du inte bara lägga ut det på Facebook?

Handen på mobilen…

Dessa smarta telefoner. Jag ser dem överallt, även i min egen hand ibland. ” Can’t you see, we’ve got everything goin’ on and on and on” sjung Paul Young på 80-talet, men knappast var det en smarttelefon han hade i tankarna då. Ibland tar jag med mig en bok med sidor av papper, inbunden eller pocket, att läsa i bussen på väg till jobbet. När vi kommer till Himmelska Fridens Torg i Holmsund (någon som minns Fredrik Burgman?) så väntar bussen ett kort ögonblick innan den startar igen på väg till metropolen Obbola. Vanligtvis står där en annan buss på mötande sida på väg till staden och där sitter alla, nästan alla, och tittar ned i en mobiltelefon. Men vad gnäller jag om – jag stirrar ju ned i en bok, lika försjunken i mitt som alla andra är i sitt. Men, det är sällan jag läser en bok under tiden som jag cyklar och har ett litet barn på pakethållaren när jag korsar en bussgata.

Lika mycket som det finns ett sockerberoende så finns det alla gånger ett mobilberoende. Och ibland skulle jag bara känna för att förbjuda alla mobiler i hela världen och ge alla små och stora barn en läsebok istället. Jag skulle vilja att någon såg mig. Inte som ett Facebook-fenomen eller en figur i en digital värld – en slags röst i natten från cyberspace, utan en agitator som ställer sig upp på barrikaderna och ropar: stäng av era mobiler! Här ÄR jag! eller åtminstone kidnappa alla laddare och se vad det skulle göra med oss. Hur svetten skulle börja sippra i pannorna och nedför kinderna, alla kontakter borta – och mina sociala nätverk. Och allt det jag skulle lägga ut på webben. Typ reprisen av mitt liv. Backupen. Kan man enbart leva sitt liv en gång? Det tål att tänka på. Det officiella livet alltså. Det högst privata och alla hemligheter finns väl i mobilens undre värld – bland meddelanden, foton och digitala avtryck.

Men, livet i sociala medier fortskrider. Vänner, är de man verkligen känner…

 

Vi föds som original och dör som kopior…

Vi föds som original och dör som kopior brukade min mor säga ibland – men jag undrar det jag. Det verkar som om vi till viss del blir vår egen kopia och upprepar samma sak dag efter dag. Jag har i all enkelhet satt ett kännetecken för var och en av våra älskade partiledare och nu är det upp till er att klura ut vem som döljer sig bakom orden – för är det inte just det som politiker gör ibland – säger några väl valda ord under tiden som man inom sig läser mellan raderna om vad man egentligen menar med sina ord…

  • Det är tufft (SL)
  • Nu ska vi inte vara naiva (AKB)
  • Populismen är på frammarsch (JB)
  • Jag är ju en vinnarskalle (AL)
  • Det är en allvarlig siffra (EBT)
  • Jag tycker att det är en dålig idé (JS)
  • Sverige tar ett unikt ansvar (IL)
  • Vi är ganska vanliga människor med vanliga åsikter (JÅ)

Och är det inte så att alla människor borde komma på sina egna slogans istället för att bara anamma andras – helst något som är upplyftande och helt personligt. Jag har mitt eget som förmodligen kommer från Norrbottens inland: Vad ska det vara bra för? Numera kallas det för kritiskt tänkande. En sak är jag i alla fall helt på det klara med – jag är inte och kommer aldrig att bli ”en ganska vanlig människa med vanliga åsikter”…

Bra knep att ta andras statement…

Det finns något som heter Internationella mansdagen och den infaller 19 november varje år sedan 1999. På Wikipedia kan man läsa följande om denna dag:

  • Att främja positiva manliga förebilder, inte bara filmstjärnor och idrottsmän, utan även vanliga män som lever anständiga och hederliga liv.
  • Att fira männens positiva bidrag till samhället, gemenskap, familj, äktenskap, barnomsorg och för miljön.
  • Fokus på mäns hälsa och välbefinnande, socialt, emotionellt, fysiskt och andligt.
  • Att belysa diskriminering mot män i socialomsorg, sociala attityder och förväntningar samt lag och rätt.
  • Att förbättra relationen mellan könen och främja jämställdhet.
  • Att skapa en säkrare, bättre värld, där människor kan vara trygga och växa för att nå sin fulla potential.

