De som tror att världen är deras att styra…

Läser en rubrik i DN att personalen på en skola på Östermalm i Stockholm är så pressade av föräldrars påtryckningar att de gråter på arbetet. Nu kunde jag inte fördjupa mig i ämnet eftersom jag inte är en prenumerant, men i det här fallet litar jag på rubriken och ingressen. Det finns människor som tror att de ska vara med i allt, lämna sina synpunkter och vara med i samhället, i stadsbyggande, i stort och i smått – som om världen skapades för dem och deras ätteläggar – enbart. Jag kanske bara är omåttligt lat, men reagerar ändå över att hela första sidan av ABs nätupplaga handlar om Melodifestivalen, trots rapporten om stora svältkatastrofer i Afrika och livet krymps ihop till en liten ljummen fyrkant.

När jag gjorde palt idag lyssnade jag på ett halvt öra på TVn som stod på i köket. Camping Queens. Ett av dessa otaliga lek- och underhållningsprogram som är som sockervadd. En tillfällig sockerchock följt av en hastig blodsockerdipp. Vuxna människor ska vara rejäla, några att fråga till råds och hålla i handen när åskan går – helt enkelt vara överlevare. Lekprogrammen är ett förakt för de tittare man tror sig underhålla; den skara som betalar sin TV-licens och tittar på kändisar istället för att själv gå ut och dansa.

Kanske har föräldrarna på Östermalm slutat att titta på TV och istället riktat in sig på barnen. Man har sina rättigheter nedärvda i generna och man påverkar. Och lärarna gråter och önskar att det återigen ska bli hippt att kolla på Bingo-Lotto…

Annonser

Är jag på väg att bli gammal…

Jag har inte sett en endaste deltävling i melodifestivalen. Jag har inte tittat på Let´s Dance ikväll och jag frågar mig nu om jag har blivit klok eller gammal. Förhoppningsvis det förstnämnda eller så en kombo, men gamla idrottsstjärnor, programledare, skådisar etc som gör ytterligare en comeback – jag vill inte se dom längre. Jag tänker gå ut och dansa själv. Stänga av mobilen. Stänga av datorn. Bli social. Och sätta mina egna poäng. Fräsch 55-åring med integritet – 10 poäng…

Min skönhetsopererade familj…

Fastnade framför dokumentären ”Min skönhetsopererade familj” ikväll, en film av Claudia Lisboa som åker hem till sin familj i Brasilien som älskar skönhetsoperationer. Brodern är plastikkirurg och opererar alla i hela släkten. Föräldrarna är drygt 70 år och de skiljde sig för elva år sedan och pappan lever nu tillsammans med en kvinna som är fyra år äldre än Claudia. Claudias mamma överlevde de första fyra åren efter separationen med lyckopiller och plastik. Hon berättar att fadern styrde hela familjen och när han skulle sova skulle alla andra sova, när han ville ha tyst – skulle alla vara tysta. Han var lynnig, hade ett hett temperament och slog barnen ibland. När Claudia var i 20-årsåldern fick hon en allvarlig depression. Hon är den enda i släkten som inte plastikopererat sig. Hon flyttade till Sverige istället.

Claudias pappa säger att kvinnor inte är snygga när de blir gamla. Hängbröst och rynkor. Ingen man tycker om gamla kvinnor, det bara är så. Sambon har silikonimplantat och en ansiktslyftning. Det visuella gör så mycket.

Claudias bror, plastikkirurgen, förklarar för Claudia hur vacker hon skulle kunna bli med en mindre och smalare näsa och ett litet lyft vid ögonbrynen. I hela dokumentären anar man Claudias tårar bakom det behärskade ansiktsuttrycket. När kommunikationen sviktar, när familjen inte godtar en naturlig skönhet, när ingenting riktigt är bra och man slåss om utrymmet och kritiken ligger så nära till hands.

Ett riktigt bra exempel på en dysfunktionell familj…

”Biggest loser” skulle nog aldrig hamna i ”öppet arkiv”…

Jag vet inte vad det är – kanske är jag gammalmodig eller så är jag bara trött på tävlingarna. Fast det finns tävlingar och sedan finns det tävlingar. De flesta är väl rätt så ok; när det gäller tävlingar i mat så kan man faktiskt lära sig något – men sedan finns det tävlingar där det förlorande laget ska rösta på vilken deltagare som ska åka ut från det egna laget och samtidigt motivera varför.

