Det har varit en bra dag…

Bestämde mig för att shoppa lite kläder. Hösten har kommit och garderoben behöver ett lyft. Jag är ingen shoppare och köper sällan kläder; vissa plagg har hängt med i 10-15 år, men faktum är att jag bär dem då och då ändå. Byxor är ett ångestmoment och jag behövde ett par jeans. Jag har inga, men det första par jag tittade på och dessutom provade passade som handen i handsken, lite för långa, men det går att åtgärda. Dessutom hittade jag en rutig kavaj med mockalappar bakom armbågarna och en lång utsvängd kjol i rostrött. Flera år har jag bara burit svart, svart och svart, men nu längtar jag efter starka färger.

Det har varit matmarknader på stan idag. Europeisk matmarknad och mat från Frankrike, Spanien, Holland och Italien och det blev en rejäl bit Parmigiano och sedan passerade vi Bondens Marknad och inhandlade närproducerat, den sista rökta abborren och hembakt mjukkaka och ättiksströmming. Detta till kokt mandelpotatis och gravad lax blev en njutning. Avslutade denna dag som gått i matens tecken med smörstekta kantareller på rostad fralla.

Jag har en bok som heter ”Det är aldrig kört” och där står dessa ord: Det är de som inte hör musiken som tror att dansarna är galna. Jag vet inte varför de orden fastnat hos mig. Kanske längtar jag efter att dansa…

Annonser

Någon fler som är däst därute…

Det är ett ord man sällan använder numera: däst. För den som alldeles glömt bort vad detta fina ord betyder det, finns förklaringen här: övermätt, stinn, trög. Det finns massor med ord som man liksom glömt bort eller så använder man inte dem för att inte verka vara från anno dazumal, ja, från gamla, lite fjolliga tider. Nu är det så att jag är lite lördagsdäst. Städningen avklarades på morgonen och sedan bar det raskt iväg till Bondens Marknad, där jag snabbt placerade mig i kö för att från eldad bakugn få mig några runda, varma mjukkakor. Det var mödan värt att stå där en kvart. Sedan blev det rökt sik, vaxbönor, morötter, broccoli och inlagda, stekta strömmingsflundror. Lunchen var räddad och vi åt och åt och nu är jag som sagt lite däst.

Nu står det en människa i köket och hackar något till middagen. Jag tror att det vankas kantarellsoppa. Och till denna rätt säkerligen lite mera rökt sik och mjukkaka. Förra helgen var det fullt hus här och nu är vi bara själva – med ett kylskåp fyllt med grönsaker; man kunde tro att vi är en storfamilj, men vi är bara två vuxna människor här. När jag var liten hade jag två favoriträtter, förutom palt då, och det var kokt potatis med lök- och fläsksås samt kokt saltströmming, kokt mandelpotatis och tunnbröd. En liten sjuåring som satt vid köksbordet med den bruna, lite kladdiga vaxduken och skalade sina potatisar och rensade sina strömmingar och bredde hårt smör på tunnbrödet så det sa krasch, och som njöt av varenda tugga. Det finns ingen matupplevelse idag som kan mäta sig med kokt saltströmming. Less is more. Rena smaker. Salt och sött.

Folk som klagar över ben i fisk har inte varit med om någonting. Jag ska säga er att hade jag inte benat min fisk själv eller skalat min potatis hade jag inte fått någon mat. Mor ansåg att varje unge med självaktning skulle kunna dessa fundamentala beredningstekniker och när jag ibland var med kamrater hemma hos dem tittade jag förundrat på när deras föräldrar satt och skalade deras potatisar och så fanns det något som hette pommes frites och chips som alla sa var så gott. Men inte i vårt hus. I vårt hus gjorde mamma säkert hundra semlor till fettisdagen och vi fick äta hur många vi ville. Vi hade riktiga semmelkalas. Och våffelkalas och paltkalas och köttsoppskalas och allt var så gott och mamma lagade och lagade mat, dag ut och dag in och vi – vi fick lära oss att skala potatisen själva…