Texten är inte helt ny – men fortfarande aktuell…
”Och håller om varann när det blåser kallt”. Fast kallt är det sannerligen inte; knappt kulet, fast det regnar ute. Jag är ansluten ”connected to reality”. I mina ords värld, de som står på papper har jag levat mitt liv. Ibland har jag bubblat upp till ytan, yrvaket tittat mig omkring och sedan vänt om igen.
Kärlekens mirakel – vilka förväntningar det finns på just kärlek. Kan man bara låta den vara, växa och till slut bli en del av en själv? Detta sökande. Vem är du, vad tänker du, var finns den gemensamma nämnaren? Kanske i att vara människa. Jag har levat, tror att jag kan känna; men misströstar ibland, över mig själv och allt som är runt omkring. Den oändliga ytligheten som breder ut sig och lägger sitt obarmhärtiga täcke över oss och man följer med, underkastar sig bilderna som sveper över allt och alla.
Stå upp för vad som betyder något; för de runt omkring, för de som blottat sin själ och behöver tröst och stöd. Jag når inte fram, inte på långa vägar; otillgänglig, rädd om mina inre rum. Räds för yta och ändå vet jag att bara man skrapar tillräckligt kommer tankar, det inre fram och det räds jag också för. Att få veta, att bli en förtrogen, att förvalta ett förtroende är ett ansvar som kräver sitt, men när jag skriver, skriver jag åt mig själv och samtidigt åt alla.
Yta är människans sköld, mot elakheter, förtal och illvilja; mot intrång i det själsliga djupet. Och jag räds över allt jag missat, allt jag inte gjort och allt jag gjort. Över alla gånger jag inte varit modig, när jag vänt tillbaka. Och då kommer tankarna snabbt; vad är mod? Är mod att se sig i spegeln, förtvivla inför det man ser och verkligen försöka att bli en något bättre människa? Att inte falla för grupptryck och tycka som andra för att det är bekvämt? Att inte delta i pjäsen som för tillfället spelas och att våga vara jag? Men grupptillhörighetens sötma kan aldrig överstiga det egna tänkandet, att stå upp för vad man tycker är rätt och riktigt. Ibland är det heller inte rätt, men vad är sannare. I våra själars djup letar vi förtvivlat, behöver ömhet och värme. När konsumtionen inte är nog, när villan är färdigpyntat, stylad, stilistisk ren och fin, badrummet kliniskt städad, men vi inte har någon som delar ett stycke bröd med oss och för ett samtal som ger oss något, vad har vi då? När pengar blir det slutliga beviset på det mänskliga värdet, vad är vi då? När det tomma hålet inom oss aldrig blir fyllt? När sanningen är att inte någon av oss kan ta med någonting av det vi har här med oss när vi lämnar det här livet. Vi kommer slutligen att bli fria från oket om pengars makt och inflytande.
Människan är strävsam, det är det som livet går ut på; att skapa ett liv till ett rum av trygghet, lycka och frid. Men motgångarna tär på oss, får oss att förtvivla i vår ensamhet. Så en dag vaknar man upp, pånyttfödd, utan ängslan och skrider ut i livet som ett barn, med ett barns nyfikenhet. Luktar på regnet, ser en myra, visslar på ett grässtrå och sitter högst upp på stenen som en gång i tiden var ett berg. Där blickar man ned över marken, blundar och vänder sedan ansiktet upp mot skyn och tänker; idag lever jag. Molnen sveper förbi och man skulle vilja sitta på ett moln och glida över världen, titta ned på alla mänskliga varelser som påtar på i sina täppor, åker till jobbet, älskar, dansar och skrattar Att födas på nytt…
Tiden som svävar över och inom oss kommer för alltid att finnas, däremot inte tillvaron, den tillvaro som är just vår egen. Det gäller för var och en att föra något vidare till vår nästa, något att tänka åt, precis som alla böcker jag plöjt mig igenom under min tid. Alla människors tankar som fått fäste i min hjärna, funderingar och påståenden som jag vänt och vridit på och försökt bilda mig en egen uppfattning om.
Tiden rusar.
