Sitter ute på bron…

Det är en underbar kväll. Jag kan inte få nog av sommar och värme. Här sitter jag med min sambo. Han är en eller säger man kanske ett teknikfreak. Jag kan fråga honom om allt som rör dator och övrig elektronik. Han har en sprillans ny kamera i sin hand och en bruksanvisning på 42 sidor. Han är en sån som läser bruksanvisningar och sedan kommer ihåg allt vad som stod där.  Jag har ett administrativt arbete och mycket av det jag kan och gör baseras på trial and error och error and trial – jag älskar mitt arbete och faktum är att jag kan saker som inte han kan.

Jag har många gånger funderat på vad intelligens är; kanske för att jag ibland känner mig ointelligent, men jag tänker också att jag kan saker som inte alla andra kan – jag menar, hur många är det egentligen som förstår vitsen av att lukta på regn? och är inte det den yttersta formen av intelligens, att förstå sin litenhet, men ändå kunna njuta av det som intelligensen ger oss? Doften av regn…

Jag tänker också på att det aldrig är för sent – utveckling pågår ständigt och om jag inte riktigt kommit upp till min utvecklingsplatå ännu, så finns det tid för det senare i livet. Jag har insett att jag kommer aldrig att bli inne, för jag vet inte vad det är; nej, jag har aldrig förstått mig på att vara på det viset. Det har heller aldrig varit mitt mål i livet. En människa bland andra människor. Snart fyller jag  50 år – så ung och barnslig utanpå, samtidigt så gammal inuti, som jag alltid har varit. Det känns som om jag har levat i 200 år och samtidigt är nyfödd – så stor lust har jag att leva och att utvecklas. Jag älskar verkligen livet…

 

Annonser

O, ljuvliga sommar…

Här kommer dagen sommarbild. Jag tog den alldeles nyss från bron. Det är en syren, men det ser ni säkert.

Jag tog en promenad i det vackra vädret – vi har 24° C ikväll. Inte illa, det är nog den varmaste kvällen hittills i sommar. Det är så fantastiskt fint ute. Jag önskar att jag kunde stoppa in lite sommar i en burk och öppna den i december. Och januari. Och februari…

Jag önskar att det alltid vore sommar…

Vandrar i ett regn som håller oss tillsammans…

Kommer ni ihåg? Jag mindes idag, när jag stod i busskurens skyddande skal. Pugh, 70-tal och regniga dagar med täcke, böcker och Bravo kola för 5 öre styck. Hallonsmaken var godast. Regnet som smattrade mot plåttaket och trots sommarvärme, så skönt att ligga under täcket och bara vara. Jag tror jag älskade Pugh Rogefeldt. För låtarna, för att han såg lite småhäftig ut och för att jag kunde sjunga hans låtar och för att en av storasyrrorna gillade Pugh.  

Det har blivit sommar idag. När jag kom hem hade syrenerna tagit två kliv framåt. Den lilla blombänken utanför vårt fönster: ja, här är en sommarbild från idag…

Och här kommer Pugh – lova att ni hör låten samtidigt som ni läser min text och tittar på bilden. Sommar.

Ut på äventyr i tidig morgon…

Den tidiga morgonen ger jag mig ut på äventyr – bland rubriker i tidningarnas välfyllda förråd av krönikor och nyheter. Kungen ”Kungen” har inte släppt sitt grepp ännu – rojalister vrider sina händer i sorg och vrede över rapporteringen, andra skrattar och någon frågar sig (fritt citerat): Vad vet vi om Drottningens inställning till det hela – vad vet vi om deras liv? Vidare skriver hon om känslan av allmänhetens må-braande när en kändis liv granskas ingående eller när man får se fula morgonbilder på i vanliga fall någon som tillhör det snygga folket. Att människan tycker det är skönt när fokus flyttas från den egna personen till någon annan som man kan förfasas över. Vad menar hon? Är vi inte alla perfekta varelser som aldrig gör det endaste fel och är vi bara glada över att ”någon annan” kommer i strålkastarljuset och vid diskussionerna vid parmiddagarna skulle aldrig någonsin någon av oss kunna göra detsamma…

