”Babblarnas tsunami…”

Ja, rubriken är inte min utan Peter Kadhammars i Aftonbladet. Jag läste hans kolumn igår, liggandes i en solstol på badstranden, vilket fick min medsolande att fråga: ”Vad är det som är så roligt? Ja, vad var det som var så kul? Kanske har jag en något torr humor, men jag älskar förfinade och träffsäkra formuleringar.

Kanske älskar jag till och med Peter Kadhammar?

Läs hans kolumn här:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/peterkadhammar/article13349596.ab

Nytt ord 2011 kanhända: Babbelindustri

Annonser

Är helt klart på rätt väg…

För några dagar sedan kände jag mig rofylld. Idag känner jag mig sunt sommarloj. Allt går väldigt sakta. Jag stryker vita linnegardiner och sommaren finns utanför mitt fönster. Duschar blommorna och byter ytterkrukor. Bara för att. Jag kommer aldrig att bli något heminredningsproffs. Det är för sent. Men ändå finns lusten att ändra lite och det var då jag kände igen den där känslan av obetvinglig lust att möblera om. Undrar om det är helt normalt att vilja flytta på grejor hela tiden och aldrig bli nöjd?

Så jag flyttar på och prioriterar mina dagar. Ut och sola en stund, in och laga mat, ut och sola, tvätta en maskin, riva ner gardiner, tvätta en maskin till, stryka gardiner som aldrig blir släta. Linnegardiner. Finns det gardiner i viscose? Som bara faller lätt som en vind ner över fönsterbrädorna och aldrig blir skrynkliga.

Man skulle ha varit japanska – låga bord och lugnande färger. Några väl tuktade bonsaier skulle pryda (jag tog död på min förra året). I Svenska Dagbladet Så tuktas en krukväxt kan man läsa att citat: ”I Japan finns bonsaier som är ett par hundra år gamla och har gått i arv inom familjerna som släktklenoder, ofta väldokumenterade i dagböcker. Lennarts äldsta är en Ficus retusa som han har haft i drygt trettio år och ett olivträd som sannolikt är 50-60 år.”

Olika falla ödets lotter helt klart; en del blir bonsaiodlare – andra bonsaidödare. Men jag skyller på att jag är svenska, till största delen i alla fall, och inte japanska och Lennart har säkert en japan i släkten. Och jag, jag duschar ömt mina två Kroton och placerar dem i sommargröna krukor.

Fattar ni, vad snyggt det är mot släta linnegardiner…

Vandrar i ett regn som håller oss tillsammans…

Kommer ni ihåg? Jag mindes idag, när jag stod i busskurens skyddande skal. Pugh, 70-tal och regniga dagar med täcke, böcker och Bravo kola för 5 öre styck. Hallonsmaken var godast. Regnet som smattrade mot plåttaket och trots sommarvärme, så skönt att ligga under täcket och bara vara. Jag tror jag älskade Pugh Rogefeldt. För låtarna, för att han såg lite småhäftig ut och för att jag kunde sjunga hans låtar och för att en av storasyrrorna gillade Pugh.  

Det har blivit sommar idag. När jag kom hem hade syrenerna tagit två kliv framåt. Den lilla blombänken utanför vårt fönster: ja, här är en sommarbild från idag…

Och här kommer Pugh – lova att ni hör låten samtidigt som ni läser min text och tittar på bilden. Sommar.

Nu ska jag ta mig samman…

Och göra någonting nyttigt. Putsa några fönster och städa lite. Fönsterputsning ger mig dåliga vibbar. Jag vet hur det blir – dom ser jättefina ut, tills solen lyser in. Jag har provat alla slags medel i flaska, trasor, tidningspapper, sämskskinn osv, men det som fungerar bäst för mig är lite diskmedel, vatten och skrapa.

