Ut på äventyr i tidig morgon…

Den tidiga morgonen ger jag mig ut på äventyr – bland rubriker i tidningarnas välfyllda förråd av krönikor och nyheter. Kungen ”Kungen” har inte släppt sitt grepp ännu – rojalister vrider sina händer i sorg och vrede över rapporteringen, andra skrattar och någon frågar sig (fritt citerat): Vad vet vi om Drottningens inställning till det hela – vad vet vi om deras liv? Vidare skriver hon om känslan av allmänhetens må-braande när en kändis liv granskas ingående eller när man får se fula morgonbilder på i vanliga fall någon som tillhör det snygga folket. Att människan tycker det är skönt när fokus flyttas från den egna personen till någon annan som man kan förfasas över. Vad menar hon? Är vi inte alla perfekta varelser som aldrig gör det endaste fel och är vi bara glada över att ”någon annan” kommer i strålkastarljuset och vid diskussionerna vid parmiddagarna skulle aldrig någonsin någon av oss kunna göra detsamma…

Jo, jag hamnade på Expressen och upptäckte Jenny Östergren, ni vet hon som bl a leder morgonprogram i TV4, varit med i ”På spåret” osv. Jag gillar Jenny för att jag tycker att hon är lite vanlig, skärpt och kan visa aningen humör. Nu upptäcker jag hennes krönikor och hon skriver om skönheten som kommer inifrån och att det är lättare att älska något som är fult än vackert. Eller åtminstone väcker fulheten empati. Citat: ”Den tillfälliga ytan tar alltmer plats i offentligheten, men när vi vilar gör vi det i det mänskligt oputsade, hängmagade och skrynkliga. Och där vi vilar, växer skönheten.”
Upptäck Jenny Östergren:
http://www.expressen.se/kronikorer/jennyostergren/1.2364746/jenny-ostergren-det-ar-en-plaga-att-vara-for-vacker

Britta Svensson är en annan av kolumnisterna (eller vad det nu heter, krönikör kanske – jag blir jämt så osäker på vad de kallas). Hon skriver också om Kungen ”Kungen” och att ingen är perfekt.  Hon är rojalist, hennes bästa dag var när Kronprinsessan gifte sig och hon tycker att (fritt citerat) avskaffa ni Kungahuset – men kom inte och gnäll efteråt när livet blir grått och trist. Hon har faktiskt en poäng där. Britta Svensson skriver i Expressen, den tidning som enligt Jan Guillou i Aftonbladet skriver gav Camilla Henemark 600 000 kr för att gå ut och berätta ”sanningen” om henne och Kungen ”Kungen”.

Herman Lindqvist är inte glad. Varför Kungen gick du ut med detta meddelande? Nej, nej och nej. Du skulle ha varit tyst eller skrivit något eller ja, vad som helst annat än det här…

Kanske är det dags att inse att en kung är en kung och en drottning är en drottning, fast inte helt perfekta. Det väcker i mig en slags empati…

Och frågan kvarstår när driften med Kungahuset började egentligen – var det med boken ”Den motvillige monarken” eller var den bara en efterföljare av TV4:s humorprogram ”Hey Baberiba”…

Annonser

Ola min Ola – vad gör de med dig?

Idag läser jag i Jan Guillous artikel om Ola Lindholm, Expressen och SVT. Han skriver, citat: ”Det vore oerhört intressant att se hur Expressen och SVT skulle bete sig om Ola Lindholm friades från brottsmisstankar. SVT får väl plocka tillbaks bilderna på sin populäre programledare och släppa spärrarna på SVT Play. Men Expressen, som helt enkelt chansat på en framtida fällande dom, vad gör de? Gissningsvis ingenting, riktar bara sina bannstrålar mot nytt lämpligt offer.”

Jag gillar Ola. Han säger själv att han inte använt kokain. Han är inte dömd. Kan proverna vara felaktiga? Ja, man vet inte än, men han är dömd ändå. Nu senast har han avslutat sitt arbete med BRIS. Wild kids är ett minne blott.

Kungen med sina polare har fester med bikinibrudar och massor med sprit. Vad händer? Han är fortfarande kung och stöder sin frus engagemang i Childhood. Barnen, som växer upp. En del blir bikinibrudar, ett fåtal blir kungar och ytterligare ett fåtal har själ och hjärta och älskar barn och förstår dem på deras villkor. Engagerar sig i Kamratposten och Bris, leker och busar och glömmer inte bort hur barnet inom sig kände sig en gång.

Jag stöder Ola. För hans rätt att vara oskyldig tills något annat visar motsatsen.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/janguillou/article13063231.ab