Vi åkte ut till stranden idag igen. Det finns små och stora ting att se på en strand. Livet pågår ständigt och jag är en del av livet. För några dagar sedan kände jag rofylldhet, och därefter fylldes jag av energi – idag kände jag hopp. Jag väntar på den dag alla sakerna sammanfaller. Dynamik – kanske, kommer den känslan imorgon…
Jag läser en bok som heter Mödrar och söner av Théodor Kallifatides. Jag höll den i min hand idag. Boken om föräldrarna och deras inverkan i våra liv. Jag påbörjade ett kapitel som heter ”Första dagen”. På små tavlar överallt i hela Sverige, i korsstygn eller ristade i keramik, finns orden ”Det här är första dagen på resten av mitt liv”. Jag känner en obetvinglig lust att fotografera min hand, som en tavla mot himlen…himlen som är hoppet för mig. Ingen annan bild kan ge mig den känslan av hopp. Den blå himlen. Har funnit årtusenden före mig och kommer att fortsätta årtusenden efter mig. I mitt första kapitel var himlen alltid blå, sedan kom molnen och skyar drog förbi. Som det gör i allas liv. Våra små brister, tillkortakommanden, oförmåga eller brist på kommunikation. Och i allt detta finns vi – tillsammans. Kommunikation är det enda som kan lösa upp. Jag ser dig och du ser mig. Min ring. I silver. Förut har det funnits andra ringar där – av guld och gnistrande stenar. Nu är handen enkel. Bara en hand med en silverring.
Himlen omsluter mig och allt har en början och allt har ett slut. Och Théodor betraktar sin mor och skriver ”Överallt i världen är man gäst, utom hos sin mor”…
Brittas Betraktelser 