Ola min Ola – vad gör de med dig?

Idag läser jag i Jan Guillous artikel om Ola Lindholm, Expressen och SVT. Han skriver, citat: ”Det vore oerhört intressant att se hur Expressen och SVT skulle bete sig om Ola Lindholm friades från brottsmisstankar. SVT får väl plocka tillbaks bilderna på sin populäre programledare och släppa spärrarna på SVT Play. Men Expressen, som helt enkelt chansat på en framtida fällande dom, vad gör de? Gissningsvis ingenting, riktar bara sina bannstrålar mot nytt lämpligt offer.”

Jag gillar Ola. Han säger själv att han inte använt kokain. Han är inte dömd. Kan proverna vara felaktiga? Ja, man vet inte än, men han är dömd ändå. Nu senast har han avslutat sitt arbete med BRIS. Wild kids är ett minne blott.

Kungen med sina polare har fester med bikinibrudar och massor med sprit. Vad händer? Han är fortfarande kung och stöder sin frus engagemang i Childhood. Barnen, som växer upp. En del blir bikinibrudar, ett fåtal blir kungar och ytterligare ett fåtal har själ och hjärta och älskar barn och förstår dem på deras villkor. Engagerar sig i Kamratposten och Bris, leker och busar och glömmer inte bort hur barnet inom sig kände sig en gång.

Jag stöder Ola. För hans rätt att vara oskyldig tills något annat visar motsatsen.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/janguillou/article13063231.ab

Annonser

Halvsju och Sveriges Magasin…

När jag tänker på min barndom och hur jag var som barn, undrar jag hur mycket som är medfött eller om det bara är miljön man föds i som gör hur människan blir sedan. Jag har alltid haft svårt för smalltalk, de samtal man för för att fylla tystnaden, men i mitt huvud pratar jag hela tiden.

Jag tänker mig en tioåring idag och den tioåring jag var 1971 då programmet ”Halvsju” gjorde entré i det svenska folkhemmet. Jag formligen älskade detta första caféprogram där Lennart Swahn, Gun Hägglund, Lars Widding och Karin Falck turades om att vara programledare. Ett ensamt barn i en by långt ifrån andra barn och aktiviteter, men med många böcker och många tv-program. Sedan kom ”Sveriges Magasin”. ”Kvällsöppet” med Gary Engman, ja, jag gillade allvarliga program, som om allvaret i programmen träffade en välbekant ton inom mig. 

Ett av de första lekprogrammen i tv på 80-talet var ”Oss skojare emellan” som leddes av Ingvar Oldsberg. Vuxna människor fick tävla i att åka i vattenrutchkanor med plastblöjor och hjälm, det första förnedringsprogrammet kanske. Jag har reviderat min åsikt om Oldsberg sedan dess och i ”På spåret” var han väldigt bra. 

Jag tänker på saker och ting som har kvalitet, som betyder något. Ett ord, en tanke, ett tv-program, ett liv, en bok, ett samtal, en sång, ett par skor, en kopp kaffe, en vackert foto. Det måste vara mera än vad de bara är för att ha verklig betydelse. Ögonblicken vi aldrig glömmer, den underbara dagen, någon talade, orden som fastnade. Mervärde. Ett välbekant leende. Jag ser dig och du ser mig och känslan som föds är mera än vad leendet är…