Byt ut män och mäns till kvinnor och kvinnors så blir så här:

  • Att främja positiva kvinnliga förebilder, inte bara filmstjärnor och idrottskvinnors, utan även vanliga kvinnor som lever anständiga och hederliga liv.
  • Att fira kvinnornas positiva bidrag till samhället, gemenskap, familj, äktenskap, barnomsorg och för miljön.
  • Fokus på kvinnors hälsa och välbefinnande, socialt, emotionellt, fysiskt och andligt.
  • Att belysa diskriminering mot kvinnor i socialomsorg, sociala attityder och förväntningar samt lag och rätt.
  • Att förbättra relationen mellan könen och främja jämställdhet.
  • Att skapa en säkrare, bättre värld, där människor kan vara trygga och växa för att nå sin fulla potential.

Det vore väl en härlig värld att leva i. Tänk en värld där kvinnan är normen. Förebilden. Centrum av universum. Lite tvärtom. Vi hade haft en annan ordning om kvinnor och män varit lika fysiskt starka, där ingen kunnat dra fördel över muskler och storlek, där ingen hade varit rädd för att bli slagen, där ingen blivit hotad, där ingen varit tvungen att utveckla en simultanförmåga för att överhuvudtaget klara av dag efter dag med att röra i grytorna, hålla elden vid liv, snyta barnen och speja efter vilddjur  – samtidigt.

Alla vill vi vill ha en säkrare, bättre värld, där människor kan vara trygga och växa för att nå sin fulla potential. Alla vill vi ha samma makt att forma samhället och våra egna liv – men aldrig på bekostnad av någon annan…

Imorgon är en annan dag…

Sitter och läser och fastnade för något jag skrev för ett par år sedan:

Inte utan min coach…

Jag har en bok. Hon hade skrivit i den, till mig – mamman, en morsdag eller var det kanske en födelsedag för några år sedan. Det är en bok som från början innehöll helt blanka blad fritt att sätta sin prägel i. ”Till min vackra mamma. Du är viktig för mig”. Sedan kommer foton på mig och oss tillsammans och små berättelser. ”Ett minne som inte är så kul” utspelar sig en dag i juni för ca 20 år sedan: ”Det var en kall, blåsig och mulen sommardag. Jag tror till och med att det regnade. Det var min första dag på simskolan och det var fruktansvärt. Jag frös så att jag skakade, men in i kallduschen var ett måste innan man hoppade i bassängen. Jag kände hur hela min kropp fick en blå nyans av kylan. Sen är allt ett minne blott till du kom genom grinden till skolans simbassäng. Aldrig någonsin har jag blivit så glad som när du kom och hämtade mig med löftet att jag aldrig mer behövde gå dit”.

Även jag har ett minne av den dagen. Jag hade anmält henne till simskolan i Obbolas utomhusbassäng och när jag hämtade henne visste jag att jag aldrig själv hade badat den dagen. Jag fortsätter att läsa: ”Du borde testa att skriva en bok. Du borde skaffa dig ett träningskort på IKSU. Du borde börja köra bil igen. Du borde sluta att kliva upp 4 på morgonen. Somna om! Innan du dör bör du ha rest till Italien och läst italienska.”

Jag reste till Rom för två år sedan och läste italienska och jag har nyss köpt en bil och börjat köra igen och sover det gör jag. Jag har bara två saker kvar – träningskort på IKSU och att skriva en bok. Jag antar att träningskortet på IKSU är det svåraste att uppnå.

Det är också snart 20 år sedan jag för första gången skrev ett litet kåseri i SkärgårdsNytt  – ”En knapps betydelse” och det är väl på den nivån jag fortfarande befinner mig.  Jag funderar ständigt över människor, vad vi gör och vad det får för konsekvenser och varför jag är den jag är. Jag vet inte vem som läst mina små alster, om något av dessa överhuvudtaget haft betydelse för någon – men vad jag vet är att min dotters bok har haft betydelse för mig. Hon som nyss själv blivit mamma. Och jag undrar vad som hänt om jag sagt: ”Det var väl inte så kallt idag. Lite regn och blåst får man väl tåla”. Kanske hade jag fått en bok i alla fall, men det ger mig ändå en hint om att vi aldrig kan veta vad som döljer sig i en annan människas inre, inte ett barns, inte en förälders eller någon annan persons.

