Mitt inre rum…

en ny dag
mörkret dröjer sig kvar

i mitt inre rum
börjar dagen
skapa något
gör någonting av den

Annonser

Saker man aldrig visste att man saknade…

Jag fick ett tangentbord i julklapp. Svart och snygg design och när man närmar sig tangenterna med fingrarna tänds en belysning och alla bokstäver och siffror lyser i mörkret. En smart sak – som jag inte visste fanns – innan jag fick den. Nu sitter jag här i halvmörkret och skriver och hade jag inte börjat min bana som administratör redan som 13-åring och i ämnet ”Fritt valt arbete” lärt mig handsättningen på en manuell skrivmaskin av märket Facit, skulle jag säkert ha uppskattat den än mera. Ni som känner igen ordet ”handsättning” vet vad jag talar om. Nu sitter bokstäverna i ryggmärgen. Tre år tog det mig att gnugga in var de fanns någonstans på tangentbordet, men jag klarade det – utan belysning.

Jag läste för ett tag sedan att den ”Svarta tavlan” i klassrummen för evigt är borta. Den var svart när jag var liten och övergick till grönt när jag gick i högstadiet. Nu är det whiteboard som gäller och pennor i olika färger eller så använder man sig av dator och pc-projektor. Jag lärde mig grunderna i franska genom att skriva av vad läraren skrev på gröna tavlan. Han skrev och han skrev med snygga versaler och vände sig om och sa: Det här är viktigt. Hjälpverb: Avoir, être, aller, faire. Jag minns ett prov som jag nästan spikade alla rätt på, men när jag själv gick igenom resultatet på lektionen då provet delades ut upptäckte att jag hade fått ett poäng för mycket. När lektionen var slut stannade jag kvar och visade provet för läraren och sa att jag fått ett poäng för mycket. Han tittade på mig med outgrundlig blick och sedan strök han över poängen med röd penna och gav tillbaka provet till mig. Kanske var det därför jag fick en femma i franska när jag gick ut nian.

Jag tycker mycket om mitt nya tangentbord. Funderar jag över var ”at”-tecknet är – inga problem. Jag skulle kunna sitta och skriva mitt i natten och ändå se. Tecknen är versaler och kanske är det grejen för mig. Jag lär mig bäst genom att studera versaler. Ord som Back, Home, Del, End, Page up, Page down lämnar mig helt ointresserad. Det ringer ingen klocka när jag ska snabbt ska bläddra ned till den sista sidan, men om jag tänker på franska ord skrivna i versaler kan jag på en gång skriva: QU’EST-CE QU’IL YA?

Jag hade en gång en dröm om Paris. Den bara fanns där som en skimmer. Jag har varit till Paris två gånger. Staden och språket skimrar fortfarande. ”PARIS” I LYSANDE BOKSTÄVER…

Ibland drömmer jag om Paris…

Det finns en stämning i Paris.

Bara namnet är vackert…Paris. Dit vill jag återvända. Kanske gör jag det en dag – åker till Paris och är ung på nytt. Jag har alltid haft drömmen inom mig, inte bara om Paris, utan om livet. Så bra att man kan drömma och vad mycket man får uppleva. När löven singlar ner, drömmer jag om våren. När snön vräker ned, tänker jag på doften av lera eller en skogspromenad. När mörkret faller sitter jag och tittar på Eiffeltornet. Det sprakar. Ljusspelet. Alla människor som satt på filtarna, åt Pain riche och skålade i Champagne och pratade om livet.

Det är inte ofta man sitter på en filt och har picknick. Utflykten. Den med apelsin, varm choklad och knäckebröd och ost eller den med pastasallad och rutig duk. Alltid är utflykten trevlig att göra och tänka tillbaka på. Man byter miljö en kort stund, äter något gott, ute i naturen. Och livet känns helt plötsligt annorlunda.

Man borde oftare packa picknick-korgen, ge sig ut och se livet från en helt annan synvinkel…