Usch, vad jag är less på människors tro på att ens tro är den enda tro som är den rätta tron. Hängde ni med där? Nej, inte ens jag gjorde det. Måste vi blidka Gud? Måste vi fördöma andra för att själva duga – bara för att man har makt att göra det. Gruppdynamik. Härligt. Vem är vi att veta vem Gud är? Vem kan säga att Gud är si eller så eller att han, hon, hen är av den uppfattningen att du duger och du – duger inte? Har vi inte då förpassat Gud till en fyrkantig förpackning som vi själva skapat i vårt medvetande?
Jag är. Jag tänker. Jag har svårt för plattityder. Jag gör fel. Jag vill ändå göra rätt. Och jag frågar mig – har Gud humor? Kan Gud skratta åt människors små spratt och upptåg och se mellan fingrarna åt små busstreck? Blir Gud bedrövad när han ser människornas hårdhet och tron på att den skulle gör dem bättre – än andra?
Gud – är du kristen, muslim, jude eller hindu? Eller är du något som står över allt vad människor tror och tänker. Kanske struntar du i om man tillhör EFS, Pingstkyrkan eller ber till Allah? Kanske vill du bara att en hand räcks till en annan hand och ingenting annat egentligen spelar någon roll. Säg…
Brittas Betraktelser 