Luciamorgon…

Luciadagen och jag har tittat på SVTs luciamorgon. Det är så många minnen med advent, Lucia och hela julhelgen. Jag har tänkt mycket på min pappa och min syster den här månaden, två av mina familjemedlemmar som inte längre finns här, fysiskt vill säga, för inom mig är de ständigt levande.

Såg en snutt på serien ”Hem till byn” som startade någon gång på 70-talet och som jag följde i vartenda avsnitt. Det var nog den serie jag älskade mest av alla. När jordbruken dog ut och familjen Persson flyttade från byn till en lägenhet högt uppe i ett hyreshus i Göteborg och Evert började arbeta som svetsare i en fabrik och man kunde se Lisa, frun, stå vid ett öppet fönster och titta ut över betongen, är en scen som jag inte glömmer. Jag led med barnen Persson och Evert och Lisa som inte längre var fria människor, utan fast i en lägenhet, långt ifrån det verkliga livet och jag kunde känna deras hemlängtan.

Hemlängtan kanske är ett ord som innehåller en mängd av saker och tillstånd. Hemlängtan kanske mest av allt är en sorgsen längtan över den tid som flytt som aldrig kommer tillbaka. När man förnimmer en speciell doft eller känner igen något inom sig som var  bra känns det som att komma hem igen.

Jag har återvänt till mig själv och rör mig fram och tillbaka över tiden och minns. Allt är så nära och samtidigt så långt ifrån. Mina glasklara minnen bär jag alltid med mig…

Bara ett ögonblick bort…

Min trygga barndom eller så trygg den kunde vara. Mat på bordet. Ordning och reda. Regler. En 33 cl-läskedrycksflaska som delades i tre glas. Den som delade fick välja sist. Som man sådde fick man skörda. Vintern var kall, snöig och sträng och om sommaren dansade de vita molnen under himlens tak. Om jag hade en lanthandel runt knuten skulle jag gå dit och handla. Vrida och vända på saker jag tänkt köpa och peka på en fin, liten köttbit bakom diskens glas. När jag handlar på stormarknaden har jag en jättevagn att dra runt. Jag går samma runda jämt och vet exakt vad jag ska ha. Jag plockar, skannar och paketerar i mina kassar. Fort går det och allt finns. Varorna går nästan ända upp till taket och överflödet sänder budskapet att det är bara att shoppa loss.

Jag läser om de nya asylreglerna i Danmark och att man där ska kunna konfiskera värdesaker och kontanter hos de som söker asyl och jag känner ett stigande obehag. Parallella liv. Man tror att alla har det som man har det själv tills man någon tid lever ett annat slags liv och får inblick i andras världar. Att inte vara fri. Inte i sitt eget land. Inte i något annat land heller. Att vara i händerna på andras välvilja och inte kunna ta beslut. Att bli fråntagen sina ägodelar i ett främmande land.

Min mamma brukade lyssna på Einar Ekberg och

Jag är främling, jag är en pilgrim
blott en afton, blott en afton bor jag här.
Försök ej hindra mej, jag vill följa
Guds folk på väg genom sand och bölja!
Jag är främling, jag är en pilgrim,
blott en afton, blott en afton bor jag här.

Ibland tänker jag att det är viktigt att tänka på – blott en afton bor jag här. Det får mig att se världen med lite annorlunda ögon.

 

Som det har snöat…

Nu är det vitt ute och en vecka kvar till första advent. Inga stjärnor i mina fönster ännu, men det blir så småningom. Först ska jag flytta och sedan blir det tid för lite julpynt och tomtar. Tiden går så fort och den här hösten har formligen rusat förbi.

Jag har börjat fundera på hur viktig miljön är för mig för att kunna skriva och vara kreativ. Att bara finnas i ett rum vilket som helst inte är nog, utan det måste vara ett rum som föder tankar. Böcker kan kännas levande bara genom att stå i en bokhylla, men de kan också kännas stängda om de finns i fel rum. Jag hoppas i alla fall att det är så och att min inspiration kommer tillbaka när jag har flyttat och har rum med högt i tak.

