Då flyger mitt hjärtas fågel…

Kom ihåg att vara mig nära. Björn Afzelius. Då flyger mitt hjärtas fågel. Det är svårt att tänka sig att han är död. Borta. Men jag tänker mig att hans hjärtas fågel flyger däruppe fortfarande. Att han sjunger för de som inte kan, för de som inte har någon röst, för de som förtvinar, krymper.

Mitt hjärtas fågel – låt den flyga…

Annonser

Vid 33 är man passé…

Det blev ju en riktigt bra vecka: Blodomloppet på tisdag, surströmming och Uno i goda vänners lag på onsdag och sedan en liten sommarfest på fredag.

Sifferveckan började med 6680 (ja, det är skönt att ha vintermössa i Norrland i maj:-)

Fortsatte sedan men 3 surströmmingar och en massa +4:or och +20-kort i Uno. Därefter blev det sommarfest och lekar och sång. Vi sjöng en omgjord visa efter Hasse och Tages ”Stetsonhatt” och när vi kom till refrängen skrattade jag så att tårarna nästan rann:-)

Hasse & Tage – vilket par de var och allt de gjorde tillsammans. Och än idag sprider de glädje och eftertänksamhet med sina texter och monologer…

Vid 33 är man passé,
vid 35 så kan man hälsa hem.
Vid 40 jämnt är man ett skämt
och högre upp så åker man väl på en propp.
Man får väl vänta vid sitt vattenhål på döden
som en gammal elefant.
Eller måste man till Sundbyberg och dansa
tango med en tant?
Det är kanske bäst att man ger upp och lägger av
och inser djungelns hårda lag.
Hänger sig i slipsen eller
förorenar närmsta vattendrag.

Äkta jordgubbar i filet…

Det är onsdag morgon. Igår joggade jag 5 km på Blodomloppet. Det är en prestation, eftersom jag kämpat för att kunna jogga och slutligen fick jag igång lederna i våras. Jag vaknade imorse med en lätt känsla av Euphoria och nu sitter jag här och äter fil med jordgubbar. Det är sommarkänsla. Solen skiner och jag önskar er en alldeles underbar dag…

Mitt nya jag…

Så är det. Någonstans måste man börja. Frisyren blev det. Mitt hår är kort och kaffebrunt. Och jag känner mig befriad på ett sätt. De långa stripiga testerna är borta och här sitter en fluffig medelålders kvinna. Men inuti är jag fortfarande 25 och musiken jag lyssnar på är låtar från 80-talet. Jag älskar den där tjejen som finns inuti mig. Hon ger aldrig upp, hon skrattar, ler och tänker alltid – att nästa år blir det bättre, oavsett vad. Ge aldrig upp. Aldrig. Gå till frissan istället…

Ja, så här blev det:-)

Långt borta och nära…

Jag satte mig på bussen igår och åkte norrut. Min mamma hade hastigt blivit dålig och några av oss syskon strålade samman. Hon mår efter omständigheterna bra och kommer att få en pacemaker. Jag och syrran satt på hennes sängkant, på var sin sida om henne och hon åt ett päron. Glad och lugn. Alla vara så snälla, maten var bra, fast nog hade dom gräddat lasagnen lite för länge (mamma är 87, men hon har bra smaklökar och kan fortfarande laga väldigt god mat) och alla i personalen var så snälla med henne. Jag har det så bra, sa hon och lade armarna runt våra axlar och skrattade. Det är skönt att ligga och vila när man är trött…

De trodde att hon var 75…

Jag tittar på programmet ”10 år yngre” ibland. Det är ett engelskt program och där får en person, vanligtvis en kvinna, hjälp med sitt utseende. Man gör helt enkelt en totalrenovering, men först får de helt sonika ställa sig på stan och den tjusiga programledaren frågar passerande hur gammal de tror att denna person är. Sist jag såg på programmet gissade någon 75 år. Medelvärdet av alla gissningar blev 65. Hon var 56.
En späd kvinna, glasögon, utan smink, med bylsiga kläder, grått hår och en pagefrisyr.