Jo, jag hamnade på Expressen och upptäckte Jenny Östergren, ni vet hon som bl a leder morgonprogram i TV4, varit med i ”På spåret” osv. Jag gillar Jenny för att jag tycker att hon är lite vanlig, skärpt och kan visa aningen humör. Nu upptäcker jag hennes krönikor och hon skriver om skönheten som kommer inifrån och att det är lättare att älska något som är fult än vackert. Eller åtminstone väcker fulheten empati. Citat: ”Den tillfälliga ytan tar alltmer plats i offentligheten, men när vi vilar gör vi det i det mänskligt oputsade, hängmagade och skrynkliga. Och där vi vilar, växer skönheten.”
Upptäck Jenny Östergren:
http://www.expressen.se/kronikorer/jennyostergren/1.2364746/jenny-ostergren-det-ar-en-plaga-att-vara-for-vacker

Britta Svensson är en annan av kolumnisterna (eller vad det nu heter, krönikör kanske – jag blir jämt så osäker på vad de kallas). Hon skriver också om Kungen ”Kungen” och att ingen är perfekt.  Hon är rojalist, hennes bästa dag var när Kronprinsessan gifte sig och hon tycker att (fritt citerat) avskaffa ni Kungahuset – men kom inte och gnäll efteråt när livet blir grått och trist. Hon har faktiskt en poäng där. Britta Svensson skriver i Expressen, den tidning som enligt Jan Guillou i Aftonbladet skriver gav Camilla Henemark 600 000 kr för att gå ut och berätta ”sanningen” om henne och Kungen ”Kungen”.

Herman Lindqvist är inte glad. Varför Kungen gick du ut med detta meddelande? Nej, nej och nej. Du skulle ha varit tyst eller skrivit något eller ja, vad som helst annat än det här…

Kanske är det dags att inse att en kung är en kung och en drottning är en drottning, fast inte helt perfekta. Det väcker i mig en slags empati…

Och frågan kvarstår när driften med Kungahuset började egentligen – var det med boken ”Den motvillige monarken” eller var den bara en efterföljare av TV4:s humorprogram ”Hey Baberiba”…

Efterrättsblogg…

Ja, dagen fortsatte lika bra som den började. Vi gick ned på stan och åt på stans bästa krog. Sedan strosade vi hemåt i solen och när vi kom hem gjorde vi dessert. Inte ofta jag äter efterrätt, men vi köpte tre liter belgiska jordgubbar idag; väldigt goda och samma storlek på allihopa. Misstänker att de är manipulerade på något sätt, men man orkar inte forska i allt.

Nu blev det ett jordgubbspotpurri med en ”dash of” grapefrukt. Vi provade marinera jordgubbarna med vitt vin och lite basilika – och de smakerna var verkligen goda tillsammans. Jag bakade två knäckflarn och fyllde med creme fraiche, vaniljsocker och lite citron, cholkladflarn och så massor med jordgubbar…

Imorgon blir det långpromenad…

En ny dag – nya äventyr…

Det är härligt väder idag och gårdagens lite molokna tillstånd gick med ens lite bättre att hantera. Vi gjorde några ärenden. Skulle först hämta mitt förnyade pass på polisstationen, men de hade bara öppet ett par timmar och vi kom aningen för sent. Sedan bar det iväg till en fotoaffär och jag stod utanför i solen under tiden jag väntade på att den andra i familjen skulle bli klar. Inpackning för hår med Svinto-varning, finns det? Ja, det var sånt jag tänkte på när jag stod på Ersboda, intryckt vid en husvägg på en stor asfaltplan. Sommardofterna har kommit och ingenting luktar så gott som en dag i juni. Jag känner mig så otroligt glad och lycklig över att just den är densamma år efter år. Känslan av frihet i sommarens glittriga dagar. Jag tänker att jag har så mycket att vara tacksam för. Människor jag mött som lämnat sitt fingeravtryck inom mig. Tänk att varje människa har ett helt unikt fingeravtryck. Ingen är som jag och ingen är som du. Vi är som solitären bland de andra blommorna…

Jag vill så gärna blomma ut. Bli den där syrenfärgade petunian. Visa människor vem jag är – inuti skalet. Kanske är det därför jag skriver, för att skapa kontakt och bli en blomma i buketten. Att jag kanske inte är så olik, att vi är mer lika än olika och kanske har människor ungefär samma funderingar om livet – men hanterar det olika.

