När jag headhuntade Aftonbladet-bloggen en gång för länge sedan…

KVALITETSANSVARIG               HIMLEN ÄR TRASIG

FRISKVÅRD                                   ISTER

UNDERHÅLL                                 VARGEN

PRODUKTION                              SNILLEBLIXTEN

EKONOMICHEF                           ISLANDSMAMMAN

FÖRSÄLJNINGSCHEF                 EN TREVLIG TJEJ

IT-CHEF                                          VIRKNÅLEN

INKÖP                                             SOLNATTQ

PERSONALCHEF                          KYRKSYSTER

VD

Jag tänker headhunta bloggen…

eftersom jag själv blivit headhuntad av en VIP på ABs redaktion. Uppdraget lyder: du får fria händer, handplocka ett antal bloggare till befattningar som gör att den här verksamheten skrider framåt.

Vad vore ett producerande företag utan en boss som verkligen kan det här med produktion? Vad som produceras ska vara underbyggt med så mycket fakta som möjligt. Att det kan vara svårt att hänga med i riktigt alla produkter som erbjuds – gör ingenting. Nej! det är bara att ösa på. Kunderna kommer att ge med sig till slut och köpa hela kittet! Jobbet som produktionschef erbjuds Snilleblixten.

Alla företag med självaktning och ett hum om vad en personalstyrka behöver är friskvård. Vi har vår egen spänstiga sjukgymnast Ister som gillar one-liners och kan ta en ninja-match med vem som helst eller en liten ordduell. Hon kan även om tid medges ge kurser i homestyling och färganalys.

Om denna kloka Islandsmamma fått styra isbitslandet – hade situation sett helt annorlunda ut idag än vad det nu gör. Inga banker hade rasat och livet för den enskilde ö-bon hade sett ljusare ut. Hon vet vad hon talar om och kvalificerar sig galant för jobbet som – ekononomichef.

Kunder är fina människor och någon som är extremt trevlig borde vara försäljningschef. Någon som kan prata, har humor och kan skojsa till det litet. Det finns bara en extremt trevlig människa på bloggen och det säger hon själv också – försäljningschefsjobbet går till En trevlig tjej

Självskriven IT-chef blir Virknålen eftersom jag fått för mig att hon är en stjärna på det här med Internet och en kvinna som är flink i det hon gör. Enda kravet är att jag vill ha en egen HELPDESK. Fixar du det – är jobbet ditt!

Det gäller att veta vad man ska satsa på när det gäller inköp, det billigaste är inte alltid att föredra, nej kvalitet ska det vara. Hon är väl insatt i Sahlin-väskor och Reinfeldts-kostymer och jag tror magkänslan är rätt när jag frågar SolnattQ om hon skulle kunna tänka sig att ta över ansvaret för bloggens inköp?

En blogg måste underhållas, trimmas och vara i perfekt shape för att produktionen ska flyta smärtfritt. Han gör ett bra jobb, men det är så med produktionen och underhållet att ibland har man inte riktigt samma syn på saker och ting. Men tro mig; ett väl utfört underhåll är grunden till allt. Det finns ingen annan än Vargen att fråga för jobbet som underhållschef. Vill du ha påökt?

Hon är klok som få. Rättvis, ödmjuk och kärleksfull. En perfekt personalchef – som också har kontaktmed högste chefen – styrelseordföranden.  Jag har fullgjort mitt uppdrag. Nu får Kyrksyster ta över personalansvaret  för dessa själar.  Jag är övertygad om att hon som vanligt kommer att göra ett utmärkt  jobb.

Sist, men inte minst. Över allas befattningar och arbetsuppgifter kommer den Kvalitetsansvarige att vaka. Han gör ett idogt jobb – vill inte att vårt bloggföretag ska få anmärkningar och därför håller han oss i strama tyglar. Lite skäll har ingen dött av och om det gör att vi skärper oss en smula så har Himlen är trasig mitt fulla stöd.

BS: Vadå? Glömde jag VD-jobbet? NATURLIGTVIS JAG SJÄLV (om jag får sparken kan jag tänka mig att Johan Hakelius kan få bli min efterträdare…:-)

PS!  Jag älskar er! Lycka till! DS

Annonser

Jag ska berätta en väl fördold hemlighet…

Jag skapade inte mig själv. Breaking news. Jag vet. Om jag hade haft en finger med i spelet hade jag förmodligen innan jag ens var påtänkt bestämt hur jag skulle se ut. Minst 1,80 lång. Gyllene hår. Smilgropar och långa ögonfransar. Och ett manligt attribut. Bara för säkerhets skulle. Som ett extra vapen. Ungefär. En hen innan hen fanns till. Men, så har jag ju alltid varit före min tid eller efter – det beror på hur man ser på saken. Jag är en Mise en Place – alla saker på sin plats – och det duger. Duger fint för mig. Det är endast andra människor som har problem med mig eftersom jag inte passar in i mallen. Hur kul vore det om alla feminina typer såg ut som pepparkaksgummor? Nej, jag är hälften stjärna och hälften gris. Hälften gubbe och hälften gumma. Hälften hjärta och hälften – smärta. Det finns inga former som kan omsluta mig. Och inte någon annan kvinnas heller…