Man får höra lite om deras livshistoria, vad som gjorde att det blev som det blev. Hur man liksom tappade taget om sig själv och gav upp. Orkade liksom inte fortsätta att pyssla om sig. Hur enkelt det blev att köpa t-shirts och fleece och sluta att dansa i regnet.

Nu blir de ompysslade, får nya tänder, ny klädstil, ny frisyr och annan färg i håret. De börjar att le igen. Blomma upp. Känna igen sig själv från den tiden de var unga. Den person som ligger och sover lite inombords. För det värsta som finns är att bli ”frumpy”, tantaktig.

Inom varje tant bor det en ung kvinna. Det gäller bara att locka fram henne igen…

 

Ikväll har jag kokat lingonsylt…

Inte mycket mera faktiskt. Tittar för vilken gång i ordningen vet jag inte, på SVT Play och de italienska männen som är hungriga. Jag vet, med all säkerhet, att när DVDn kan köpas – kommer jag att göra det. Är det verkligen nyttigt att vara så här repetetiv? Jag kan inte motstå kommentarer som: En himmelsk ost! Det är ju det som är hela grejen – saker ska smaka himmelska. Ibland önskar jag att livet skulle kunna funka ungefär som i filmen ”Sliding doors”; livet spelas upp i två olika versioner. Jag menar, ett liv i Italien och ett i Umeå – samtidigt; det bästa från två världar. Kanske är jag bara lite sentimental – männens resa och på något sätt både igenkännande och farvältagande av det som en gång var får mig lite tårögd. Jag kan inte gripa tag i världen, men om jag sluter mina ögon kan jag fortfarande förnimma gamla dofter, från böcker som jag läst, från vårens jord och lera, från fisk jag rensat, från rosor i ett sprucket krus, från jorden på en dammig landsväg så långt tillbaka, men ändå glasklart, som ögonblick konserverade för att de var så verkliga. så nära.

Ikväll har jag kokat lingonsylt, med halva mängden socker. Det blir godast så. Himmelskt god lingonsylt. Himmelskt god….natt…

Två hungriga italienare får mig att le…

Den lilla miniserien på SVT gör mig lycklig! När jag ser Gennaro och Antonio laga mat, gnabbas lite, berätta gamla minnen och besöka platserna där de växte upp berörs jag. När Gennaro talar om sin mamma och pekar på balkongen till den lägenhet de bodde i när han var nitton år och han tog farväl för att prova lyckan i ett annat land och han visste att han aldrig mera, på samma sätt skulle dela tillvaron där, så är det så mänskligt. Eller när man får se honom spraya på sig parfym i mängder, skoja lite om omfånget på magen, ta på sig en snygg skjorta innan besöket på restaurangen med Michelinstjärnorna. Mat och kärlek. Som de männen kan njuta när de äter en god måltid eller plockar färsk frukt eller citroner direkt från träden, skalar dem med kniv och njuter av varje tugga. Råvarorna. Det färska. Kärleken till pastan. Den enkla matlagningen som blir så god för att råvarorna är så smakrika. Kocken Gennaro Contaldos restaurang i London heter ”Passione”…

Igår åkte granen och julen ut från stugan. Jag dammsög tre kg barr. Funderade över trettondagsafton och trettondagens betydelse. Lagade hjortstek med rotsaker och sås av fond, vin och messmör. Gennaro skulle ha blivit tårögd av lycka…

http://uktv.co.uk/food/chef/aid/530515

http://hogtider.wordpress.com/2008/01/02/varfor-firar-vi-trettondagen/

I den bästa av världar…

När jag skulle skriva rubriken, började jag fundera var uttrycket kom från. Jag har läst det, ibland har jag sagt det – utan att reflektera nämnvärt över att någon måste ha myntat detsamma någon gång, någonstans. Inte visste jag att en von Leibniz hade tagit till sin uppgift att förklara världen för oss och att han även klurade på Gud och rättvisa, teodicéproblemet. Det är stort på något sätt att ens försöka sig på att förklara världen och hur allt hänger ihop och fungerar tillsammans. Jag önskar det hade funnits en prepkurs för blivande människor innan man gjorde sitt inträde i denna världen. Tänk var enkelt det hade varit om man självklart hade vuxit upp med vetskapen om att ”så här funkar det”. Inga egna misstag hade behövts göras för att öka vetskapen och insikten. Prepkursen skulle ha gett alla nyfödda barn en rustning av kunskap och olika tekniker att hantera livet.