Är jag själen eller är jag min näsa och mitt hår eller min navel och mina ögon? Jag har levt i böckernas värld, upplevt kärlek, sorg, lycka och allt som liv är. Jag föddes, gifte mig, skiljde mig, arbetade på åkrar och fabriker, var olyckligt kär, tyngd slav, prinsessa, troll och häxa. Jag var den barmhärtiga samariten som hjälpte den okände sjuke. Jag predikade på berg, grät vid min sons grav, jag var utsatt och förnedrad. Jag förstod innebörden av att leva och rädslan uppenbarade sig. Det räckte inte med att bara vara jag, insikten greppade mig som ett slag i ansiktet, jag var beroende av andra. Deras välvilja, empati och godhet, ilska, ondska och infall skulle också forma mitt liv. ”Saliga är de som gråter, för de skola bliva tröstade”. Och jag förstod att livet också kan vara en jämmerdal.
Jag har alltid levat mitt liv långsamt, alltid dragit ut på de små stunderna tills de blev som ett gummiband och till sist var tvungna att ta slut när töjmånen var helt stum. Att drömma blev min oas, berättelserna jag komponerade bar mig över den grå vardagen. I dem fanns strimmor av guld och gröna kransar, skönhet och lycka.
Den vackraste kvinnan i byn hade tjockt brunt hår. Fast hon var i den övre medelåldern fanns intet grått. Håret var flätat och format som en krans på hennes hjässa, fastsatt med små svarta hårnålar. En dag satt hon vid vårt köksbord och småpratade med min mor, när hon plötsligt sa ”Flickan har vackra fingrar”. Förvånad tittade jag ned på mina fingrar och töjde lite på dem. Den vackraste kvinnan i byn studerade mig och mina fingrar och jag log inombords. Hennes hår räckte ändå ned till midjan och det var tjock, vågigt och brunt och svepte som en mantel runt hennes rygg. Och denna kvinna tyckte att jag hade vackra fingrar.
Nu sitter jag här och skriver, mina dagar går, kvällarna är mörka, hösten är här.
I regnets stril dansar jag min midsommarnattsdans, drömmer om glimrande ögonblick, stannar i tanken till vid hållplatser som fört mig dit jag är idag. Jag formades av ensamhet, ord och glasklara minnen, av hopp och förtvivlan, av glädje och tacksamhet. Och min rädsla över att vara beroende av någon enda människa, att tappa taget, kapitulera, erkänna att det enda jag någonsin önskat är att smälta samman med min jämlike, i tanke, ord och handling, att bli ett med naturen och alltet. Att min styrka var min svaghet, att allt jag längtade efter låg inom räckhåll om jag bara vågade släppa taget.
Det har hänt något med mina öron och min hörsel, som ”ögon, känsliga för grönt” har mina öron blivit känsliga för ljud, speciellt ord som inte säger mig någonting, eller tonlägen som går högt upp i falsett och bara måste höras, väcker inte någon tanke, ord eller mening att fundera vidare på. Jag stänger av mottagaren, släcker de hjärnceller som finns och kryper in i själens vindlingar.
Det måste alltid finnas något att tänka vidare på.
Mina bokmärkesänglar är sedan länge borta. Vart tog de vägen? Kastade jag dem? Pappersänglarna är borta, men jag tror att de verkliga finns runt omkring oss. De skrider vid vår sida, kommer till dem som behöver tröst och stöd. Ger oss en puff framåt när uppförsbacken känns alltför brant. Sitter på sängkanten och vaggar oss till ro. Vet hur vi kämpar, med oss själva, med vardagen, med bekymmer och oro. Ibland strör de lite stjärnglimmer i vårt hår och våra ögon och vi blir lite mera än vad vi är. Vi skrider fram, har fötterna ovanför marken och det är just i de ögonblicken vi förstår hur livet skulle kunna vara. Om godheten lyste igenom varje sinne och varje handling. Om vi inte var uppfyllda av våra egon. Om vi såg bortom horisonten, om vi förstod vad vi inte förstår, om vi bara kunde säga: Mitt yttre
är bara ett skal, jag finns inom det skalet. Om alla våra besvikelser löstes upp och vi förstod vad vi inte förstår…
Brittas Betraktelser 