Franska filmpärlor…

Den här julen har jag inte bara köpt julklappar till andra utan även varit lite snäll med mig själv. Nu senast blev det en förpackning med trippel-DVD med franska filmpärlor. Passade alldeles utmärkt igår när jag och min dotter vilade med var sin filt i soffan. Vi såg ”Mina eftermiddagar med Margueritte” med Gérard Depardieu och Giséle Casadesus. Jag gillar franska filmer. Den här handlade om oväntad vänskap, en medelålders man och en gammal dam i en park med duvor. Hon gav honom en gåva och säger något i stil med: Varsågod, du får den! och när mannen tackar säger hon: Ja, jag tänker inte säga att ”det var så lite så” eller det var ingenting, för det var det – men vet du, vi är alla gäster här på den här jorden och det gäller att ge något vidare. Längtar redan efter att se nästa film ”I andras ögon” med Agnès Jauoi.

Det är mörkt och det regnar. Dags att tända ljuset…

Weekly Photo Challenge: Celebration

These photos were taken last summer at Midsummer. In Sweden we celebrate midsummer because it’s the longest day of the year. The sun never goes down, we dress a pole with leaves and flowers and dances together around the pole. Silly little songs, like ”Small frogs, small frogs, is comical to see” and we jump up and down in the dance and quacks like little frogs. Children tend to think it’s fun. We eat pickled herring, new potatoes and strawberries and some like to drink schnapps for herring. Midsummer is a magical night for us Swedes, anything can happen then. Picks children seven sorts of flowers and put them under the pillow, they will dream of a person who is going to be their wife or husband in the future. Many have flower wreaths in their hair and people play fiddle and dance.

This summer was celebration finished when we went to look at the pole, but the grass was green and I sensed the supernatural beings that only makes itself known at this year’s longest day. So we went home and prepared the strawberries…

Mysmorgon på jobbet…

Jag vaknade tidigt imorse och bakade en kaka till jobbet. Det tar inte lång tid att vispa lite och blanda ihop och sätta in kakan i ugnen, men det känns ganska roligt att ta med sig en kaka till morgonfika. Först var vi fyra vid bordet och jag tände ljus och vi satt där och pratade och skrattade och till slut var vi bordet fullt. Det ösregnade ute och på bordet lyste ett orange blockljus och doften av kanel och kardemumma från den mjuka pepparkakan blandade sig med doften av stearin och det blev nästan lite adventfeeling. Det var en sån morgon då allt känns helt underbart. Dagen fortlöpte i samma goda stämning och kanske är kanel en magisk ingrediens i mjuka kakor.

Efter jobbet tog jag en långpromenad istället för att sjunka ned i soffan. Det gör så gott och jag måste verkligen ta mig i kragen och försöka röra på mig mera. I oktober kommer det att bli mera motionerande.

Annars tänker jag en del på livet. Att vi har bara ett – åtminstone här på jorden. När jag satt vid datorn igår kväll, förnam jag plötsligt doften av färskt ängsgräs. Varifrån den kom vet jag inte, men jag blev lätt tårögd, för det finns så många minnen, så mycket bevarat inom mig. Det är ungefär som doften av mjuk pepparkaka. Det är ungefär som att komma hem…

En föreläsning sitter aldrig fel…

Inte heller på en tisdagskväll. ”Alla är olika – utom jag”, en ganska spännade titel och en ganska intressant föreläsning – för vem har inte någon gång tänkt: Hur tänker egentligen folk eller tänker dom överhuvudtaget. Om alla gjorde som jag…ja, undrar hur världen skulle se ut. En hel hop isolerade små öar som gick och satte sig i soffan efter jobbet för att kolla på ”Masterchef goes large”…

Det är intressant det här med känslor och automatiska reaktioner och hur vi organiserar vårt tänkande. Tänker på något som min mamma ofta sa förut – vi föds som original och dör som kopior. Det ligger mycket i det, vi slipas av livet, av omgivningen för att bli så lika varandra som möjligt.

