Jag är livrädd för SD…

Man borde inte uttrycka rädsla. Eller kanske är det just det man borde – tala ut – säga vad man verkligen tycker – fråga varför? Kan man skuldbelägga en stor del av Sveriges befolkning som verkar vilja rösta på ett parti som är emot demokrati, har nazistanhängare och ogillar alla som inte är ”svenskar”?

Låt oss vara ärliga…

Vem kan övertyga vem egentligen? Allt känns så småaktigt ibland, som om vi fortfarande är små barn som lallar omkring och slåss om spaden och hinken i sandlådan.

– Det är min spade!
– Nej, det är MIN!
– Ge hit!
– Neeeej. Mammmaaaaaaaaaaa.

Som Zlatan som tycker att herrfotboll ÄR fotboll. Eller att man tycker att andra som har avvikande åsikter eller har en annan tro är typ dumma i huvudet.

– Det är min Gud!
– Nej, det är MIN!
– Förresten finns det ingen Gud alls!
– Jo, det gör det.

– Vi moderater tror på jobbskatteavdrag, att folk i allmänhet är lata (utom vi moderater förståss) och simulerar sjukdom. Fast dom är fullt friska.

– Vi folkpartister tror på en skola i världsklass. Hur den ska bli det – funderar vi fortfarande på. Huvudsaken att ordet LIBERALISM är inskrivet i läroplanen.

– Vi centerpartister vet överhuvudtaget inte längre vad vi tror på. Det finns ju inga bönder kvar i Sverige snart! Bondeförbundet. Hur i hela fridens dagar ska vi bli av med den gamla, unkna stämpeln. Koskit och dynga. Man kan ju köpa mjölken från Tyskland.

– Vi vänsterpartister är inte längre kommunister. Vi är gamla socialdemokrater fast i en annan skepnad. Vi är emot. Så länge det finns någon som är för. Men vi tror på den lilla människan. Den människa som är sjuk och moderaterna tror är frisk. Typ.

– Vi sverigedemokrater tror på svenskarna. Ja, alla de som är födda i Sverige och inte har något som helst koppling till andra länder eller kulturer. Vi gillar hemvävda folkdräkter och svenska flaggan. Vi inreder våra hem i gult och blått och klipper håret kort.

– Vi socialdemokrater tror fortfarande att vi kan få ett samhälle som andas solidaritet. Jämlikhet. Vart är skolan och omsorgen på väg? Varför tror inte hela Sverige på oss längre?

– Vi kristdemokrater får ge avkall på det vi tror på för att passa in. Vi vågar inte säga att vi är kristna, att vi tror på en annan och bättre värld.

Jag önskade att vi hade ett samhälle där alla människor fick och gav respekt. Oavsett vad. Jag önskade att kärleken fick sippra in i varje iskallt hjärta och smälta det. Jag önskade att det inte längre fanns någon jämförelse och att därför var alla människor fullt tillräckliga utan skönhetsoperationer och löshår. Jag önskade att alla människor var älskade och därför trygga. Kanske älskad av någon som är mycket större än vad vi är…

Gott slut och Gott Nytt År!