I alla fall åkte vi sedan in till stan och jag köpte en klänning och när jag betalade sa tjejen i kassan: ”Vilken fin klänning du har. Har du köpt den i stan?” Jag hade först tänkt hoppa över disken och ge henne en kram, men vid närmare eftertanke sa jag: ”Tack! Ja, jag har köpt den på HM. Jag ville ha något med färg”. Sedan log vi mot varandra och solen fortsatte att lysa, dagen blev magisk och inte visste hon om att i just det ögonblicket fastnade ännu ett fingeravtryck i mitt hjärta…

Jag förstår att Kungen ser trött ut…

Edit: Britta 50 år
Idag är det den sista maj. Kungen har förnekat allt. Han ser trött ut. Lite spänd och osäker. Inte så kunglig och jag tycker lite synd om honom – trots allt. Han har en familj och de har sitt privata liv, även om offentligheten kräver sitt. Jag tror inte att de är speciellt lyckliga därhemma nu. De är människor.

Jag är också trött. Mina ögon glimrar inte så mycket. Jag tror att jag är in en sån där fas ni vet, som man senare kommer att se tillbaka på och tänka lite snälla tankar om sig själv: ”Nej, du var ju trött. Sov dåligt. Gruvade dig för 50-årsdagen. Tänkte att sommaren kommer aldrig. Och den där dan du var ledig och permanentade håret själv? Det måste vara 15 år sedan sist du gjorde det.”

Nypermanentad i köket 2011-05-31

Edit: Britta 14 år

Det är ju ett steg i rätt riktning. Pyssla om sig själv lite. En riktig frissa ska få ta hand om resten. Klippa det så att det får, tja en frisyr. Kanske som Juliette Binoche´s

 Bilden hämtade jag från The internet movie database – jag hoppas det är tillåtet. Jag ville bara visa vilken frisyr jag skulle vilja ha…

Sedan är det det här med EHEC. Det blev varma grönsaker i helgen istället för kall sallad.


Ni förstår va…jag behöver en lång semester. Jag funderar för mycket. Jag borde agera. Som Juliette. Fotot är visst från filmen Chocolat.

Sedan var det här med Kungen. Han borde skaffa nya kompisar. Eller flytta till Italien. Ta en time-out. Äta medelhavsgrönsaker och må lite gott. Eller är det verkligen Kungen jag pratar om?

En ledig dag och vad gör jag…

Sitter och kopierar alla mina gamla inlägg från AB-bloggen i ett Word-dokument. Solen skiner, det är varmt och jag kunde väl hitta på något annat. Men, nu då jag har kommit ändå fram till februari 2009 och har gått igenom ett antal nyårsaftnar, resultat i Eurovision song contest och semesterbilder, så tror jag i alla fall att man utvecklar sitt skrivande ju mer man skriver, eller blir man låst i sitt sätt att skriva? Formen, texten, flödet – är det bara same, same, but different. Kan jag gå utanför ramarna, utveckla mitt skrivande, tänka annorlunda?

En gång skrev jag om Dr Phil och en av hans kommentarer: ”Du måste inse att det finns lika många åsikter som rövar”. Då kanske jag tyckte att jag gick utanför mina ramar. Inga kommentarer. Eller när jag i januari 2009 skriver ” Annars är just förändring det enda vi med all säkerhet vet kommer att inträffa. Ofta märker man inte av den förrän den är gjord. Förändring är en process, vi går vidare. Utvecklas, blir äldre och klokare. Plötsligt inser man att man börjat vakna klockan fem på lördagsmorgnarna. Man brygger sitt kaffe och läser morgontidningen i godan ro och har inte planerat ett endaste dugg…” då blir jag mörkrädd, för vad har hänt sedan dess?

