Man tror bara att alla är likadana som en själv…

Eller som svenskar är. På ett eller annat sätt är vi alltid speciella och drar oss inte för att sticka ut. Är det inte 60-talets sexupplysningsfilmer, så är det något annat som gör oss villiga att inte vara som alla andra. Gömda bakom kollektivets breda rygg står vi enade som folk och säger att vi tycker och tänker själva. Kanske har vi storhetsvansinne och tror att vi fortfarande har Karl XII vid rodret eller så är det bara bondesamhällets ättlingar som spridit sig i hela vårt land och av födsel och ohejdad vana gör som man själva tycker är bäst.

Drömmen om den rödmålade stugidyllen försvinner aldrig. Den sattes på pränt av Astrid och efter alla böcker om Bullerbyn och Lönneberga så är landsbygden fortfarande den ultimata paradisdrömmen. Det är våran Astrid som spridit den idyllen till andra länder, de som gillar oss och gärna köper ett fallfärdigt torp på någon avlägsen plats i vårt avlånga rike. Det är vi som har skickat drömmen vidare, om hur man kan leva i en idyll. Vi och Astrid.

Och inför varje midsommar är alla idyllers idyll som måste infrias. Det hjälper inte att man vet hur det sett ut föregående år – typ skyfall, frostvarning, blåst, trötthet – eller vad det månde vara – man måste helt enkelt vara lycklig på midsommar och man måste äta sill.

Snart är det Sveriges nationaldag. Den 6:e juni kommer flaggorna att hissas. Jag gör det redan idag och tackar vårt land för att vi har Stefan och inte Donald, att vi har med istället för emot, att vi tycker mer lika än olika, att vi har poliser som lägger ut en snutt på en improviserad morgondans i gryningen på en bro på sociala medier för att muntra upp folket, att vi inte skjuter journalister med gummikulor, att vi förstår att när man är stor och stark måste man vara snäll.

Låt aldrig vår idyll gå oss förbi – inkludera istället för exkludera – skicka drömmen vidare – man mår ju bara så bra av den…