Nu startar vår populära prep (preparandakurs) för blivande människor på jorden. Och vet ni – alla som söker får en plats!

Nej, det blir ingen dator nu, den kommer ni att få på gymnasiet (ni måste studera mycket på jorden förstår ni), nu blir det bara information. Slut ögonen och lev er in i den här världen…

Ni kommer ut på andra sidan, nakna och skrikande. Det första ni kommer att se är flera människor som står och skriker JA! Ni vet inte vad det betyder – men det är det som kallas ”lycka” på jorden. Aldrig mera kommer så många människor att vara lyckliga över att se just dig. Du kommer att vara hungrig och då ska du lära dig att gilla mjölk och att få i dig den. Du kommer att kräkas, få ont i magen, men det är bara att härda ut. Efter några månader börjar inlärningen, du ska krypa, vända på dig, sitta och slutligen resa dig upp på dina ben och gå. Släppa taget om bordskanten och gå mot de armar som sträcker sig emot dig. Du måste lita på att armarna verkligen kommer att ta emot dig för att våga gå dina första steg på jorden. Det är inte säkert att alla människor kommer att tycka om dig. En ny och annorlunda människa innebär en förändring. Framförallt måste du lära dig att smälta in. Det kommer att finnas hjälpmedel för det, plastikkirurger och skulle du ändå tycka att det inte räcker till kan du köpa mängder med självhjälpsböcker (del 2 i prepkursen). Här kan du välja fritt mellan alla olika ämnen, som Gud, snällhet, självkänsla och diverse relationsproblem. För på jorden finns friheten att välja. Du kan i princip bli vad du vill – om du vill. Glöm inte att pensionsspara till ålderdomen och håll dig frisk. Lita inte på fula gubbar och människor som inte har gått prepkursen, för de vet inte att man ska vara snälla mot varandra och de kan lätt lockas in att försöka lura dig på ett eller annat sätt.

Sedan är det lite av ett lotteri var ni hamnar och hur bra ni kommer att få det. En del av er kommer att få skura latriner dagarna i ända och en del av er heter von eller af och har stora rikedomar på bankkonton i Schwiez och några av er kommer ständigt att få kämpa för att få tag i mat och slippa gå hungriga. En del av er blir hatade för er hudfärg eller för vad ni tror på.  När ni blir gamla kan ni antingen bli puttade över en klippa eller hamna på ett vårdhem med människor som jobbar för att du ska kosta så lite pengar som möjligt, för då ska du ju ändå dö snart och människor är sparsamma och giriga och vill inte slösa med pengar på sånt som är onödigt.

– Va, vill ni inte längre åka till jorden? Jag lovar det finns så mycket annat som är bra, men som inte människor pratar om så mycket. Det finns ett konstverk i varje solnedgång, det finns en känsla i allt du gör. Det finns stråk av evighet i ord som skrivs, det finns en kärlek som aldrig dör…

– Men, nu då?

Gottfried Wilhelm von Leibniz (1646-1716)

http://www.filosofi.gotland.se/leibniz.htm

Saker man aldrig visste att man saknade…

Jag fick ett tangentbord i julklapp. Svart och snygg design och när man närmar sig tangenterna med fingrarna tänds en belysning och alla bokstäver och siffror lyser i mörkret. En smart sak – som jag inte visste fanns – innan jag fick den. Nu sitter jag här i halvmörkret och skriver och hade jag inte börjat min bana som administratör redan som 13-åring och i ämnet ”Fritt valt arbete” lärt mig handsättningen på en manuell skrivmaskin av märket Facit, skulle jag säkert ha uppskattat den än mera. Ni som känner igen ordet ”handsättning” vet vad jag talar om. Nu sitter bokstäverna i ryggmärgen. Tre år tog det mig att gnugga in var de fanns någonstans på tangentbordet, men jag klarade det – utan belysning.

