Under hela mitt liv har jag fått kommenterar om mitt utseende. Nej, inte enbart positiva. När jag ser mig själv på foton kan jag tycka att jag inte är direkt ful, att jag ibland ser rätt så trevlig ut, men folk verkar älska att berätta för mig hur jag ser ut – som om jag inte själv skulle veta om mina tillkortakommanden. Jag skulle aldrig drömma om att exv säga till någon att den är tjock, har röd näsa eller stora öron. Jag tror säkert att de också vet om hur de ser ut och vad är det för mening med det? Jag har därför också svårt för att uppskatta om någon säger något positivt – därför att den jag känner mig som – är inuti mig. Min utsida är bara utsida.
Ja, vad är normalt när man snart är 50 år?
Brittas Betraktelser 