Att vara lycklig…

Det finns ett nytt begrepp. Ja, kanske är det inte nytt – men för mig är faktiskt det: champagneproblem. Ett uttryck som används istället för i-landsproblem. Snöglopp och storm i tre dagar: champagneproblem. Hårda avocadon: champagneproblem. Ja, alla dessa små petitesser som rör våra hjärnor. Som vi upprörs över när ingenting annat poppar upp som jämförelse.

Mina världar kolliderar. Min lilla värld som just nu är en bubbla av ren och skär lycka för dem jag älskar. Sedan den stora världen som ter sig allt hårdare och grymmare. Alla de där människorna som kunde ha blivit lyckliga om de bara sett ett ljus eller inte haft så hårda hjärtan. Alla de där människorna som måste krossa andra för att de är små och ynkliga själva. Alla de där människorna som har glömt bort att det finns känslor och empati. Alla de där människorna som är insnärjda i ondskans klor. Det är inget tillstånd som medför någon större lycka. Att ”gå på” starka ledares budskap om förtyck av andra är det största misstaget någon människa kan göra.

En stark människa tänker själv. En stark människa vill aldrig ta makten över andra människor. En stark människa älskar människor som vill lyfta andra – inte förgöra dem.

Att ändra på gamla inkörda mönster…

Att knäcka koden, att förstå, att återvända, att bli ett i ett sammanhang. Dessa isolerade öar. Vackra, i sin karghet – sett från utsidan, men att vara en vacker ö är bara att vara en vacker ö. Att hela tiden känna att man vill resa till något istället för att vara nog som man är.

Kanske är det människans största gissel eller åtminstone största fundering över tillvaron – dubbelheten. Att alltid vara på väg, fast man vill stanna. Att vilja känna lugn, men bli uttråkad. Tvillingen vi söker som ska göra oss hela, den tappade biten som finns någonstans. Varför tappade vi den från början? Vad är det vi söker som vi tror vi vet vad det är – bara vi finner det så kommer vi att känna igen det, veta att just det är det som fattades…

Vad är det vi vet, som vi inte kommer ihåg. Ungefär så har jag alltid sett på livet. Kommer sanningen att göra mig fri?

Den sociala kompetensen. Sociala medier. Man uppfinner nya uttryck för allt, fast ibland kan jag tycka att det i social kompetens kan finnas en viss förljugenhet, ett smart sätt att glida fram genom livet genom att vara blank och trevlig. Dubbelheten. Var går gränsen mellan förljugenhet och smidighet och när blir ord bara ord utan innehåll?

 

Weekly Photo Challenge: Family

This photo was taken in 1965. I sit in my daddy’s knee. He died in 1989, the same year, my daugther was born. The text under the photo, I wrote a couple of years ago. Though I am 50 years today, I miss my father every day…

He lay in his hospital bed and I sat beside him, holding his hand. A tear appeared in his eye and he looked at me. – I’m so scared. I gripped his hand as hard as his words were squeezing my heart. – You should not worry Dad. When I said those words, I saw the little wart he always had on his upper lip. When I was a little girl and sat on his lap, I did often scratch on it and one day it started to bleed and he was crying. I was afraid that I hurt him and I said ”Do not be sad, Daddy, do not cry” and I began to breathe on his lip to make it feel better, just as is done to comfort small children, until he started laughing and he explained that he’s just joking with me. I had not hurt him and everything was alright! It was a joke, a joke and he hugged me and hoisted me up in the air so that I too began to laugh. He had loved to tell that story to others when I scratched at his wart and I comforted him. Today, however, was not wart any problems, it was something much worse. Something called Parkinson had made its appearance in my father’s life.

My brothers and sisters who have come and gone, my cousins ​​and the father who went so far away that I could not reach him long before he disappeared forever, have made me vulnerable of farewells. The difficulty of being separated from a loved one, can be compared with the days harvest work is done, the woodwork is stored for the coming winter. When the cattle were sold and there was no longer small farmers, drying racks for the hay disappeared forever. The future had come up with the village and the move went to town and we who have experienced life in the country, was that people were most. But the remains of the earth is still under our nails. We did not leave the farmers’ common sense in the soil and we are not doing the washing under running water. Neither the credit, market, Dow Jones or tiled bathrooms give us some slight twinge of happiness…