Glöm inte bort att tänka på pensionen och håll koll på börskurserna. Det sägs, att ynka 85 personer äger mer än 3,5 miljarder fattiga människor. Livet är orättvist. Därför finns organisationer som Lions. Som känner ett engagemang, som vill hjälpa, som vill. Inte är bilden av det vi vill visa upp allt – det är innehållet som spelar roll. Jag ska fortsätta att fynda på Myrorna och leva mitt liv. Kanske flyttar jag till Italien en dag och skriver min bok, vem vet…

Snart ljusnar det…

Utanför mitt fönster är mörkret ännu kompakt. En gatlyktas milda sken lyser upp. Det är söndag idag och ännu är timmarna blanka. Ett oskrivet blad, en dag utan krav. Jag sitter här med mitt nybryggda kaffe och är. Jag är här, men min tanke är även någon annanstans. Denna mystik över människans förmåga att uppleva. Världen inombords och världen utanför. Det är som en soluppgång som lovar något, ger hopp om nästa dag, om det här livet och allt som ryms utanför. Som stjärnor är vi. Tillsammans.

De tidiga morgnarna är alltid bäst…

No fake news…

Jag svävar uppe i det blå och ser ut över Sverige. Det är sant. Jag har fått vingar. Jag har blivit en ängel. Jag kan titta in i varje hus, höra varje ömt ord som sägs och se varje slag som delas ut. Jag kan se att människors tillvaro är helt olika varandras, några föds med silversked i mun och några har inga penningar alls. Det är sant. I staden tycker man att lantisar är trögtänkta idioter och på landet tycker man att stadsborna är dryga och opålitliga. Det är sant. Vissa män tycker fortfarande att kvinnor ska serva männen och några kvinnor vill inte ha med män att göra överhuvudtaget. Ibland ser jag mörker, vapen och stor rädsla och ibland ser jag kärlek och frid.

Ibland ser jag människor som är upplysta, intelligenta och fridsamma, ibland ser jag människor som inte vill annat än att skapa oro, kriser och strider. Ibland ser jag äldreboenden där gamla behandlas som imbecilla och ibland ser jag människor med visioner för en bättre värld.

Ibland ser jag människor som är fyllda av gamla oförrätter, ilska och behov av hämnd för något som hände för trehundra år sedan. Ibland ser jag ett barn som går omkring på en äng och plockar blommor innesluten i oändlig kärlek.

Ibland ser jag människor som är rovdjur, ständigt på jakt efter pengar och makt. Ibland ser jag bönder som mjölkar kor och mockar ladugårdar ren från dynga. De står både bokstavligt och bildligt talat mitt i skiten och kämpar för att människor som bor i Sverige ska kunna köpa närproducerad mjölk.

Alltid ser jag samma människor på TV som kommer med sina åsikter om vad människor i Sverige tycker och tänker. De tyckande människorna har alltid rätt, rätt att basunera ut vad folk tycker, rätt att ha en röst, rätt att säga det ena eller det andra, rätt att vara subjektiva, rätt att driva sina frågor, rätt att ge röst åt svenskar och säga att det är kris fast många människor inte upplever någon kris. Rätt att säga att nu vill svenskarna ha vapen, fast egentligen man ger uttryck åt sin egen önskan om rätten att bära ett vapen.

Jag har blivit en ängel med vingar. Klockan är 09:47. Solen skiner i Umeå. Snön ligger lätt som ett duntäcke på marken. Det är sant.

In the ghetto…

”People, don’t you understand
The child needs a helping hand
Or he’ll grow to be an angry young man some day
Take a look at you and me,
Are we too blind to see,
Do we simply turn our heads
And look the other way…”

Elvis hade en oförglömlig röst. Låtarna och texterna blir aldrig gammalmodiga eller oviktiga.

Människor, förstår ni inte?
Barnet behöver en hjälpande hand
Om inte, så växer han upp och blir en arg, ung man en dag
Ta en titt på dig och mig
Är vi för blinda för att se
Vänder vi helt enkelt på huvudet
och tittar åt ett annat håll…

Jag gör det. Tittar åt ett annat håll. Försöker krypa undan från bekymmer och ansvarstagande. Försöker glömma att den här världen är så olika för olika människor. Men allt sätter sig inombords. Det man har sett har man sett, det man har läst har man läst, det man har hört har man hört och det man har upplevt har man upplevt. I morse tänkte jag på den lille flyktingpojken Alan, på en strand i Turkiet. Alla människor har en gång varit små barn. Ett barn vill inte att det ska finnas krig. Ett barn behöver lycka och glädje.