Jag tittade på slutet av Biggest loser ikväll och upptäckte att jag satt och skruvade obekämt på mig. Fem deltagare sitter i rad på var sin pinnstol och från dörren och in i rummet har för att skapa lite dramatisk spänning, några upphöjda neonlysande markeringar lagts ut. Nu kommer de in, de två där en snart ska röstas ut. De båda tjejerna håller varandra i hand och gråter båda två. En 22-årig tjej har gått ned 10 kg på två veckor och behöver så väl stöttningen för att komma vidare i sin viktminskning.

Personerna på stolarna verkar tycka att hela situationen är jobbig. Framför sig har de små bord med fat och kupor över där de sedan ska lyfta på lock efter lock och visa vilka namn som står skrivna därunder. På sidan står en slimmad Kristin Kaspersen i svart kavaj och är bara sådär stajlad och snygg. Kontraster förstärker alltid.

Ja, en av dem åkte ut. Man blir ledsen, gråter och innan allt det här har ägt rum har man fått väga sig inför alla andra. Och det känns som om jag sitter och smygtittar på något som skulle ha kunna gjorts annorlunda, kanske på samma plats, men med ett annat upplägg och utan TV-kameror. Jag läste att SVT utökar sitt ”Öppna arkiv” och till min glädje fanns serien ”Lära för livet” där. Det är ändå något visst med teater. Jag tycker människor som ställer upp i Biggest loser är extremt modiga. Jag önskar att alla av dem lyckas – men finns den chansen när hela Sverige inte längre bara bakar och bygger hus utan även finner spänning i människors förtvivlan för att slippa bli en ”biggest loser”…

Repriser fungerar sällan…

Finns det TV-program som fungerar lika bra idag som för tio år sedan? Tittade på ”Fångarna på fortet” igår och blev lätt melankolisk. En Agneta i trikåer och en Gunde i smart outfit som hellre skulle passat en fredag på after worken än på Fortet. I veckan tittade jag på Gäster med gester och jag kom på mig själv med att tänka på Jarl Borsén. En påminnelse om att tiden går, blir aldrig så tydlig som när ett gammalt programkoncept går i repris. Det fanns en tid när allt kändes nytt – och det gör mig lätt melankolisk…

Vad har hänt med Morden i Midsomer…

I och för sig har man sett så många avsnitt med Barnaby, hans fru och dotter att ja, man kan dom lite ute och innan – men de hade ändå charm. Om sanningen ska fram så har jag i mina dagar sett fler inledningar än avslut av Morden i Midsomer. Igår var det andra avsnittet med den nye Barnaby, kusinen. Jag stod och strök och hade TVn på. Det var därför jag inte somnade. Jag kunde ha gjort det annars, av tristess och en konstig handling som inte alls är Morden i Midsomer-stuk. Jones som desperat, deprimerad ungkarl och en story som var så osannolik att Kalle Anka framstår som ren dokumentärfilm.

Nej, ska man se Morden i Midsomer passar det lika bra med en repris från 2006. Man har totalt glömt bort vad avsnittet handlade om och man har inte sett slutet…

Den jag vill ha…

Jag skruvar upp volymen till max och hörlurarna sitter på plats. Jag dansar fram över gatan, skrattar och ler och vill vinka till mannen med hunden. Jag är fri, jag är lycklig, idag finns jag till…allt har jag inom mig och allt det andra spelar ingen roll. Idag. En fri dag. Han vet hur han ska spela på mina strängar och jag bryr mig inte. Jag är förhäxad, förtrollad och ser inte utsidan, bara det inre lyssnar jag på. Jag föll för honom en kväll i vintras; håret på ända, lite putmage, de blå ögonen, skrattet, humorn…

Han vet verkligen vad en kvinna vill ha…

http://bloggkartan.se/registrera/25760/umeaa

En bortskämd 56-åring…

Jag såg ett program på TV igår: Dox – det goda livet.

”Dansk dokumentär från 2011. Efter ett liv i lyx och överflöd sitter två danska damer handfallna i en liten lägenhet på den portugisiska Rivieran. Mammas pengar är slut. Nu gäller det för den bortskämda dottern att skaffa ett jobb. Men hur ska det gå till vid 56 års ålder, och med ett CV som gapar tomt? En film av Eva Mulvad om att plötsligt tvingas byta livsstil.”