Alla dessa funderingar jag bär på och inte riktigt kan kanalisera: ”Vi har väl alla varit där, i lyckorus eller i sorg och förtvivlan; med lite inlevelseförmåga förstår man ändå – hur det känns. Att fråga hur det känns är ibland ett intrång i en människan liv. När sorgliga saker inträffat. När gråt och desperation ligger på lur. Ja, hur känns det?”

Eller när jag försökte slå ett slag för Jokkmokk, med text från deras kommuns hemsida; ja, fråga mig inte hur jag kom på det: ”Alla borde någon gång i livet få förmånen att bo i Jokkmokk. Närheten mellan människor präglar vardagen och brottsligheten är låg. Det där med långa avstånd mätt i mil är ingen stor sak, om man vill är man i Stockholm på mindre än tre timmar. Kommunicerar med resten av världen gör man med optiskt bredband även från många av de mindre byarna. Att veckopendla tvärs över landet är heller ingen omöjlighet. Det ligger sanning i påståendet att världens
centrum är precis där man befinner sig.”
Nej, ingen tog till sig Jokkmokks storhet.

Jag är inte större än så här. Bara same, same, but different…

”Social kompetens” – bara en modefluga?

Ja, vad är social kompetens – egentligen och blandar man ihop begreppen ibland? I DN idag läser jag en artikel av Erik Helmerson: Hellre kompetent än social

http://www.dn.se/ledare/signerat/hellre-kompetent-an-social

Han skriver bl a, citat:

”Det finns en allvarlig aspekt i vår tids vurm – för att inte säga vördnad, dyrkan – för social kompetens. Det handlar om dem som väljs bort, de som hade klarat jobbet med glans men som inte ens kallas på intervju för att de inte anses tillräckligt angelägna att dyka upp på företagets paintballturnering. Finns det någon annan slutstation för dem än arbetslöshet och utanförskap? Hur många sjukskrivningar och utförsäkringar beror i själva verket på att den drabbade visserligen hade kunnat sköta jobbet oklanderligt men kanske inte fungerar helt glimrande i grupp?”

Ja, hur sociala ska vi vara egentligen?

Flashback…

Året var 1987 och vi åkte på vår allra första utlandsresa tillsammans, me and my ex-husband och ett kompispar. Det blev Turkiet och Alanya – långt ifrån dagen all inclusive-erbjudanden. Vi var så unga, glada och fulla med livslust. På hotellet samlades vi vid poolen på kvällarna och dukade långbord och pratade och skrattade. Det kom lite klagomål från några som bodde där, men tydligen drog glädjen mer, för nästa kväll slöt de upp i vårt sällskap. Vi blev vänner med de som arbetade i receptionen och speciellt med Josef, eller Yusef som han hette på turkiska. Han var 20 år och en sån snäll och humoristisk kille. Han gillade oss och han hade en god vän som hette Mechmed och denne vän tog oss med på en dagsutflykt till en bananplantage som hans släktingar ägde och vi blev bjudna på mat i deras hus. Huset var i tre våningar och våningen längst ned var getternas.

Vi blev tillfrågade om vi ville ha ”juice” och det var en sån varm dag och glada tackade vi ja, apelsinjuice, det skulle bli gott, men när glasen kom in var det inte med något gult innehåll utan det såg ut som mjölk med små gräddklimpar i; det var ayran, en slags salt tunn youghurtdrink. Vi stirrade på glasen och jag som inte dricker mjölk fick lätt panik, men Josef sa: You must drink. Det hade varit extremt oartigt att tacka nej.

Det var med sorg i hjärtat vi åkte från Alanya och Josef skrev brev till oss och skickade en liten gåva till vår dotter när hon föddes. Min man träffade Yusuf och hans bror med familj en gång när han var i London.

Förra veckan fick min exman ett mail på engelska. ”Jag ska på konferens till Stockholm och har ett par dagar över. Passar det att jag kommer och hälsar på?”