En intressant sak var en jämförelse mellan vad folk tyckte att det var bra att vara år 1900 jämfört med år 2000. År 1900 var MEDMÄNSKLIGHET ett fint ord. Det närmaste det orden man kom år 2000 när man frågade människor hur man skulle vara var: Att ha EMPATI MED DJUR. 1900 skulle man vara ÄRLIG, 2000 skulle man VERKA VARA ÄRLIG. År 1900 var ÖDMJUK bra – nu ska man vara KAXIG. Sist men inte minst – år 1900 var det viktigt att vara KYSK eller GIFT – nu ska man vara GLAD SINGEL…

Tidens gång gör något med oss och vi kan inte annat än att följa med…

 

Läppglans som smakar smörkola?

Det är inte ofta jag köper smink, men jag har ett standardkit som jag brukar måla på ansiktet varje dag – mascara och lite kajal, annars försvinner mina ögon. Dock köpte jag ett läppglans igår. Kände mig lite uppåt och tänkte lyxa till mig lite. Nyansen gyllenbrun, men den smakar smörkola. Nu tänker jag mig att för egen del kanske det inte är så farligt, men ponera att man går i tankar på att trappa ned på socker, sluta fika och inte köpa den där påsen med blandat för 50 kronor – då kanske denna klet triggar igång sockertankarna. Jag har redan börjat smyga mig till lådan där karamellpåsen ligger från bion för två veckor sedan och vips slank det ned några godisar.

Är det godisindustrin som mutat kosmetikaindustrin eller tror man på allvar att godissmak gör att man köper en förpackning till? Jag menar – hur ska det sluta? Fisk som smakar lakrits, surströmming som luktar choklad eller tandkräm som påminner om salta grodor? 

Kan inte saker och ting få ha ett endaste syfte – exempelvis ett läppglans som förgyller min dag och inte min gom…

Jag luktade på den ibland…

Den låg i min trälåda och ibland öppnade jag locket till lådan och tog den i min hand. Även denna sak hade en ask, en gul, rund ask av plast. Innehållet hade en stark doft av citron. Det var en tvål, men jag använde den aldrig. Den låg i trälådan år ut och år in och ibland tittade och luktade jag på den. Jag hade köpt den en solig sommardag i järnaffären i Älvsbyn.

Järnaffären i Älvsbyn var stället hela dan för min far. När vi skulle åka till samhället och handla, skulle järnaffären också besökas. Denna dagen skulle en ny plastmatta till köket inhandlas. Under tiden mor och far studerade mönster och färger skulle jag och min syster få välja något i affären. Jag såg den gula asken med tvålen. Öppnade och luktade och bestämde mig för att den ville jag ha. Jag tog hand om min lilla present, tvålen, och nämndes aldrig använda den. Det föll mig helt enkelt inte in att förstöra det fina, tryckta mönstret på den runda tvålen. Jag tror den finns kvar än idag i någon gömma i mitt gamla barndomshem. Man kan säga att tvålen gav mig mera glädje än det någonsin hade kunnat göra – om jag använt den för att tvätta mig.

Plastmattan blev en klassisk 70-talsmatta i beigea nyanser och stänkmönster. Ut åkte den gamla, den som mor alltid fernissade dagarna innan midsommarafton så att den blänkte så mycket att man hade kunnat spegla sig i den. Man visste att sommaren hade kommit när golvet var nyfernissat och den allra första saften gjord på socker, vatten och Mormors saftessens av hallon, apelsin eller citron var kokad och Mariekexen beställdes på Hedqvists Diversehandel vareviga lördag…

Vill ni också se inlägg och kommentarer från andra AB-bloggare…

Hemimamma har gjort en instruktion för att lägga upp widgets för att kunna se flöden, kommentarer och inlägg från gamla AB-bloggare. Lätt som en plätt:-) och jag lade upp mina ganska långt ned på sidan. Skrolla ned om ni vill se hur det ser ut. Jag har själv missat en del gamla bloggare som jag brukade läsa.

Tack FGGMF och Hemimamma för instruktionen!

Vad gjorde jag för speciellt den 1:a juni?

