Tankar om en björk

I vinden böljade trädets grenar sakta fram och tillbaka. Trädet, som var en björk, hade stått där så länge jag kunde minnas. När man kikade ut genom köksfönstret kunde man se ängen som sträckte sig ändå ned till sjön och innan man gick den lilla stigen ut till bryggan stod björken. Det var mitt tänkarträd. Inte för att jag låg under trädet och funderade, utan det var när jag såg trädet som tankarna kom. Det var som om trädet ingav mig en stilla trygghet över att saker och ting alltid skulle förbli som det var just då. Vare sig trädet var ljust och skirt eller kalt och kantigt fanns det där för mig. Jag älskade det trädet. Jag kunde sitta på min sten, uppe på toppen och titta ut mot björken. Här fanns friheten, högt uppe i luften och allt var grönt runt omkring och kikade man upp i himlen, fanns där bara blått. Livet var grönt och blått och solglitter i sjöns små krusningar. Naturligtvis var ekan knallröd.

En dag var trädet borta. Borta. Kvar fanns bara en stubbe. Idag finns där återigen en björk, men grenarna svajar inte alls likadant som förut och stenen är nu en liten, spetsig sten. Livet förändras, allt förblir inte som det en gång var. Men de starka färgerna väcker fortfarande något inom mig. Tankar.

Annonser