Jazzfestival…

Igår var jag på Umeå Jazzfestival. Jag lyssnade på tre konserter – men gav upp innan det blev storbandsjazz. Jag tror jazzmusiken skulle vinna på att ha kortare låtar, de tar liksom aldrig slut. David Sanborn (vilken saxofonist) och Christian McBride trio var mycket bra, men jag älskade också två tjejer  som uppträdde i jazzhörnan Freja – om jag inte har fel hette de DUo Sanna. Vokalisten var som en blandning av Monica Zetterlund och Veronica Maggio och den andra var pianist. Helt klart fick de till en väldigt skön stämning!

Annars har jag snöat in på Netflix. Jag är som ett barn på julafton och avverkar minst en film per dag/kväll. Idag såg jag ”The Giver” om ett samhälle där alla minnen är borta och man lever själlösa liv utan känslor, allt för att undvika konflikter. I allt elände som finns idag så har vi ändå förmåga att känna kärlek till varandra, tack och lov.

Mitt skrivande har gått i baklås och jag känner inte samma inspiration eller lust att sväva ut i ord. Jag vet inte om jag har tappat det jag hade, men jag tänker att det man tappat kan man också få tillbaka.En av mina gamla orkidéer har fått knoppar igen. Det har nog med vattningen att göra – sparsamt men regelbundet. Man får helt enkelt inte glömma bort att vattna. Och en dag blir den fula ankungen en vacker svan igen…

Ytligheten tär på det inre…

Jag kan inte sätta fingret på det, och även om mitt liv är kort i jämförelse med tiden sedan alltings uppkomst – så har ändå saker och ting ändrat riktning under min livstid. Filmen Stepford wives har något med det hela att göra. Den handlar om ett perfekt litet samhälle någonstans i USA. Alla fruar ser perfekta ut och lagar de godaste middagarna till sina män – men något känns helt fel. Ytan som visas upp är perfekt, men stämmer bilden?

Den här tiden vi lever i – kindpussarnas och den sociala kompetensens tid. Strunt egentligen om man skulle gå omkring och ljuga en hel dag och dölja alla sina skavanker – huvudsaken är vad man förmedlar. Om man kan bygga upp sitt eget varumärke och bli något stort i andras ögon. Idag är vi varumärken, idag är det lyckliga livet inte bara liv i glättiga tidningsmagasin och program som Äntligen hemma, utan livet är det som vi publicerar på Facebook och bloggar. Man kan tjäna pengar på hur smart man hanterar sitt liv, bli en strateg, i karriären, i konsten att bygga en falsk ridå av perfektionism. För de där vanliga, ynkliga människorna som fanns förr, som visade känslor, gick i omatchade kläder och aldrig hade satt sin fot på ett gym är för fula för att visas upp idag. De stör helt enkelt bilden av perfektionismen.

Vad händer när ett lands varumärke krackelerar, när det som byggts upp och visionerna, drömmarna om det goda samhället bleknar bort? När kindpussen förvandlats till ett svek. När människorna i landet inte längre är vi och människorna i samhället inte längre känner igen sig i bilden av vi. Borde inte då bilden av vi ruskas om? Borde inte då bilden av vi även inkludera riktiga människor som aldrig blivit träningsfreaks eller missat chansen till färgveckorna på Colorama? Som aldrig anlitat en trädgårdsarkitekt eller vars största problem inte är ”att få livspussslet att gå ihop” och dessutom aldrig funderat över vilket vin som passar till respektive rätt när gästerna kommer på middag.

Ja, ytlighetens tomma innehåll tär och den som inte fått vetskap om att världen innanför bilden av det perfekta livet kanske tror att livet ska vara som i samhället Stepford.

Mitt perfekta liv är som färsk fisk. Den luktar, känns, är hal och måste göras upp, fjällas och filéas och sedan stekas i smör. Och ätas…