All time high. Sidvisningarna. Ingen dag går upp mot den 1 juni. Jag var ledig och skrev 4 inlägg på bloggen. Ett handlade om Turkiet och Josef. Jag önskar jag hade något intressant att berätta. Kanske något gammalt minne eller en rolig historia.

Min pappa hade visst en favorithistoria som han brukade berätta någon enstaka gång. Den handlade om bonden som köpt en gris. En dag när bonden satt på utedass kikade han ut genom springorna och fick då se att grisen rymt från kätten och eftersom han var rädd om den nya grisen gav han sig inte tid att dra upp byxorna, utan rusade ut och skulle fånga grisen innan den sprang bort.

Bondens fru stod i köket och när hon tittade ut genom fönstret ser hon grisen komma springande med bonden tätt efter i hasorna, med byxorna nere vid knäna. Då sprang frun ut på bron och skrek med förtvivlan i rösten:

”Men Johan, Johan – hav i nånschin näjke dä? (pitemål: har jag någonsin nekat dig?)

Den historien återuppväckte min syster för mig i somras. Nu kanske jag slår mitt gamla ”all time high”:-)

Någon fler som är däst därute…

Det är ett ord man sällan använder numera: däst. För den som alldeles glömt bort vad detta fina ord betyder det, finns förklaringen här: övermätt, stinn, trög. Det finns massor med ord som man liksom glömt bort eller så använder man inte dem för att inte verka vara från anno dazumal, ja, från gamla, lite fjolliga tider. Nu är det så att jag är lite lördagsdäst. Städningen avklarades på morgonen och sedan bar det raskt iväg till Bondens Marknad, där jag snabbt placerade mig i kö för att från eldad bakugn få mig några runda, varma mjukkakor. Det var mödan värt att stå där en kvart. Sedan blev det rökt sik, vaxbönor, morötter, broccoli och inlagda, stekta strömmingsflundror. Lunchen var räddad och vi åt och åt och nu är jag som sagt lite däst.

Nu står det en människa i köket och hackar något till middagen. Jag tror att det vankas kantarellsoppa. Och till denna rätt säkerligen lite mera rökt sik och mjukkaka. Förra helgen var det fullt hus här och nu är vi bara själva – med ett kylskåp fyllt med grönsaker; man kunde tro att vi är en storfamilj, men vi är bara två vuxna människor här. När jag var liten hade jag två favoriträtter, förutom palt då, och det var kokt potatis med lök- och fläsksås samt kokt saltströmming, kokt mandelpotatis och tunnbröd. En liten sjuåring som satt vid köksbordet med den bruna, lite kladdiga vaxduken och skalade sina potatisar och rensade sina strömmingar och bredde hårt smör på tunnbrödet så det sa krasch, och som njöt av varenda tugga. Det finns ingen matupplevelse idag som kan mäta sig med kokt saltströmming. Less is more. Rena smaker. Salt och sött.

Folk som klagar över ben i fisk har inte varit med om någonting. Jag ska säga er att hade jag inte benat min fisk själv eller skalat min potatis hade jag inte fått någon mat. Mor ansåg att varje unge med självaktning skulle kunna dessa fundamentala beredningstekniker och när jag ibland var med kamrater hemma hos dem tittade jag förundrat på när deras föräldrar satt och skalade deras potatisar och så fanns det något som hette pommes frites och chips som alla sa var så gott. Men inte i vårt hus. I vårt hus gjorde mamma säkert hundra semlor till fettisdagen och vi fick äta hur många vi ville. Vi hade riktiga semmelkalas. Och våffelkalas och paltkalas och köttsoppskalas och allt var så gott och mamma lagade och lagade mat, dag ut och dag in och vi – vi fick lära oss att skala potatisen själva… 

 

Vad vore livet utan humor…

Kul rubrik, va. Det rycker i mungiporna när man läser den. Humor. Tänkte på det när jag såg ett foto på mig i den stora båten. Jag satt som en säck och magen putade ut. Allt är den där bokens fel. Desserter. Den var bra i helgen när jag gjorde Vinbärscheesecake; mycket god blev den och tillsammans med vaniljglass och chokladpinne som en dröm. Ni fattar va? Det här går inte. Päronrullar med ädelostkräm, Fransk citrontårta och Gelato di Limone.