Människan måste ha en medfödd längtan efter saker som är vackra. Skönhet är balsam för själen. Det vackraste av allt är en eld, det näst vackraste en solnedgång, det tredje vackraste är glittrande vatten och det fjärde vackraste är en blommande äng. Är man född vid ett vatten, är det något man alltid kommer att sakna om man inte ser det från sitt fönster. Men jag ser allt inom mig, allt bär jag med mig…

GnällSverige…

Folk är mer än lovligt bortskämda idag och gnäller över allt och inget. Bagateller och petitesser ska ventileras och skrivas om. Jag är otroligt tacksam över det jag har. Jag skulle säkert kunna ha det ännu bättre, men även sämre – vilket får mig att må ganska bra. Rinnande varmt vatten, värme och inomhustoalett är ingenting som jag tar för givet – när jag var barn hände det då och då att vattnet i brunnen sinade, det var iskallt inne på morgonen innan vedpannan fick fyr och även utedasset fick nyttjas ibland. Jag fördes in i 60-talet av en fläkt från 40-talet och jag förstår värdet i det vi har idag.

Bland unga har det utvecklats någon slags perfektionshetsigt cupcakesliv med bilder bland perfekta förhållanden, barn, familjer, vänner och hem. Livet tycks ha blivit något som läggs i andras händer, att bli bedömd och med högsta betyg godkänd. Elitistiskt tänkande som säkert många ligger på nätterna och funderar över. Det är svårt att leva upp till perfektion.

När jag såg att Gina Dirawi, denna begåvade, proffsiga, humoristiska tjej skulle bli årets julvärd så blev jag glad! Jag vet att ljuset kommer att bli tänt, någon skämt kommer att bli sänt och hon kommer att bli en alldeles underbar julaftonspresentatör. I likhet med jordbrukssamhällets tillbakagång i Sverige ändras också människorna som lever i Sverige. Vi är en del av den utvecklingen. På riktigt.

Det har varit en vecka med många tankar. Det verkar alltid finnas människor som vill och gör gott och sedan finns det en klick människor som vill ont. De goda människorna får hela tiden ta hand om effekterna av onda gärningar. Livet är alltför svårt att förstå sig på ibland…

Ordets makt…

Kan man säga att någonting har hänt? Att allt inte är likadant som förut, men skönt ändå, fast det beror på vad det hela handlar om. Ord är inte att leka med. Ord är inte bara bokstäver, utan ord blir till meningar som först skapats i en hjärna. Det handlar om åsikter eller ett sätt att förhålla sig till något eller någon. Känslomänniska som jag är kanske jag inte skrätt orden alla gånger – ibland måste saker få ventileras utan att skyla över. När man läser om näthat och illvilliga kommentarer till folk man över huvud taget inte känner; till barn, till ungdomar – till tjejer och killar – undrar man, om det verkligen fanns en hjärna som producerade de där orden eller om de bara uppstod i all hast, i ett moln, i en sur person som inte fått sitt morgonkaffe eller var arg för att ha blivit kallad något mindre smickrande dagen innan – eller om det handlar om ren ondska, för ont gör det.

Jag läste på AB idag om ungdomar som tagit sitt liv efter näthat, nätmobbning och hur en kille lurades på nätet av åtta killar som utgav sig för att vara en tjej och ni vet webkameran, och sedan spred en film. Han blev utfryst av alla i sin klass och kunde inte slutföra grundskolan och hade då heller inte gått i gymnasiet. Det var väl en kul grej att syssla med i killgänget kanske. Hade de sina hjärnor med sig? Anade de vilken påverkan de hade på en alldeles vanlig, schysst kille? Hurrade de, skålade de i champagne, såg de framför sig hur han grät sig till sömns och när de gjorde de buffade de i varandra och var så bra?

Ja, någonting har hänt; mobbing har alltid funnits, brott som begås av mindre begåvade, men metoderna alltmer raffinerade. Ondskan lever vidare, men en tröst i allt detta var att se programmet om Dagny Carlsson, Sveriges äldsta bloggare. Här finns inget näthat: Jag älskar dig Dagny, 102 år. Kram Britta!

http://www.123minsida.se/Bojan/99578339%3Fpagenum=8

Det är så längesedan…

Allt i livet går i vågor och vågorna vänder alltid åter. Så gör även jag – till min blogg och till mina förhoppningsvis fortfarande vänner på bloggen – och till det skrivna ordet. Visst har jag skrivit ändå; skickat novellmanus till förlag (man tror ju man är bra) utan resultat. Målet och resan, jag vet.

Jag har tillbringat en del tid med mitt barnbarn och mitt hjärta smälter; han är en fantastisk person som upptäcker världen, gillar bilar och ser allt med nya ögon.