Ibland ser jag de som bor i hus med stora glaspartier. Det är jättesnyggt, men sedan tänker jag ”fönsterputsning”. Jag beundrar alla som klarar av denna syssla med magsåret under kontroll…

Det enda jag saknar är stilettklackar och läderbrallor…

och en tubtopp – i övrigt är jag (nästan) totalt olydig:-) Saknar piercing.

http://www.aftonbladet.se/wendela/article13034467.ab

Åldersgränserna – enligt 2 000 brittiska kvinnor

Bikini, 47 år
Kortkort, 35 år
Tubtopp, 33 år
Stilettklackar, 51 år
Navelpiercing, 35 år
Knee high boots, 47 år
Gympadojjor, 44 år
Läderbyxor, 34 år
Leggings, 45 år
Ugg (stövlar), 45 år
Baddräkt, 61 år
Genomskinlig chiffongblus, 40 år
Långt hår, 53 år
Hästsvans, 51 år

Om vi förstod vad vi inte förstår…

Texten är inte helt ny – men fortfarande aktuell…

”Och håller om varann när det blåser kallt”. Fast kallt är det sannerligen inte; knappt kulet, fast det regnar ute. Jag är ansluten ”connected to reality”. I mina ords värld, de som står på papper har jag levat mitt liv. Ibland har jag bubblat upp till ytan, yrvaket tittat mig omkring och sedan vänt om igen.

Kärlekens mirakel – vilka förväntningar det finns på just kärlek. Kan man bara låta den vara, växa och till slut bli en del av en själv? Detta sökande. Vem är du, vad tänker du, var finns den gemensamma nämnaren? Kanske i att vara människa. Jag har levat, tror att jag kan känna; men misströstar ibland, över mig själv och allt som är runt omkring. Den oändliga ytligheten som breder ut sig och lägger sitt obarmhärtiga täcke över oss och man följer med, underkastar sig bilderna som sveper över allt och alla.

Stå upp för vad som betyder något; för de runt omkring, för de som blottat sin själ och behöver tröst och stöd. Jag når inte fram, inte på långa vägar; otillgänglig, rädd om mina inre rum. Räds för yta och ändå vet jag att bara man skrapar tillräckligt kommer tankar, det inre fram och det räds jag också för. Att få veta, att bli en förtrogen, att förvalta ett förtroende är ett ansvar som kräver sitt, men när jag skriver, skriver jag åt mig själv och samtidigt åt alla.

Yta är människans sköld, mot elakheter, förtal och illvilja; mot intrång i det själsliga djupet. Och jag räds över allt jag missat, allt jag inte gjort och allt jag gjort. Över alla gånger jag inte varit modig, när jag vänt tillbaka. Och då kommer tankarna snabbt; vad är mod? Är mod att se sig i spegeln, förtvivla inför det man ser och verkligen försöka att bli en något bättre människa? Att inte falla för grupptryck och tycka som andra för att det är bekvämt? Att inte delta i pjäsen som för tillfället spelas och att våga vara jag? Men grupptillhörighetens sötma kan aldrig överstiga det egna tänkandet, att stå upp för vad man tycker är rätt och riktigt. Ibland är det heller inte rätt, men vad är sannare. I våra själars djup letar vi förtvivlat, behöver ömhet och värme. När konsumtionen inte är nog, när villan är färdigpyntat, stylad, stilistisk ren och fin, badrummet kliniskt städad, men vi inte har någon som delar ett stycke bröd med oss och för ett samtal som ger oss något, vad har vi då? När pengar blir det slutliga beviset på det mänskliga värdet, vad är vi då? När det tomma hålet inom oss aldrig blir fyllt? När sanningen är att inte någon av oss kan ta med någonting av det vi har här med oss när vi lämnar det här livet. Vi kommer slutligen att bli fria från oket om pengars makt och inflytande.

Människan är strävsam, det är det som livet går ut på; att skapa ett liv till ett rum av trygghet, lycka och frid. Men motgångarna tär på oss, får oss att förtvivla i vår ensamhet. Så en dag vaknar man upp, pånyttfödd, utan ängslan och skrider ut i livet som ett barn, med ett barns nyfikenhet. Luktar på regnet, ser en myra, visslar på ett grässtrå och sitter högst upp på stenen som en gång i tiden var ett berg. Där blickar man ned över marken, blundar och vänder sedan ansiktet upp mot skyn och tänker; idag lever jag. Molnen sveper förbi och man skulle vilja sitta på ett moln och glida över världen, titta ned på alla mänskliga varelser som påtar på i sina täppor, åker till jobbet, älskar, dansar och skrattar Att födas på nytt…

Tiden som svävar över och inom oss kommer för alltid att finnas, däremot inte tillvaron, den tillvaro som är just vår egen. Det gäller för var och en att föra något vidare till vår nästa, något att tänka åt, precis som alla böcker jag plöjt mig igenom under min tid. Alla människors tankar som fått fäste i min hjärna, funderingar och påståenden som jag vänt och vridit på och försökt bilda mig en egen uppfattning om.