Det började i februari med semlan på jobbet. Det är likadant varje år. Vi äter semlor tillsammans på fettisdagen. I februari har jag just vant mig av med julens pepparkakor och semlan i februari är ett stort återfall. Efter semlan stiger sötbegäret inombords och jag börjar snegla på Ballerinakex och Havrekakor i affären. Begäret eskalerar och jag stiger upp tidigare än tuppen och bakar mjuka kakor och tar med till jobbet. Doften av kanel, ingefära och nejlikor berusar mig och nu dröjer det inte länge innan bullängderna står färdigjästa på köksbänken.

Tills jag en dag ser ett foto på mig själv, en solig kväll i augusti i en värstingbåt. Jag har stor mage. Det är lagom kul. Kulmage. ”Read my lips – no more…taaa….penades or cheesecakes or gelatos or buns.” På sin höjd öppnar jag kanelpåsen och luktar lite. Och skulle jag ens för en kort sekund frestas att sticka ned fingrarna i kakburken ska jag fort som bara den titta på ett foto från en underbar båttur…

Lite trött efter helgen…

Det var en kanonhelg. Stora syskonkalaset har varit. Vädret var strålande, sommaren kom tillbaka på precis rätt dag. Systrar och bröder kom från norr och från söder, med buss, bil och flyg. Jag och min sambo lagade och förberedde det som kunde göras av middagen dagen före och lunchen bestod av italiensk buffé. Mamma var pigg hela dagen och satt med vid bordet nästan hela tiden. I blå blommig klänning och snygg jacka utan krage med blanka knappar. En dam på 87 år. Mor min. Några av syskonen som jag inte träffat på ett år. Nu var vi alla tillsammans igen. Alla år som gått, alla minnen, kommer du ihåg när du cyklade på bryggan och ramlade i med kläderna på eller när pappa betalade  ”kontingenten” (gammalt uttryck för fackföreningsavgift) eller den där historien som han brukade berätta…

Jag fick blommor och presenter och ett fint handskrivet kort av min äldsta syster. Jag tänkte låta er veta vad som stod på kortet, för jag blev så glad när jag läste det. Hoppas hon inte misstycker över offentliggörandet:

Grattis Britta 50 år
Tack för de brev och texter som vi i familjen har fått.
Du vill delge oss dina tankar. Det väcker i sin tur
tankar hos oss. Ofta stannar tankarna kvar hos oss
utan att vi meddelar vilka nya stigar som de ger
upphov till.
Jag vill lyckönska dig till din lust att skriva och
till att du fyller 50 år.
”Storasyster”

Och mitt i allt det roliga finns vetskapen att idag är den enda dag vi har och att livet inte bör mätas i år – utan i upplevelser och välbefinnande…

Jag var där på 90-talet…

Nu minns jag inte vilket år det var, men nu var jag återigen i klostret i Valldemossa; den plats där Chopin och hans älskade Sand tillbringade en vinter för länge sedan. Jag minns att jag tog ett foto som jag tyckte så mycket om, men jag har det inte kvar idag och nu fann jag platsen på nytt och tog ett nytt foto. Det fick mig att tänka på om vi överhuvudtaget förändras så nämnvärt under årens lopp. Motivet säger mig att det är aldrig försent, ljuset finns i tunneln. Även om det är trångt ibland och man kanske får ducka för att komma fram till skatten så finns det ljus.

Någon gav mig några kloka ord en gång: Livet räknas inte i år, utan i upplevelser och välbefinnande…visst är det häftigt! När man funderar på den meningen blir allt annorlunda. Och då tänker man på ett annat sätt. Jag har inte kommenterat så mycket hos er andra sista tiden, och nu är det lite förberedelser inför lördagens kalas som ska göras. Jag saknar er:-) Kram

 

Tillbaka i vardagen…

Ja, nu är 50-årsdagen avklarad. Den firades på Mallorca. Vi bodde på underbart hotell som låg alldeles vid havet. När man satt på balkongen i kvällens mörker glittrade havet från lyktorna och ljudet av vågornas väg in till land fanns ständigt där. Så underbart! Det är något med vatten och eld som finns så djupt inom oss, en påminnelse om alltings ursprung. Innan jag åkte hann jag med att bli intervjuad av Västerbottens-Kuriren, ett litet reportage och gratulation för mina 50 år. Hade jag något att berätta? Ja, det fyllde i alla fall nästan en hel sida och allt börjar i barndomen.