Jag läste för ett tag sedan att den ”Svarta tavlan” i klassrummen för evigt är borta. Den var svart när jag var liten och övergick till grönt när jag gick i högstadiet. Nu är det whiteboard som gäller och pennor i olika färger eller så använder man sig av dator och pc-projektor. Jag lärde mig grunderna i franska genom att skriva av vad läraren skrev på gröna tavlan. Han skrev och han skrev med snygga versaler och vände sig om och sa: Det här är viktigt. Hjälpverb: Avoir, être, aller, faire. Jag minns ett prov som jag nästan spikade alla rätt på, men när jag själv gick igenom resultatet på lektionen då provet delades ut upptäckte att jag hade fått ett poäng för mycket. När lektionen var slut stannade jag kvar och visade provet för läraren och sa att jag fått ett poäng för mycket. Han tittade på mig med outgrundlig blick och sedan strök han över poängen med röd penna och gav tillbaka provet till mig. Kanske var det därför jag fick en femma i franska när jag gick ut nian.

Jag tycker mycket om mitt nya tangentbord. Funderar jag över var ”at”-tecknet är – inga problem. Jag skulle kunna sitta och skriva mitt i natten och ändå se. Tecknen är versaler och kanske är det grejen för mig. Jag lär mig bäst genom att studera versaler. Ord som Back, Home, Del, End, Page up, Page down lämnar mig helt ointresserad. Det ringer ingen klocka när jag ska snabbt ska bläddra ned till den sista sidan, men om jag tänker på franska ord skrivna i versaler kan jag på en gång skriva: QU’EST-CE QU’IL YA?

Jag hade en gång en dröm om Paris. Den bara fanns där som en skimmer. Jag har varit till Paris två gånger. Staden och språket skimrar fortfarande. ”PARIS” I LYSANDE BOKSTÄVER…

Franska filmpärlor…

Den här julen har jag inte bara köpt julklappar till andra utan även varit lite snäll med mig själv. Nu senast blev det en förpackning med trippel-DVD med franska filmpärlor. Passade alldeles utmärkt igår när jag och min dotter vilade med var sin filt i soffan. Vi såg ”Mina eftermiddagar med Margueritte” med Gérard Depardieu och Giséle Casadesus. Jag gillar franska filmer. Den här handlade om oväntad vänskap, en medelålders man och en gammal dam i en park med duvor. Hon gav honom en gåva och säger något i stil med: Varsågod, du får den! och när mannen tackar säger hon: Ja, jag tänker inte säga att ”det var så lite så” eller det var ingenting, för det var det – men vet du, vi är alla gäster här på den här jorden och det gäller att ge något vidare. Längtar redan efter att se nästa film ”I andras ögon” med Agnès Jauoi.

Det är mörkt och det regnar. Dags att tända ljuset…

Weekly Photo Challenge: Celebration

These photos were taken last summer at Midsummer. In Sweden we celebrate midsummer because it’s the longest day of the year. The sun never goes down, we dress a pole with leaves and flowers and dances together around the pole. Silly little songs, like ”Small frogs, small frogs, is comical to see” and we jump up and down in the dance and quacks like little frogs. Children tend to think it’s fun. We eat pickled herring, new potatoes and strawberries and some like to drink schnapps for herring. Midsummer is a magical night for us Swedes, anything can happen then. Picks children seven sorts of flowers and put them under the pillow, they will dream of a person who is going to be their wife or husband in the future. Many have flower wreaths in their hair and people play fiddle and dance.

This summer was celebration finished when we went to look at the pole, but the grass was green and I sensed the supernatural beings that only makes itself known at this year’s longest day. So we went home and prepared the strawberries…