Vad är det för värld vi formar och vilken värld vill vi ha?

Vänder vi helt enkelt på huvudet – och tittar åt ett annat håll…

Denna dagen, ett liv…

Kanske var det Farbror Melkers kunskaper om poeten Thomas Thorild som blev startskottet till MINDFULNESS – en magkänsla om det viktiga här i livet och hur man ska förhålla sig till det. För andra gången idag har jag stött på Horace Engdahl, ja inte i egen hög person – utan i ljud och i skrift. Idag lyssnade jag på radioprogrammet ”Allvarligt talat” där H Engdahl ger sina svar på lyssnares frågor och sedan träffade jag på honom i ett förord i en bok som heter  ”Thomas Thorild – Att följa ögonblicken – texter i urval”. Ni förstår, innan idag hade jag endast hört talas om två av männen i sällskapet, Horace och Melker, Thomas var en vit fläck i min hjärna. Jag har aldrig studerat litteratur, vilket jag smått ångrar. Tänk att få dyka ned i texter från 1700-talet som känns aktuella även idag…

Det är poesi för själen ”Må Förmiddagen vara för mig såsom ett Olympiskt spel, och Eftermiddagen såsom ett Arkadien. Följ Ögnablicken! De leende heliga Stunderna kalla dig. De dölja sig i moln, men för att återblänka ljuvare. Följ dem. Njut deras ljus: skörda deras blomster. Och lät ej skuggorna finna dig innan du börjar att leva! lät ej skymningen möta din gryning!

Vad du gör eller icke gör så flyr den eviga Tiden….”Lev med Naturen, lev idag”.

thorild Tack Horace. För att det finns människor som du som förstår vad själen behöver. Det är ju aningen försent att tacka TT för hans poesi och texter, men om HE av en händelse skulle ge sig på att googla sitt, Farbror Melker och Thomas Thorilds namn – samtidigt – så finns ju chansen till att mitt tack går fram:-) Man måste älska smilisar ibland.

Och lät ej skuggorna finna dig innan du börjar att leva!

Då flyger mitt hjärtas fågel…

Kom ihåg att vara mig nära. Björn Afzelius. Då flyger mitt hjärtas fågel. Det är svårt att tänka sig att han är död. Borta. Men jag tänker mig att hans hjärtas fågel flyger däruppe fortfarande. Att han sjunger för de som inte kan, för de som inte har någon röst, för de som förtvinar, krymper.

Mitt hjärtas fågel – låt den flyga…

Imorgon…

Kvällen är sen och jag har återigen sett filmen ”Timmarna”. Tre liv, under tre tidsperioder och centralt i handlingen är Virginia Woolf och romanen ”Mrs Dalloway”. Kanske kom jag i rätt stämning efter att jag just ikväll läst sista delen av Karl-Ove Knausgårds romanserie ”Min kamp” på 3 600 sidor. Känslor, liv, vardag och om det som händer under ytan. Finns det en motsats till Facebook borde innehållet i ”Min kamp” platsa som värdig motpol; för allt det glättiga har ingen plats i dessa böcker. Så uppfriskande i all sin långdragna detaljrikedom. Livet är ibland inte större än så och ändå griper det tag. Som svåra saker gör. Verkligheten måste vara verklig, annars spelar ingenting någon roll.

Imorgon är snart idag…

Min skönhetsopererade familj…

Fastnade framför dokumentären ”Min skönhetsopererade familj” ikväll, en film av Claudia Lisboa som åker hem till sin familj i Brasilien som älskar skönhetsoperationer. Brodern är plastikkirurg och opererar alla i hela släkten. Föräldrarna är drygt 70 år och de skiljde sig för elva år sedan och pappan lever nu tillsammans med en kvinna som är fyra år äldre än Claudia. Claudias mamma överlevde de första fyra åren efter separationen med lyckopiller och plastik. Hon berättar att fadern styrde hela familjen och när han skulle sova skulle alla andra sova, när han ville ha tyst – skulle alla vara tysta. Han var lynnig, hade ett hett temperament och slog barnen ibland. När Claudia var i 20-årsåldern fick hon en allvarlig depression. Hon är den enda i släkten som inte plastikopererat sig. Hon flyttade till Sverige istället.