Jag har saknat min blogg, att ha kontakt med dem jag brukade ha kontakt med. Alla betyder något. Ett ord, en mening, ett budskap. Så lite vi vet – att kärlek ibland inte ropas eller skrivs ut – utan bara finns…

Priset av att älska…

Jag förstår – jag är inte en FB-bekväm person. Jag har sett allt, upplevt allt. Jag vet att människor dör – även de som är nära och som man älskar mest av allt. Så illa är livet. Priset av att älska är att sörja. Priset av att känna är att alltid – vara utan. Men störst av allt är ändå att känna – med någon. Jag har varit på begravningar sedan jag var fem år gammal, alltid varit ett steg efter; för så är livet. Vi är hela tiden ett steg efter vad vi tror är framtiden. Och därför är allt som betyder något som händer just idag. Den blomma vi planterar. Den tanke vi sänder. I allt vi gör. Vi går vidare – men, vi gör avtryck. Vi minns människor. Och varför? Det är där vår strävan måste finnas…

Det är längesedan…

Kallt, kallt är vädret, men inombords är det varmt. Det är gryning och lätta molnslöjor drar sakta förbi mot en ljust blå himmel. Det regnar inte och det alltid något att vara tacksam över. Maj månad har varit regnig och kylig. Tiden går så fort och jag vet att om det kommer en dag med värme och sol kommer naturen att blomma ut för fullt.

Det är ett mirakel att varje år få sommaren tillbaka. Allt föds på nytt. Vi gör det själva också. Det finns hela tiden saker nya saker man kan förundras över. Nya nyckelpigor, nya löv och en utslagen ros. Intet är nytt under solen – men upplevelserna är alltid nya…

När jag headhuntade Aftonbladet-bloggen en gång för länge sedan…

KVALITETSANSVARIG               HIMLEN ÄR TRASIG

FRISKVÅRD                                   ISTER

UNDERHÅLL                                 VARGEN

PRODUKTION                              SNILLEBLIXTEN

EKONOMICHEF                           ISLANDSMAMMAN

FÖRSÄLJNINGSCHEF                 EN TREVLIG TJEJ

IT-CHEF                                          VIRKNÅLEN

INKÖP                                             SOLNATTQ

PERSONALCHEF                          KYRKSYSTER

VD

Jag tänker headhunta bloggen…

eftersom jag själv blivit headhuntad av en VIP på ABs redaktion. Uppdraget lyder: du får fria händer, handplocka ett antal bloggare till befattningar som gör att den här verksamheten skrider framåt.

Vad vore ett producerande företag utan en boss som verkligen kan det här med produktion? Vad som produceras ska vara underbyggt med så mycket fakta som möjligt. Att det kan vara svårt att hänga med i riktigt alla produkter som erbjuds – gör ingenting. Nej! det är bara att ösa på. Kunderna kommer att ge med sig till slut och köpa hela kittet! Jobbet som produktionschef erbjuds Snilleblixten.

Alla företag med självaktning och ett hum om vad en personalstyrka behöver är friskvård. Vi har vår egen spänstiga sjukgymnast Ister som gillar one-liners och kan ta en ninja-match med vem som helst eller en liten ordduell. Hon kan även om tid medges ge kurser i homestyling och färganalys.

Om denna kloka Islandsmamma fått styra isbitslandet – hade situation sett helt annorlunda ut idag än vad det nu gör. Inga banker hade rasat och livet för den enskilde ö-bon hade sett ljusare ut. Hon vet vad hon talar om och kvalificerar sig galant för jobbet som – ekononomichef.

Kunder är fina människor och någon som är extremt trevlig borde vara försäljningschef. Någon som kan prata, har humor och kan skojsa till det litet. Det finns bara en extremt trevlig människa på bloggen och det säger hon själv också – försäljningschefsjobbet går till En trevlig tjej

Självskriven IT-chef blir Virknålen eftersom jag fått för mig att hon är en stjärna på det här med Internet och en kvinna som är flink i det hon gör. Enda kravet är att jag vill ha en egen HELPDESK. Fixar du det – är jobbet ditt!

Det gäller att veta vad man ska satsa på när det gäller inköp, det billigaste är inte alltid att föredra, nej kvalitet ska det vara. Hon är väl insatt i Sahlin-väskor och Reinfeldts-kostymer och jag tror magkänslan är rätt när jag frågar SolnattQ om hon skulle kunna tänka sig att ta över ansvaret för bloggens inköp?