Tiden rusar.

Är jag själen eller är jag min näsa och mitt hår eller min navel och mina ögon? Jag har levt i böckernas värld, upplevt kärlek, sorg, lycka och allt som liv är. Jag föddes, gifte mig, skiljde mig, arbetade på åkrar och fabriker, var olyckligt kär, tyngd slav, prinsessa, troll och häxa. Jag var den barmhärtiga samariten som hjälpte den okände sjuke. Jag predikade på berg, grät vid min sons grav, jag var utsatt och förnedrad. Jag förstod innebörden av att leva och rädslan uppenbarade sig. Det räckte inte med att bara vara jag, insikten greppade mig som ett slag i ansiktet, jag var beroende av andra. Deras välvilja, empati och godhet, ilska, ondska och infall skulle också forma mitt liv. ”Saliga är de som gråter, för de skola bliva tröstade”. Och jag förstod att livet också kan vara en jämmerdal.

Jag har alltid levat mitt liv långsamt, alltid dragit ut på de små stunderna tills de blev som ett gummiband och till sist var tvungna att ta slut när töjmånen var helt stum. Att drömma blev min oas, berättelserna jag komponerade bar mig över den grå vardagen. I dem fanns strimmor av guld och gröna kransar, skönhet och lycka.

Den vackraste kvinnan i byn hade tjockt brunt hår. Fast hon var i den övre medelåldern fanns intet grått. Håret var flätat och format som en krans på hennes hjässa, fastsatt med små svarta hårnålar. En dag satt hon vid vårt köksbord och småpratade med min mor, när hon plötsligt sa ”Flickan har vackra fingrar”. Förvånad tittade jag ned på mina fingrar och töjde lite på dem. Den vackraste kvinnan i byn studerade mig och mina fingrar och jag log inombords. Hennes hår räckte ändå ned till midjan och det var tjock, vågigt och brunt och svepte som en mantel runt hennes rygg. Och denna kvinna tyckte att jag hade vackra fingrar.

Nu sitter jag här och skriver, mina dagar går, kvällarna är mörka, hösten är här.

I regnets stril dansar jag min midsommarnattsdans, drömmer om glimrande ögonblick, stannar i tanken till vid hållplatser som fört mig dit jag är idag. Jag formades av ensamhet, ord och glasklara minnen, av hopp och förtvivlan, av glädje och tacksamhet. Och min rädsla över att vara beroende av någon enda människa, att tappa taget, kapitulera, erkänna att det enda jag någonsin önskat är att smälta samman med min jämlike, i tanke, ord och handling, att bli ett med naturen och alltet. Att min styrka var min svaghet, att allt jag längtade efter låg inom räckhåll om jag bara vågade släppa taget.

Det har hänt något med mina öron och min hörsel, som ”ögon, känsliga för grönt” har mina öron blivit känsliga för ljud, speciellt ord som inte säger mig någonting, eller tonlägen som går högt upp i falsett och bara måste höras, väcker inte någon tanke, ord eller mening att fundera vidare på. Jag stänger av mottagaren, släcker de hjärnceller som finns och kryper in i själens vindlingar.

Det måste alltid finnas något att tänka vidare på.

