Jag läste alldeles nyss ut boken ”Tillsammans är man mindre ensam” av Anna Gavalda. Numera krävs det Times New Roman 12 punkter för att en roman på 536 sidor ska kännas lockande. Ett litet komplement är glasögon. Man kan säga att boken har ett lyckligt slut, i den meningen att handlingen smälter ihop. På baksidan av boken står det, citat ”Vi får följa dessa udda existenser under ett år i Paris..” men jag frågar mig – är de verkligen udda? Är inte bokens genomslagskraft, att den blev en bestseller just det faktum att de inte är udda? Att alla som läser boken kan känna igen något i någon av personerna; stammande aristokrat med tics, anorektisk, begåvad konstnär, don Juan-kock eller smått dement pensionär med dålig balans, eller åtminstone deras tankar om vad som ligger bakom det som sedan blev de här personerna?
Boken fick jag i julklapp för snart tre år sedan. Jag vet att böcker måste ha ett slut. Ibland räcker det inte med en bok, utan historien fortsätter i flera böcker. Som livet. Med alla början och alla avslut. För det finns inte bara en början och ett slut, det finns ett alltid pågående skeende som böljar fram och tillbaka, stiger och sänker sig. Lyckliga slut är bara början till något annat och jag undrar; vad ska jag läsa nu…
Brittas Betraktelser 