Semestern är slut och imorgon börjar arbetet. Det har varit fem härliga veckors ledighet med mycket sol. Tillbaka i rutinerna. Det känns så bra. Jag har njutit av varenda dag av min ledighet och fem veckor är en lång tid. På lördag blir det middag för släkten. Än är inte sommaren slut…

När vi bilade hem från Stockholm igår lyssnade vi på P1, en fantastisk kanal. Det kom en repris på en dokumentär som hette ”Jag ringer dig ibland..” En timme långt var programmet och när det slutade rann tårarna. Dokumentären var gjord av Amanda Glans och hon intervjuade sin mamma och sin mormor. Amandas mormor är judinna och hamnade i Auschwitz. Programmet går i repris nästa lördag och man kan även lyssna eller ladda ned programmet på SRs hemsida.

”Amanda sitter vid sin mormors köksbord. Mormor berättar, som hon alltid gör, om vad som hände henne under andra världskriget. Samtidigt ritar hon. Hennes händer darrar och blyertsstrecken på papperet blir svaga och ojämna. Vid samma köksbord har mormor också suttit med sin dotter, Amandas mamma. Då var hon yngre och starkare. Händerna darrade inte lika mycket och hon kunde rita bilder av schäferhundar och elektriska staket i förintelselägret Auschwitz. Detaljrika teckningar i kol, som hennes dotter satte upp på väggen i sitt tonårsrum”….”Nu riktar Amanda en mikrofon mot sin mormor och sin mamma. Det hon vill veta är inte bara vad mormodern upplevde under kriget – utan hur de upplevelserna har förts vidare och påverkat hela deras familj.”

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=909&artikel=3280160

Ett sommar – P.S…

Det här blir ett litet inhopp i bloggsemestern, eftersom jag upptäckte mera av min släkts historia och det gjorde jag på nätet igår:

Min farmors farfarsmor hette Brita Stina Olofsdotter. Så långt visste jag om, men när jag sökte på nätet igår fick jag fram mera uppgifter. Brita Stinas farmor var Inga Catharina Lagerborg:

”Född 1731. Död 8 november 1804 i Sunderbyn, Nederluleå (BD).

Levnadsbeskrivning

Dödsorsak: Lungsot. Adliga ätten Lagerborg, Nr: 1620 Ätten, som har gemensamt
ursprung med adliga ätterna Skraggensköld och adliga och friherrliga ätterna
Hermelin, kommer från Hammarö i Värmland med Simon Skragge, som skall ha
invandrat från Norge i mitten på 1500-talet, som äldste kände stamfader. Hans
ättling i fjärde led var korpralen vid Livregementet till häst Olof Olofsson
Skragge (1645-1734). Dennes två söner, ryttmästaren sedermera överstelöjtnanten
Olof Olofsson Skragge (1670-1736) och majoren sedermera överstelöjtnanten Daniel
Olofsson Skragge (1686-1751), adlades 1719 23/6 med namnet Lagerborg och
introducerades 1720 under nr 1620. Ätten utgick i Sverige 1872 28/11, men hade
den äldre grenen 1818 26/1 immatrikulerats på Finlands Riddarhus under nr 105
bland adelsmän, men utgick där på svärdssidan 1961 29/4 och på spinnsidan 2004
25/2. Beträffande personbeståndet se Finlands Adelskalender.
Originalsköldebrevet i privat ägo.”

Men, det kommer mera…

Inga Catharinas mamma var Sofia Elisabeth von Rohr. Född 1 januari 1701. Död 27 november 1764 i Umeå…

Idel, ädel, adel:-) och jag som blev en bondjänta…