Mina bokmärkesänglar är sedan länge borta. Vart tog de vägen? Kastade jag dem? Pappersänglarna är borta, men jag tror att de verkliga finns runt omkring oss. De skrider vid vår sida, kommer till dem som behöver tröst och stöd. Ger oss en puff framåt när uppförsbacken känns alltför brant. Sitter på sängkanten och vaggar oss till ro. Vet hur vi kämpar, med oss själva, med vardagen, med bekymmer och oro. Ibland strör de lite stjärnglimmer i vårt hår och våra ögon och vi blir lite mera än vad vi är. Vi skrider fram, har fötterna ovanför marken och det är just i de ögonblicken vi förstår hur livet skulle kunna vara. Om godheten lyste igenom varje sinne och varje handling. Om vi inte var uppfyllda av våra egon. Om vi såg bortom horisonten, om vi förstod vad vi inte förstår, om vi bara kunde säga: Mitt yttre
är bara ett skal, jag finns inom det skalet. Om alla våra besvikelser löstes upp och vi förstod vad vi inte förstår…

Högt uppe i luften – utan rädsla

Jag har varit ute och rest – genom jobbet, till Bryssel av alla ställen. Jag gillar inte att flyga. Varje gång tror jag att jag kommer att störta, att min sista stund är kommen, att jag inte kommer att få se mina nära och kära igen. Det är värst innan. Men, den här gången gick det riktigt bra. Till Stockholm, vidare till Oslo, till Bryssel och dagen efter Stockholm och sedan hem igen. Det blev 5 starter och 5 landningar på 2 dagar. Sista flygningen somnade jag nästan innan starten gick. Det är skönt när man övervinner rädslor. Lite rakare i ryggen, lite gladare blir man. Lever upp en smula och känner att ja, troligtvis, kommer jag nog att flyga igen.

Tankar om en björk

I vinden böljade trädets grenar sakta fram och tillbaka. Trädet, som var en björk, hade stått där så länge jag kunde minnas. När man kikade ut genom köksfönstret kunde man se ängen som sträckte sig ändå ned till sjön och innan man gick den lilla stigen ut till bryggan stod björken. Det var mitt tänkarträd. Inte för att jag låg under trädet och funderade, utan det var när jag såg trädet som tankarna kom. Det var som om trädet ingav mig en stilla trygghet över att saker och ting alltid skulle förbli som det var just då. Vare sig trädet var ljust och skirt eller kalt och kantigt fanns det där för mig. Jag älskade det trädet. Jag kunde sitta på min sten, uppe på toppen och titta ut mot björken. Här fanns friheten, högt uppe i luften och allt var grönt runt omkring och kikade man upp i himlen, fanns där bara blått. Livet var grönt och blått och solglitter i sjöns små krusningar. Naturligtvis var ekan knallröd.

En dag var trädet borta. Borta. Kvar fanns bara en stubbe. Idag finns där återigen en björk, men grenarna svajar inte alls likadant som förut och stenen är nu en liten, spetsig sten. Livet förändras, allt förblir inte som det en gång var. Men de starka färgerna väcker fortfarande något inom mig. Tankar.

Det vackra inom oss

Jag har magiska fingrar. Med tiden har de blivit allt längre och smalare. Huden på ovansidan är mjuk och len och ådrorna visar sitt tydliga språk; mina händer åldras så sakteliga. Fingrarna liknar två duvor som kurar ihop sig. De samarbetar med något inom mig som nynnar, sjuder, kvittrar, gråter, slumrar, häpet visslar, trilsket brusar; detta något som är min själ. 

 

”Att lära känna ljuvheten hos det oändliga inom oss”, sade 1400-talsmystikern Nicolas Cusanus, ”det är orsaken, skälet, syftet, det enda syftet med vår existens.” Jag läste citatet i en bok och kan inte annat än att dela med mig av det till er (för att det är så vackert). Det finns ju många andra citat som liksom är mitt i prick; eller vad sägs om ”Jag har haft mera besvär med mig själv än med någon annan människa jag någonsin träffat”. D.L Moody.

Jag tror att vi alla har en oändlighet inom oss, att vi är större än vad vi tror oss om att vara; att livet är fyllt av mystik och en oändlighet. Livet är inte fyrkantigt, hur än mycket vi försöker att passa in tillvaron i en mall. Att se vad ingen annan ser, att tänka själv, att inte följa med strömmen föder frihet.

Det är lördag idag; den första sommardagen för i år! Passa på att vara ute, njut av värmen och solen. Vi hörs snart igen!