En blogg måste underhållas, trimmas och vara i perfekt shape för att produktionen ska flyta smärtfritt. Han gör ett bra jobb, men det är så med produktionen och underhållet att ibland har man inte riktigt samma syn på saker och ting. Men tro mig; ett väl utfört underhåll är grunden till allt. Det finns ingen annan än Vargen att fråga för jobbet som underhållschef. Vill du ha påökt?

Hon är klok som få. Rättvis, ödmjuk och kärleksfull. En perfekt personalchef – som också har kontaktmed högste chefen – styrelseordföranden.  Jag har fullgjort mitt uppdrag. Nu får Kyrksyster ta över personalansvaret  för dessa själar.  Jag är övertygad om att hon som vanligt kommer att göra ett utmärkt  jobb.

Sist, men inte minst. Över allas befattningar och arbetsuppgifter kommer den Kvalitetsansvarige att vaka. Han gör ett idogt jobb – vill inte att vårt bloggföretag ska få anmärkningar och därför håller han oss i strama tyglar. Lite skäll har ingen dött av och om det gör att vi skärper oss en smula så har Himlen är trasig mitt fulla stöd.

BS: Vadå? Glömde jag VD-jobbet? NATURLIGTVIS JAG SJÄLV (om jag får sparken kan jag tänka mig att Johan Hakelius kan få bli min efterträdare…:-)

PS!  Jag älskar er! Lycka till! DS

Jag ska berätta en väl fördold hemlighet…

Jag skapade inte mig själv. Breaking news. Jag vet. Om jag hade haft en finger med i spelet hade jag förmodligen innan jag ens var påtänkt bestämt hur jag skulle se ut. Minst 1,80 lång. Gyllene hår. Smilgropar och långa ögonfransar. Och ett manligt attribut. Bara för säkerhets skulle. Som ett extra vapen. Ungefär. En hen innan hen fanns till. Men, så har jag ju alltid varit före min tid eller efter – det beror på hur man ser på saken. Jag är en Mise en Place – alla saker på sin plats – och det duger. Duger fint för mig. Det är endast andra människor som har problem med mig eftersom jag inte passar in i mallen. Hur kul vore det om alla feminina typer såg ut som pepparkaksgummor? Nej, jag är hälften stjärna och hälften gris. Hälften gubbe och hälften gumma. Hälften hjärta och hälften – smärta. Det finns inga former som kan omsluta mig. Och inte någon annan kvinnas heller…

Att vara lycklig…

Det finns ett nytt begrepp. Ja, kanske är det inte nytt – men för mig är faktiskt det: champagneproblem. Ett uttryck som används istället för i-landsproblem. Snöglopp och storm i tre dagar: champagneproblem. Hårda avocadon: champagneproblem. Ja, alla dessa små petitesser som rör våra hjärnor. Som vi upprörs över när ingenting annat poppar upp som jämförelse.

Mina världar kolliderar. Min lilla värld som just nu är en bubbla av ren och skär lycka för dem jag älskar. Sedan den stora världen som ter sig allt hårdare och grymmare. Alla de där människorna som kunde ha blivit lyckliga om de bara sett ett ljus eller inte haft så hårda hjärtan. Alla de där människorna som måste krossa andra för att de är små och ynkliga själva. Alla de där människorna som har glömt bort att det finns känslor och empati. Alla de där människorna som är insnärjda i ondskans klor. Det är inget tillstånd som medför någon större lycka. Att ”gå på” starka ledares budskap om förtyck av andra är det största misstaget någon människa kan göra.

En stark människa tänker själv. En stark människa vill aldrig ta makten över andra människor. En stark människa älskar människor som vill lyfta andra – inte förgöra dem.

Vadå pekoral?

”Artikeln balanserar på pekoralets brant” skriver Björn Wiman om kulturminister Alice Bah Kuhnkes debattinlägg i DN idag. Jag erkänner, det första jag gjorde var att slå upp ordet ”pekoral” i SAOL; nej, pekoral är inte ett ord som jag använder dagligdags, men nu vet jag vad det betyder: ”Text som är oavsiktligt komisk, t ex då stil och ämne inte harmoniserar”. Det måste kännas tungt att skriva ett debattinlägg och sedan få en sådan kritisk rubrik mot sig. Jag känner lite för Alice – jag har väldigt svårt att uttrycka mig i tal; det är som om hjärnan processar på flera ställen samtidigt och då blir det svårt att få ut något förståeligt. Jag gillar korta kärnfulla meningar som innehåller allt man behöver veta, utan krusiduller och kringelikrokar. Skulle jag berätta om det här inlägget för någon, så skulle jag antagligen säga: Jag skriver hellre än talar högt. Därför är det så befriande att jollra med mitt barnbarn – ingen av oss förstår någonting, men vi ser varandra djupt i ögonen och ler i samförstånd.

