Sitter och läser och fastnade för något jag skrev för ett par år sedan:
Inte utan min coach…
Jag har en bok. Hon hade skrivit i den, till mig – mamman, en morsdag eller var det kanske en födelsedag för några år sedan. Det är en bok som från början innehöll helt blanka blad fritt att sätta sin prägel i. ”Till min vackra mamma. Du är viktig för mig”. Sedan kommer foton på mig och oss tillsammans och små berättelser. ”Ett minne som inte är så kul” utspelar sig en dag i juni för ca 20 år sedan: ”Det var en kall, blåsig och mulen sommardag. Jag tror till och med att det regnade. Det var min första dag på simskolan och det var fruktansvärt. Jag frös så att jag skakade, men in i kallduschen var ett måste innan man hoppade i bassängen. Jag kände hur hela min kropp fick en blå nyans av kylan. Sen är allt ett minne blott till du kom genom grinden till skolans simbassäng. Aldrig någonsin har jag blivit så glad som när du kom och hämtade mig med löftet att jag aldrig mer behövde gå dit”.
Även jag har ett minne av den dagen. Jag hade anmält henne till simskolan i Obbolas utomhusbassäng och när jag hämtade henne visste jag att jag aldrig själv hade badat den dagen. Jag fortsätter att läsa: ”Du borde testa att skriva en bok. Du borde skaffa dig ett träningskort på IKSU. Du borde börja köra bil igen. Du borde sluta att kliva upp 4 på morgonen. Somna om! Innan du dör bör du ha rest till Italien och läst italienska.”
Jag reste till Rom för två år sedan och läste italienska och jag har nyss köpt en bil och börjat köra igen och sover det gör jag. Jag har bara två saker kvar – träningskort på IKSU och att skriva en bok. Jag antar att träningskortet på IKSU är det svåraste att uppnå.
Det är också snart 20 år sedan jag för första gången skrev ett litet kåseri i SkärgårdsNytt – ”En knapps betydelse” och det är väl på den nivån jag fortfarande befinner mig. Jag funderar ständigt över människor, vad vi gör och vad det får för konsekvenser och varför jag är den jag är. Jag vet inte vem som läst mina små alster, om något av dessa överhuvudtaget haft betydelse för någon – men vad jag vet är att min dotters bok har haft betydelse för mig. Hon som nyss själv blivit mamma. Och jag undrar vad som hänt om jag sagt: ”Det var väl inte så kallt idag. Lite regn och blåst får man väl tåla”. Kanske hade jag fått en bok i alla fall, men det ger mig ändå en hint om att vi aldrig kan veta vad som döljer sig i en annan människas inre, inte ett barns, inte en förälders eller någon annan persons.
Glöm inte bort att tänka på pensionen och håll koll på börskurserna. Det sägs, att ynka 85 personer äger mer än 3,5 miljarder fattiga människor. Livet är orättvist. Därför finns organisationer som Lions. Som känner ett engagemang, som vill hjälpa, som vill. Inte är bilden av det vi vill visa upp allt – det är innehållet som spelar roll. Jag ska fortsätta att fynda på Myrorna och leva mitt liv. Kanske flyttar jag till Italien en dag och skriver min bok, vem vet…
Brittas Betraktelser 