Claudias pappa säger att kvinnor inte är snygga när de blir gamla. Hängbröst och rynkor. Ingen man tycker om gamla kvinnor, det bara är så. Sambon har silikonimplantat och en ansiktslyftning. Det visuella gör så mycket.

Claudias bror, plastikkirurgen, förklarar för Claudia hur vacker hon skulle kunna bli med en mindre och smalare näsa och ett litet lyft vid ögonbrynen. I hela dokumentären anar man Claudias tårar bakom det behärskade ansiktsuttrycket. När kommunikationen sviktar, när familjen inte godtar en naturlig skönhet, när ingenting riktigt är bra och man slåss om utrymmet och kritiken ligger så nära till hands.

Ett riktigt bra exempel på en dysfunktionell familj…

Till mina nya vänner på italienska kursen

Min andra blogg finns på VK: http://blogg.vk.se/brittabloggen/

Det var kul att träffa er ikväll!

En medelålders kvinna. Nyss ”singel”, men drömmar om att kunna tala italienska. Jag har varit på en del semesterresor under årens lopp, mer eller mindre flygrädd varje gång. Drömmen om italien började med att min dotter ville att vi två skulle göra något roligt tillsammans och vi anmälde oss till en nybörjarkurs i italienska på Folkuniversitetet. Efter den kursen fortsatte jag några år själv med ett antal kurser, men det är ju så att man måste träna, träna och åter träna och man glömmer så fort, så jag närde en liten dröm om att åka till Rom och gå en kurs i italienska. Nu skulle jag då bli ensam och min semester var ett tomt blad. Jag gjorde slag i saken och bokade en intensivkurs i två veckor i Rom och ett hotellrum som inte låg alltför långt ifrån Stazione Termini dit jag skulle komma med tåg från Leonardo da Vinci-flygplatsen.

Jag har inget lokalsinne heller, men jag tog tjuren vid hornen och bestämde mig för (trots allt hade jag varit till Rom förut en gång) att jag skulle genomföra resan. Nyinflyttad i min lägenhet hade jag kvällen innan avresan bestämt mig för att strunta i att åka. Kursen var betald, resan var betald, hotellet var betalt, men min rädsla över att gå vilse redan på Umeå flygplats blev för stor. Jag drog fram min röda, fina resväska och packade några småprylar i alla fall. När jag vaknade i ottan nästa morgon bryggde jag kaffe och gick ned till älven och satte mig på en parkbänk. Det var en strålande vacker morgon och solen var på väg att gå upp över mig och Umeå. Nu gör jag det här tänkte jag och sedan sprang jag hem, rafsade ihop lite mera kläder och slängde ned i väskan, sprang till min dotters lägenhet med en nyckel, sprang tillbaka, ringde efter en taxi och kom till Umeå flygplats i god tid. Nu återstod det bara en flygning till Stockholm, därefter Köpenhamn, Rom, tågresa till Stazione Termini och sedan hitta till hotellet. Allt gick hur bra som helst. När jag kom till Rom var kvällen ljum och massor med turister strosade på Via Cavour, där jag gick fram och tillbaka för att hitta till mitt hotell som verkade vara helt omöjligt. En snäll kvinna i en butik gav mig en karta och ett antal andra snälla människor visade mig vägen och när jag äntligen kom fram till mitt hotell kändes som om himmelriket var nära.

I två veckor stannade jag i Rom, gick till skolan i en grupp med högpresterande ungdomar som roade sig ute på nätterna. Själv gick jag promenader på eftermiddagarna. Strosade titt som tätt till Fontana di Trevi och Pantheon, åt middag ute och tänkte inom mig: tänk om jag en dag kommer att bo här en vinter. Se fontänen en kylig höstdag och andas in Rom när inte alla turister är där. Det saknas bara en italienare. På den fronten har jag inte lyckats ännu. Men min dröm lever vidare och en dag kanske någon knackar på mitt hjärtas dörr och säger: ti amo. questa donna é la pui bella in tutti le mondo. Sposata? No, non sposata! (eller något i den stilen).

Man måste hålla sina drömmar levande…

    Nattstad2