Jag är livrädd för SD…

Man borde inte uttrycka rädsla. Eller kanske är det just det man borde – tala ut – säga vad man verkligen tycker – fråga varför? Kan man skuldbelägga en stor del av Sveriges befolkning som verkar vilja rösta på ett parti som är emot demokrati, har nazistanhängare och ogillar alla som inte är ”svenskar”?

Den svenska folkskolan och mamma…

”1937 Riksdagen beslutar att göra folkskolan sjuårig. Reformen klar först 1949. I vissa kommuner blev folkskolan åtta- eller nioårig, i något fall tioårig” http://www.nordicacademicpress.com/o.o.i.s?id=43&vid=565

Jag har tillbringat ett par dagar hos min mamma. Hon gick sex (eller sju) år i skolan och efter avslutat skolgång (1939) fick man en gå en kurs på sex veckor som bestod i att under fyra veckor lära sig laga mat och två veckor praktiska göromål som att fylla i blanketter osv. När hon gick kursen fick hon skriva upp recept i en svart anteckningsbok med bläckpenna. Jag tog fram boken och läste högt recepten för mamma. Det var alltid en huvudrätt, rejäl husmanskost som potatis med fläsk- och löksås och sedan en efterrätt som aprikoskräm eller sagogrynssoppa. Dessutom fick man räkna ut vad de kostade för tretton personer och per portion. Jag vill minnas att den billigaste menyn kostade 20 öre/portion.

Det var en ganska bra grund för ett kommande liv, att lära sig laga mat. Nu har man ju hemkunskap (om det fortfarande heter så) i grundskolan, men hur många kan laga mat när man slutar nian idag?

I alla fall blev mamma piga i diverse hem. Bland annat for hon till Västerås en tid till en kusin till mormor. Hon var kocka (ja, så hette det) i arbetslag som kolade milor och för skogsarbetare. Hon lärde sig livets hårda skola och kanske är det därför hon aldrig klagar idag över någonting. Till slut hamnade hon som piga i granngården i min hemby. I gården bredvid bodde det en blyg, snygging till man (min far) och han spanade naturligtvis in den permanentade, arbetssamma, lite allvarliga tjej som tog sig an allt vad en kvinna skulle kunna. Tycke uppstod och vid 22 års ålder gifte sig min mor med min far. Han var 30 år och såg ut som en filmstjärna. Åtminstone när helgen kom. Aldrig att han skulle ha gått omkring i mysbyxor en lördag eftermiddag eller en söndag, då var det skjorta, slips och snygga byxor. Det här var arbetarelegans. En stil mitt i allt det stillösa slitet.

Det blev sju barn och vi har också fått känna av arbetet och allvaret, men också en kärna av sammanhang…