I torsdags fick jag återigen träffa Yusuf. Min exman, min dotter, jag själv och Josef träffades för att äta middag och prata gamla minnen. Han var så olik sig, men ändå så lik. Det kändes inte det minsta konstigt – det kändes som om Alanya var igår. Idag arbetar han som gruvingenjör, är gift och har två barn. Jag frågade om jag fick lägga ut hans foto på min blogg och det var ok – så här är Yusuf – en person som korsade min väg 1987…

Edit: The story in English
The year was 1987 and we went on our first trip abroad together, me and my ex-husband and another couple, which were good friends of ours. It was Turkey and Alanya – far from todays ”all-inclusive”. We were so young, happy and full of joy for life. At the hotel we all gathered at the pool at night and sat at a long table and talked and laughed. There were some complaints from some who lived there, but apparently they also liked it, for the next night they closed up in our party. We became friends with those who worked at the front desk and especially to Joseph, or Yusef as he was called in Turkish. He was 20 years old and such a nice and humorous guy. He liked us and he had a good friend named Mechmed and his friend took us on a day trip to his relatives banana plantation and we were treated to food in their house.

We were asked if we wanted to have ”juice” and it was such a hot day and happy we thanked yes, orange juice, it would be good, but when the glasses came in, it was not with any yellow content, but it looked like milk with small, small lumps in, it was ayran, a kind of salt, thin yogurt drink. We stared at the glasses and I do not drink milk were easy to panic, but Joseph said, ”You must drink. It would have been extremely rude to say no.

It was with sadness we went from Alanya and Joseph wrote a letter to us and sent a small gift for our daughter when she was born. My husband met Yusuf and his brother and family once when he was in London.

Last week my ex-husband got an email in English. ”I’m going to conference to Stockholm and have a couple of days free. Can I come to see you? ”

Last Thursday, I again meet with Yusuf. My ex-husband, my daughter, myself and Yusuf came together to eat dinner and talk old memories. He was so unlike himself, yet so alike. It was not the least bit strange – it felt like Alanya was yesterday. Today he works as a mining engineer, is married and has two children. I asked if I could post his photo on my blog and it was ok – so this is Yusuf – a person who crossed my path in 1987 …

If you read this Yusuf – perhaps I did not remember all of the things in detail – but I´ve tried:-) Kind regards/Britta

Den kommer och går…

Det är det här med att skriva dikter eller att skriva över huvud taget – lusten kommer och går. Den har blivit svalare med tiden, lusten, jag brinner inte lika mycket, för orden, eller att jag blir uppslukad av meningar eller ord och känner flow. Jag har märkt att jag oftare kan få den känslan när jag skriver tidigt på morgonen. Det är som om nattens medvetande inte riktigt lämnat för dagen och allt det undermedvetna dröjer kvar.

Jag har suttit och läst lite i gamla papper och texter som jag skrivit. Jag hade så stora drömmar om mitt liv, kände så mycket, kunde ta på dofter, i fantasin levde jag ett underbart liv…

…idag är livet…idag

Sekunder i ett liv…

Alla dagar jag väntat på att något skulle hända,
att det fantastiska, ljusa skulle
komma in i mitt liv
Alla dagar jag hoppats att någon skulle smeka
min panna med lugnande, läkande tag
Alla sekunder som hastigt tickade
förbi och ingenting uträttat blev
bara evig vänta på kärlek, glädje,
frihet och tid

Vart tog det vägen, var allt bara längtan
var livet sekunderna som rann iväg?
Tiden slut, titta ut,
i handen har du din dröm
Kliv ut ur ditt skal, skaka gallret
bryt längtan ut
Jag är fri! Jag är lycklig!
Idag finns jag till
Jag skrattar, arbetar, gnor och sliter
min älskade på kinden smeker

Min väg jag vandrar till sena timmen
Vad där lämnas kvar är enbart minnen
av det goda, onda, svåra, bejakande
ständigt vakande klockas slag.
Se, tiden står stilla mitt i sekunden
min själ, vakna upp, här har du drömmen
Uppfyll den, innan allt är förbi
skynda, skynda – låt ej bli…

Det var en tid när livet växlade skede och så är det nog med livet, att det är inte förrän långt efteråt vi vet när det händer. Men än finns det glimmer i ögonblicken, än svajar löven i milda brisar. Glöm inte bort din dröm. Håll den hårt. Var inte rädd…för att leva eller att känna.