Artikeln fick mig i alla fall att fundera på vad kultur är och vad den betyder för mig. Min första kärlek till kulturen var Bokbussen. Jag kan inte nog tacka den kommunala tjänsten, att i kulturens tecken föra en bokbuss genom en karg landsbygd och stanna till vid en liten by där det bodde fem personer, varav en liten flicka som kunde fylla upp en kasse med diverse böcker och få ta hem dem en hel månad – helt gratis.

Åter till SAOL: Kultur är en mänsklig verksamhet inom ett visst område och en viss tid; vetenskap, litteratur och konst; systematisk odling av t ex växter.

Det har hänt att jag gått på Norrlandsoperan, att jag går på bio och ser en film, att jag ser en vacker målning någonstans eller somnar mitt i en Dox-dokumentär på TV. Och i allt det här känner jag att jag blir en smula lyckligare, utom när Roy Andersson måste propsa på att han är Hugo Rask. Han förstör min lust att fantisera – jag vill INTE veta sanningen. Min bild av Hugo är en helt annan än den Roy är. Kunde det inte ha räckt med att han vann Guldlejonet i Venedig för sin film ”En duva satt på en gren och funderade över tillvaron” – han måste också komma ut ur garderoben som Hugo Rask. Jag har sett ”Sånger från andra våningen” och överväger om jag verkligen ska ge mig på Duvan. Kanske hade jag den gången helt enkelt för stora förväntningar; kanske är kulturen det enda som är kvar som kan ge oss spänning i tillvaron. Dessa eviga intriger, scener, utspel och tjuvnyp…

Nu går det bra att googla på Hugo Rask.

Att prata sönder saker och ting…

Känns som om det är fel rubrik, men ändå – finns det inte fog för att skriva den? Det finns idag en allmän åsikt om att man ska tala om precis allting; vända ut och in på diverse problem och ut ur denna prattunnel går man ut till ljuset. Jag tror inte på den metoden. Jag tror istället på att se framåt och kanske hålla åtminstone några saker inom sig. Denna epidemi; att föra ett resonemang, att vinna, att bevisa med ord hur allt fungerar – känns ibland tröttsam. Det finns så många saker som inte har någon större betydelse – utom för den som gör analysen – ungefär som mitt inlägg just nu. Ingen har någon som helst nytta av detta. Jag vill bara skriva av mig, utan att prata sönder saker och ting…

Modern talking…

Jag är ett ufo. Jag har ju insett det. Har aldrig idkat mig åt smalltalk och har ingen vidare analytisk förmåga eller åsikter om ditten och datten. Sånt håller jag inom mig – för det mesta. Jag är helt enkelt för ung för att vara gammal och för gammal för att vara ung. Aldrig på rätt tid och på rätt plats. Jag är bara en sådan där patetisk kvinna som sitter och drömmer sig tillbaka till 80-talet då allt var möjligt. Nu är jag gammal. Jag har bara en dröm kvar i livet ((förutom fred på jorden (min familjs väl och ve – som jag älskar över allt annat) och att SD, moderater och alla med nazistsympatier får en spark i baken på söndag)), att skriva en bok och få den publicerad. Min personlighet är ju helt perfekt för bokskrivande: gillar ensamhet, kan sitta framför datorn i timmar och filmjölk funkar perfekt som middag. Den beskrivningen kniper nog inga poäng i datingvärlden (dejtingvärlden), men som en tråkig författare är den helt ok. Eller poet. Som jag skaldade till mitt barnbarn häromkvällen:

När jag ser in i dina ögon
förstår jag meningen
borta är allt vad status säger
borta är allt vad jag tror är viktigt

när jag ser in i dina ögon
ser jag allt
minns jag allt
känner igen mig i nyfikenheten
längtan efter att kunna
glädjen i att vara
mitt barnbarn –
du vet allt…

Och det är där kärnan är: Vi avtrubbas med åren. Blir cyniska och desillusionerade, tappar gnistan, tron och hoppet. Vi glömmer att lyfta blicken – bortom allt vardagsgnäll. Se stjärnorna gnistra och glimma. Paljetterna. Det är Modern talking…