Första gången jag hört någon klaga på att man haft en för bra barndom. Hon kunde inte tackla svårigheterna som kom sedan och allt var mammans fel. Det enda fel den mamman gjort var nog att hon inte puttat ut dottern ur boet för länge sedan. Mamman sa: ”Så här har vi det varje dag”

Stackars mamma.

Halvsju och Sveriges Magasin…

När jag tänker på min barndom och hur jag var som barn, undrar jag hur mycket som är medfött eller om det bara är miljön man föds i som gör hur människan blir sedan. Jag har alltid haft svårt för smalltalk, de samtal man för för att fylla tystnaden, men i mitt huvud pratar jag hela tiden.

Jag tänker mig en tioåring idag och den tioåring jag var 1971 då programmet ”Halvsju” gjorde entré i det svenska folkhemmet. Jag formligen älskade detta första caféprogram där Lennart Swahn, Gun Hägglund, Lars Widding och Karin Falck turades om att vara programledare. Ett ensamt barn i en by långt ifrån andra barn och aktiviteter, men med många böcker och många tv-program. Sedan kom ”Sveriges Magasin”. ”Kvällsöppet” med Gary Engman, ja, jag gillade allvarliga program, som om allvaret i programmen träffade en välbekant ton inom mig. 

Ett av de första lekprogrammen i tv på 80-talet var ”Oss skojare emellan” som leddes av Ingvar Oldsberg. Vuxna människor fick tävla i att åka i vattenrutchkanor med plastblöjor och hjälm, det första förnedringsprogrammet kanske. Jag har reviderat min åsikt om Oldsberg sedan dess och i ”På spåret” var han väldigt bra. 

Jag tänker på saker och ting som har kvalitet, som betyder något. Ett ord, en tanke, ett tv-program, ett liv, en bok, ett samtal, en sång, ett par skor, en kopp kaffe, en vackert foto. Det måste vara mera än vad de bara är för att ha verklig betydelse. Ögonblicken vi aldrig glömmer, den underbara dagen, någon talade, orden som fastnade. Mervärde. Ett välbekant leende. Jag ser dig och du ser mig och känslan som föds är mera än vad leendet är…

Meteorologen Bertil Larsson…

Jag gillar Bertil. Han är ingen Tone eller liknar någon annan av de unga, sprudlande väderpresentatörerna eller meteorologerna. Han är Bertil och visar vädret. Lite tunnhårig, glasögon, rutig skjorta och kavaj. Han ser ut som en lärare på högstadiet. Det är skönt med sådana människor som gör sitt jobb – och gör det bra och det fastnar det som sägs. Alla de andra är också bra, men Bertil är bäst.

Det döps inga barn till Bertil idag, tror jag, men vänta bara, på ett par år kommer Bertil-effekten att visa sig; den trygge mannen som står stolt och rak i rutan – utan frisyrgelé. Det finns inte så många män idag av den sorten och bara det är en stor bedrift…

En röst i natten…

Kom att tänka på den TV-serien; den om Jack Killian och hans röst ut i etern ”Good night America, wherever you are”. Jag gillade den serien, gillade den gullige Jack som fick diverse samtal in till studion varenda natt. Samtal, alla dessa samtal. Pågår ständigt. Det är när samtalet dör ut, som det inte finns någonting kvar,ingenting att spinna vidare på.

Hon sa något liknande Hillary Clinton i en intervju en gång för länge sedan: Bill och jag har ett ständigt, pågående samtal. Det tar aldrig slut.

Jag har ett ständigt pågående samtal med mig själv. Det är därför jag skriver. För att förstå. Kanske är det därför jag har svårt att sova ibland. Alla tankar som trängs i hjärnan. Det finns sällan några svar, bara nya saker att fundera över. Jag önskar ofta att jag vore klokare. Att jag förstod mera, men det är så ytterst lite jag förstår av allt det här runt omkring. Det är så ytterst lite jag förstår av livet.

Kanske finns det ett tio-punkters-program, som med allt annat, men jag tror inte på tio-punkters-program. Jag tror på genombrott. Att det finns tillfällen i livet när vi gör dem. Att det gäller att kämpa för att nå dit och plötsligt en dag har vi fått en ny insikt. Utvecklats en smula.

Good night Jack, wherever you are…